Till dig som blivit våldtagen.

Till dig som blivit våldtagen. Till dig vill jag säga följande:

Det spelar ingen roll vad du hade för kläder på dig. Det spelar ingen roll om du var kär i killen. Det spelar ingen roll att du gick själv den där kvällen. Det spelar ingen roll om du tidigare haft sex med samma person, eller om du legat med hundra andra personer tidigare. En våldtäkt är en våldtäkt, och för den kan bara förövaren vara skyldig. Det spelar ingen roll om han var snygg och populär. Om han var framgångsrik eller känd. Det spelar ingen roll att du inte tog till knytnävarna. Det är okej om du inte skrek tills du blev hes. Det han gjorde mot dig kan bara han bära ansvaret för. Det gör heller ingenting om ni aldrig hade träffats förut och du följde med honom hem efter krogen. Vem har inte gjort det någon gång? Det betyder inte att han fick våldta dig.

Du har rätt till dina känslor, du har rätt till din egen kropp. Ingen har rätt att ta på dig, kalla dig hora, utnyttja dig eller våldta dig. Du har rätt till din egen kropp. Det spelar ingen roll vilka omständigheterna är. Ett nej är ett nej, likaså allt som inte är ett ja.

Till dig som blivit våldtagen, du är inte ensam. Du bär inget ansvar för vad som hände. Det gör ingen annan än förövaren. Du har rätt till din egen kropp, endast du bestämmer vad någon annan får eller inte får göra. Allt annat är en överträdelse över din gräns som bara du kan sätta. Var den gränsen går är upp till dig själv. Men alla som går över den bär själv ansvar för det.

Vad som än hände, vem som än våldtog dig, är du inte ensam om din våldtäkt. Vi är många som stöttar dig, som tror på dig. Din kropp är bara din kropp, och jag är beredd att dö för din rätt att sätta dina egna gränser och få dem respekterade.

Ansvaret för trygghet vilar på samhället, inte på den enskilda tjejen

Ikväll var jag påväg hem efter att ha varit hemma hos en vän. Jag bor ganska nära så jag började promenera och gick längs de stora gatorna där folk var i rörelse. Det var rätt skönt att gå och jag skulle gärna fortsatt ända hem, men trots allt så ändrade jag mig. Jag ville inte gå den sista biten på den långa gatan med dålig belysning, så jag satte mig och väntade i 10 minuter på bussen- trots att jag skulle ha hunnit hem på samma tid.

Jag känner mycket väl igen mig i det som kallas för vardagsrädsla. Att inte känna sig direkt rädd, men att inte känna sig direkt trygg heller. Det var precis så det kändes. Jag kunde ha fortsatt min promenad och varit hemma 10 minuter senare, men ändå satte jag mig och väntade på min buss. Jag vet att jag inte är ensam om det här. Bland mina tjejkompisar är det ofta samma sak, och jag tror att många andra också känner igen sig i det. Att hela tiden förhålla sig till en- ibland avlägsen och ibland väldigt närvarande- rädsla. Det är vardagsmat och det begränsar oss i det offentliga rummet.

Under sommaren larmas det i media om överfallsvåldtäkter, och till oss tjejer ges inte sällan tips på hur vi ska göra för att inte bli utsatta. Skulden läggs alltså på oss tjejer och vi ska lära oss hur vi ska bete oss (bli inte för full), klä oss (undvik kortkort) och hur vi ska röra oss (gå inte ensam hem).

Jag är jävligt trött på det här. Det är helt okej att vänta på bussen, men det ska också kännas helt okej att gå ända hem. När ska samhället ta sitt ansvar för att öka tryggheten för tjejer? Varför hittar jag istället inga tips för killar hur de ska göra för att inte våldta? Ansvaret för att tjejer ska känna sig trygga vilar inte på tjejerna, utan det måste vara en samhällelig angelägenhet. Det är dags att lägga ner skuldbeläggandet av tjejer. Och while you’re at it- öka belysningen på min gata också, så att jag vågar gå ända hem.

