Internationella kvinnodagen är systerskapets dag

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Vår dag.

Internationella kvinnodagen är både en dag för att ställa krav på jämställdhet och en dag för att fira systerskapet.

Vi ser idag hur feminismen pressas tillbaka i Sverige. Istället för konkreta handlingar för ett jämställt samhälle, präglas jämställdhetspolitiken av bakåtsträvande reformer som vårdnadsbidrag och RUT-avdrag. Och i en verklighet där nästan hälften av alla kvinnor i Sverige över 15 år någon gång kommer att utsättas för våld från en man, får vi knappt prata om våldet utan att få mothugg. I det här samhällsklimatet behöver vi stötta och finnas där för varandra. För systerskapet kan de aldrig ta ifrån oss.

Kvinnor har kämpat tillsammans för att riva muren mellan det privata och politiska, och därmed breddat politikens områden. Att det är en samhällelig angelägenhet hur maktförhållanden yttrar sig i våra mest intima relationer, är ett resultat av kvinnokampen. I 1960- och 1970-talets kvinnorörelse lanserades uttrycket ”det privata är politiskt”, och vi menar att systerskapet är just detta. Det är politiskt i bemärkelsen att det är ett av våra starkaste verktyg i kampen, det är personligt i och med det skuldbefriande och det förenande. Systerskapet hjälper oss att lyfta skulden från varandras axlar, och gör oss tusen gånger starkare.

Systerskapet bygger vi när vi skapar egna rum för oss kvinnor att verka i. Genom att känna igen oss i varandras verkligheter kan vi sätta ord på vad vi upplever, och ställa krav på förändring. Idag ser vi i det samhällsklimat som kritiserar feminismen, också en utveckling inom feminismen som även den tenderar att kritisera sig själv och bli mer inåtvänd än förr. Vi menar att vi feminister inte får låta oss splittras, och att vi behöver en feminism som är bred och inkluderande. Att vi är många hjälper oss både när det blåser medvind och när det blåser motvind. När vi är många kan vi genomföra större förändringar, vi kan också hjälpa varandra genom motgångar. Både när vindarna blåser med oss och när vindarna blåser mot oss, är systerskapet en grund att stå på.

En del segrar är vunna, men vi har många kvar att vinna. Mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem, som vi hela tiden tvingas förhålla oss till. Vi lever med en vardagsrädsla som styr våra vägval hem från bussen, som begränsar oss i det offentliga rummet. Vi lever under ständig skuldbeläggning, där en kvinna i ett misshandelsförhållande frågas varför hon inte lämnar mannen – när det enda berättigade är att fråga mannen varför han slår. Där den våldtagna tjejen ifrågasätts, om hon överhuvudet kommer över skammen och vågar berätta.  Där tjejen som sätter ner foten när gubben återigen drar sexistiska skämt blir bitterfittan som inte tas på allvar.

Kvinnokampen behövs lika mycket idag som igår och den fortsätter imorgon. För vi nöjer oss inte med ett samhälle där ena halvan av befolkningen underordnas den andra, vi kommer inte att ge oss förrän vi har ett jämställt samhälle. Vi kommer att fortsätta kämpa för att riva den maktordning som känns in på bara skinnet, och systerskapet är ett av våra viktigaste verktyg. Det är lika viktigt när vi organiserar oss och ställer krav, som när vi håller vår syster i handen och säger att skulden inte är hennes.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Idag ställer vi krav och firar systerskapet. Och vi fortsätter imorgon.