Månadsarkiv: juni 2012

Systerskaparna firar ett halvår!

Den 10 juni var det sex månader sedan vi skrev vårt första blogginlägg. I drygt ett halvår har vi haft vårt eget forum där vi kunnat skriva om våra egna erfarenheter utan att bli avbrutna. Vi har skrivit om vardagsrädsla, våldtäkt och rätten till våra kroppar; men kanske framförallt om systerskapet och hur otroligt stärkande det kan vara.

När vi startade bloggen insåg vi nog inte riktigt själva hur mycket vi skulle ha att skriva om. Så många historier vi har i bagaget där snubbar tagit plats på vår bekostnad, där killar tagit sig friheter de inte alls haft, där våra kroppar blivit objekt. Att ha haft någonstans att skriva av sig om alla dessa händelser har varit fantastiskt. Att få dela dem med varandra och med er som läser, har varit lika skönt och stärkande för oss.

Vi hoppas att vi fått någon att inse att hon inte är ensam om att känna obehag när hon går hem själv sent på kvällen, eller att inte riktigt veta vad man ska göra när någon sitter lite för nära på bussen. Eller när man haft sex fast man kanske egentligen inte riktigt kände för det. Kanske har vi fått någon kille att tänka till. Förhoppningsvis har vi fått desto fler tjejer att känna styrkan i systerskapet.

Vi kommer att fortsätta blogga. Ända till systerskapet tar över, och sen lite till.

Who run the world?

Annonser

Prostitution är inte sexarbete

Okej, jag lackar på folk som debatterar om prostitution som ett arbete som alla andra. Att det helt enkelt är ett ”sexarbete”, och att vi – bland annat för dessa sexarbetares skull- därmed bör riva upp den svenska sexköpslagen.

Att sälja sex är inget arbete som alla andra, utan prostitution och trafficking handlar om att män anser sig ha rätt till att köpa kvinnors kroppar. Om det inte var så, så skulle prostitution och trafficking inte existera.

Att män handlar med kvinnors kroppar är en av de yttersta konsekvenserna av könsmaktsordningen. Prostitution och trafficking bygger på en syn på att kvinnors kroppar kan köpas och säljas. Den som inte ser det sjuka i det här bör tänka en gång till. Den svenska sexköpslagen lägger skulden på den som köper sex, och snarare än att riva upp den bör den spridas och utökas: spridas till andra länder och utökas i den bemärkelse att det blir olagligt för svenska män även att köpa sex utomlands.

Den svenska sexköpslagen har gett goda resultat i bekämpandet av handeln med kvinnors kroppar, och att riva upp den vore ett stort steg bakåt för den feministiska kampen. De som argumenterar utifrån att sälja sin kropp ska ses som  ett ”arbete”, gör att hela debatten hamnar snett. Istället för att fokusera på hur män köper kvinnors kroppar så talas det alltså om prostitution utifrån en arbetets retorik. Det öppnar för en normalisering av prostitution och människohandel, och debatten blir helt blind för strukturer.

De som vill se prostitution som ett sexarbete talar om ”rätten” att sälja sex. Men ska man tala om rätt och rättighet här så  ska det handla om alla människors rätt till sin egen kropp och ingenting annat. Systrar över hela världen har kämpat för att vi ska äga rätten till våra egna kroppar, och att riva upp en lag som lägger skulden på sexköparna är ett stort steg i fel riktning. Våra kroppar är inte till för att köpas och säljas. Svårare än så är det inte.


Det är dags att rätten till våra kroppar blir realitet

Jag började tänka på en tjej som gick i min skola när jag gick i åttan eller nian. Jag fick höra av mina kompisar att hon berättat att hon blivit våldtagen en kväll när hon var på väg hem från bussen. Nästan i samma anda berättades det om att folk trodde att hon ljög bara för att få uppmärksamhet.

Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på det. Att man då, liksom nu, väljer att inte tro på tjejen utan istället spär på en av de stora myterna om våldtäkt. Jag tycker att vi kan kasta den myten i toaletten och spola, för den stämmer faktiskt inte. Det finns ingen ”cred” i att bli våldtagen, utan det är snarare förknippat med skuld och skam för många tjejer. Verkligheten är istället att det sker ca 3-4 våldtäkter i timmen i Sverige, och det är ett stort samhällsproblem som det gjorts alldeles för små framsteg i att lösa.

Problemet med våldtäkt är inte tjejer och kvinnor som ljuger, utan det är killar och män som våldtar. Och för varje gång en kvinna våldtas så lär det oss andra att akta oss lite till, att begränsa oss lite mer. Vi får rådet att inte gå ut på kvällen och att tänka på att vårt klädval kan signalera fel saker. Det som sägs till oss är helt enkelt att vi ska ta ansvar för männens beteende. Bara jag som ser det sjuka i det här?

Att tjejer som blivit utsatta för ett våldtäktsbrott därefter ifrågasätts och skuldbeläggs, är helt sjukt. Det är dags att vi börjar tro på våra systrar och tar tag i samhällsproblemet som begränsar halva befolkningen, varje dag. Och så länge problemet kvarstår så borde alla tjejer få lära sig feministiskt självförsvar, för att vi är värda att försvara och för att vi bör få verktygen att göra det. Det är dags att rätten till våra kroppar blir realitet, och det är dags att lägga skulden där den hör hemma, en gång för alla.