 

Dagens (eller årets) syster- Nina Simone

Nu har vi haft den här bloggen i mer än ett halvår. Under rubriken ”Dagens syster” har jag skrivit om flera olika systrar, men det är en syster som jag inte har skrivit om än. Någon som jag aldrig träffat men som har varit av stor betydelse för mig. Jag pratar förstås om Nina Simone.

Det är få som aldrig har hört talas om henne. Ni är säkert många som lyssnar då och då. För mig är det en del av vardagen. Det här börjar redan låta religiöst, men det får vara. En gång hörde jag en människa fråga sig ”Vad är konst?” och en annan svarade ”Nina Simone”. Och på den vägen är det.

Jag har lyssnat mycket på Nina Simone sedan jag upptäckte feminismen. Ett av mina finaste ögonblick med henne var när jag läste ut boken Bitterfittan av Maria Svedland. Efter de sista raderna i boken citerades I wish I knew how it would feel to be free. Jag satte på låten i hörlurarna, tittade ut genom fönstret och såg tåget rulla in mot Stockholm. Svårt att helt beskriva känslan, men det var en väldigt bra känsla. Bra böcker och bra musik i kombination är alltid bra.

Personligen har jag flera låtar som jag kopplar till olika saker. Here comes the sun passar bra lite när som helst. I shall be released passar bäst på morgonen. To love somebody spelas när jag är nyförälskad. När jag är arg (som oftast på könsmaktsordningen) lyssnar jag på Sinnerman, mest på grund av de första två raderna: Oh sinnerman, where you gonna run to, sinnerman where you gonna run to… Även när jag är ledsen lyssnar jag på Nina Simone. Nästan alla låtar passar bra då. Men min favoritlåt är och förblir I wish I knew how it would feel to be free. Den symboliserar så mycket för mig. Frihet. Systerskap. Feminism.

Fan vilket bra humör jag blev på av att skriva om det här. Har tyvärr så dåligt internet just nu att min dator inte riktigt pallar lägga in några videoklipp, så jag ger er några textrader istället. Och sen får jag lust att skriva något storartat (har ju precis lyssnat på min favoritlåt). Så det får bli såhär helt enkelt:  Systrar, framtiden är vår.

I wish I knew how

It would feel to be free

I wish i could break

All the chains holdning me

…

I wish you could know

What it means to be me

Then you’ll se and agree

That every man should be free

Vad betyder ett commitment?

Jag tycker att vi ska prata om det här. Vilka saker blir vi tillsagda att de ”ingår” när vi går in i förhållanden med varandra, och vart kommer de ifrån egentligen?

En typisk sådan grej som jag känner igen och märker av när jag pratar med mina tjejkompisar är just det där ”löftet” om att ha sex. Att det ska ingå i ett förhållande att ha sex och att det förväntas att man ska ”ställa upp”, även om man själv inte är sugen.

Jag blir också smärtsamt påmind om det här när jag bläddrar i diverse tidningar (oftast med tips till oss kvinnor om hur vi ska göra män nöjda). Där återfinns råd om att vi ska ställa upp även om vi inte är så sugna, att kanske gå med på saker som vi egentligen inte har lust med, att finnas tillgängliga för sex så att vår partner inte tröttnar på oss.

Mina sämsta sexupplevelser har varit de gångerna när jag inte riktigt har haft lust. Ja, även jag har känt en viss press på att jag alltid måste ställa upp på sex bara för att jag har haft ett sexuellt förhållande med någon. Men när och hur sattes ett likamed-tecken mellan att ha ett sexuellt förhållande och alltid vara tillgänglig för sex?

Är det bara jag, eller känner ni igen er i det här? Varför hittar jag inga tidningsartiklar om att sex ska vara någonting där båda parterna har  lust och känner njutning av det? Vad lär det här oss om att lyssna på våra egna kroppar, att sätta gränser och att respektera andras gränser?

Jag är trött på att bli tillsagd att min kropp finns här för någon annan. Jag har gärna sex när jag själv har lust och när den andra personen också har det. Men jag har ingen lust att ligga för att hålla liv i nåt förhållande. Och jag vill inte heller känna skuld när jag säger nej för att jag inte vill.