Jämställdhet utan maktperspektiv

Jag blir glad när det diskuteras om jämställdhet. Däremot blir jag mindre glad av att så många diskussioner om jämställdhet helt saknar ett maktperspektiv.

Det går att säga väldigt fina ord om varför ett jämställt samhälle är önskvärt- men hur ska vi nå dit? Avsaknaden av maktperspektivet lämnar oss allt för ofta i ett resonemang att ”såhär är det” och ”såhär borde det vara”. Men varför ser det ut som det gör, och hur ska vi göra för att förändra det?

För mig är maktperspektivet centralt- i förståelsen om relationen mellan könen, varför samhället ser ut som det gör och hur vi ska göra för att förändra det. Någon gång måste vi erkänna att det finns en könsmaktsordning. Att de finns de som tjänar på den och de som förlorar på den. Hur befästandet av makt finns i männens bastuklubbar, i löneförhandlingarnas rum och i mäns våld mot kvinnor. När vi inte erkänner att det finns en maktobalans, hittar vi inte heller några verktyg för att förändra den.

Att sakna maktperspektiv i jämställdhetsdebatten resulterar allt för ofta i ett skuldbeläggande av kvinnor. Att det ligger kvinnor till ansvar att helt enkelt ta mer plats, ta för sig mer och därmed lösa jämställdhetsfrågan. Man får det att låta så enkelt. Gör det bara. 

Vi måste fråga oss vad som står i vägen. Folk (läs: män) säger åt mig att ta mer plats. Jag frågar: vart finns platsen? Vi kvinnor föds inte med en mindre vilja att synas och höras. Däremot föds vi in i ett samhälle som ger oss mindre handlingsutrymme att faktiskt göra det. Och det som står i vägen är inte vår vilja att  ta plats, utan det som står i vägen är att platsen är tagen av någon annan.

Genom att se jämställdhet ur ett maktperspektiv går det också att se vilka som faktiskt måste backa för att ett jämställt samhälle ska vara möjligt. Om vi kvinnor ska ta mer plats måste också gruppen män ta mindre plats. Så enkelt är det.

Feminismen ger oss de konkreta verktygen för att skapa ett jämställt samhälle. Feminismen ser att det finns en maktobalans mellan könen, och att den måste förändras. Klart som fan att gruppen män kommer få ta ett kliv tillbaka, och det beror helt enkelt på att vi kvinnor har lika mycket rätt att ta plats och har rätt till halva makten. Klarare än så blir det inte.


Våldtagen men lycklig

Jag har skrivit om det förut, men jag skriver om det igen.

Själva våldtäkten var över för flera år sedan. Den pågick inte särskilt länge. Eller vad vet jag, jag sov ju. Men mardrömmen kring det faktum att det hänt verkar ibland aldrig ta slut. Det tar slut ibland, jag mår bra annars, har ett bra liv och så. Men jag tänker på honom varje idag, är alltid rädd att jag ska springa på honom ute på stan. Tänk om han sitter på den här bussen, är inne på den här affären osv…

Mardrömmar om nätterna kommer i perioder. Paniken varje gång jag är i närheten av där han bor slår ännu mot mig som ett knytnävsslag i magen. Även om jag bara passerar med tåget får jag fortfarande ont i magen. Han är borta från mitt liv men begränsar mig fortfarande. Jag undviker hans bostadsområde helt. Stationen i närheten passerar jag så sällan som möjligt. Tar i bland omvägar för att inte riskera att se honom.

Trots det går livet vidare efter en våldtäkt. Man lägger sig inte ner och dör. Jag har sen dess varit kär, fått ligga, kramats, rest, levt livet. Men det stör mig att han fortfarande finns i mitt huvud och jävlas med mig. För honom var det han gjorde över dagen efter, men det påverkar mig fortfarande, flera år senare. Jag vill ibland säga det till honom. Skrika det till hans ansikte. Samtidigt har jag haft världens bästa liv sen dess om man bortser från all psykisk smärta och rädsla för att träffa honom. Det är ju svårt att bortse från, men ni kanske förstår hur jag menar.

Det var inte meningen att det här skulle bli ett terapiinlägg, även om det kanske blev det ändå. Jag behövde nog skriva av mig också. Men en del av systerskapet enligt mig, är att prata med varandra, inse att vi inte är ensamma om sådant vi varit med om. Nu tror jag inte att alla som läser bloggen blivit våldtagna, men en del av er har säkert det. Eller känner någon. Nu reagerar alla olika efter en våldtäkt, och alla reaktioner är normala, just eftersom alla reagerar olika. Men ni ska veta att även om det är fruktansvärt att vara med om en våldtäkt så överlever man. Livet går vidare. Det är okej att vara lycklig, samtidigt som man fortfarande bearbetar sin våldtäkt.

Det är viktigt att komma ihåg själv. Men lika viktigt för alla runt om kring. Hon ljög inte om våldtäkten bara för att hon efteråt kunde bli lycklig igen. Det är nog det jag fasat över mest, att inte bli trodd. Tack och lov har det inte hänt mig, än så länge. Men det är nog det jag är rädd ska hända om jag träffar på honom. Att han ska kalla mig för lögnare. Jag vet att skulden ligger hos honom, men de här känslorna har inte försvunnit för det. Inte än.

Men trots våldtäkten och allt vad det inneburit och fört med sig så kan jag vara lycklig. Det som inte dödar…