Månadsarkiv: december 2011

Om att vara den där ”jobbiga tjejen”

Om att vara den där ”jobbiga tjejen”

Men kom igen, det var ju bara ett skämt. Vi skojar ju bara. Var inte värsta bitterfittan hela tiden.

Känner ni igen er? Det kanske inte är just de orden man får på sig, men det känns oftast som någonting i den stilen. Jag hatar den känslan, att känna mig som den jobbiga tjejen som förstör stämningen, och lägger ibland skuld på mig själv för att vara för hård och ta strider. Helt i onödan så klart, men det är svårt att inte känna så.

Nu på julen tillexempel. Jag och två män från min släkt sitter och snackar. Vi sitter och snackar boxning (och så klart är de lite överraskade att jag har gått på boxning där vi faktiskt slog på varandra och inte på mitzsar). Vi börjar snacka om Mike Tyson. Han blev ju fälld för våldtäkt och fick sitta ett tag i fängelse. Så fort vi kommer in på ämnet börjar de skuldbelägga tjejen. ”Men alltså, man är ju dum om man följer med den mannen hem”, ”han var ju galen”, ”hon borde vetat bättre”. Jag blev så klart väldigt upprörd, men ville inte ”förstöra julstämningen”, så jag sa med lugn ton något i stil med att ”det är ju aldrig tjejens fel, ett nej är ett nej”. Jamen det förstår vi ju, sa de. Men de insisterade ändå på att hon ändå följde med upp på rummet, och på grund av att han var lite ”galen och farlig” var det nästan så att hon fick skylla sig själv. Jag sa något i stil med att det inte spelar någon roll om hon var med på det från början, för om hon säger nej i ett senare skede är det fortfarande ett nej. Sen bytte jag ämne. Jag ville inte vara ”jobbig” mer.

Men jag blir så arg. Fan. Det är hela den här synen på våldtäkt som vi har pratat om innan, att man hela tiden envisas med att hitta någonting som säger att tjejen ändå har lite skuld i det hela. Men det är inte så. Det är inte så. Hur många gånger ska man behöva säga det? ”Nej” är bland de tydligaste ord som finns, och det finns ingen tvekan om vad det betyder. Det är så självklart, men likt förbannat är det många som inte verkar fatta det, eller skiter i det och hittar på annat för att bortförklara. Jag blir så trött.

Sådana här situationer är inte alls ovanliga för mig (och många av er känner nog igen er). Jag lägger skuld på mig själv för att ta striden och vara ”jobbig”, fast att jag har all rätt att lägga mig i. Jag lägger också skuld på mig själv ibland för att jag inte tog striden.

Det blir lite babbligt det här känner jag, men ni fattar kanske vad jag menar? Jag tål bara inte de här sexistiska grejerna. Inte sexistiska skämt heller, även om det ”bara är ett skämt”. För bakom alla de där skämten ligger ett kvinnoförakt, som ibland är så tydligt så att man kan ta på det. Jag vill sudda ut ”sexistiska skämt” ur vårt vokabulär, ur vår värld. Det kanske inte finns några sexistiska ”skämt”, bara sexism.

Vi måste kunna välja att bemöta sexismen när vi känner för det. Vi måste också kunna välja att inte bemöta den när vi inte orkar. Utan att lägga skuld och skam på oss själva. För det är svårt att vara någon övermänniska, ibland vill man bara gå iväg. Och det är okej. Men att placera skulden där den hör hemma, det är viktigt. Det är så förbannat svårt ibland, och det kan ju bero på att vi tjejer är uppfostrade till att vara till lags, visa hänsyn och inte förstöra stämningen i några grabbiga samtal. Men det finns en styrka i att veta, att vi inte går en och en och själva bär förtrycket på våra axlar. Att vi vet att vi delar någonting, och att vi tillsammans kan stärka varandra. Bekräfta varandra, känna att vi inte är ensamma. För vi är halva befolkningen.


Att anmäla en våldtäkt, eller att inte anmäla en våldtäkt

Ganska snart efter mitt förra inlägg kom jag på mig själv med att jag inte skrev någonting om jag anmälde honom eller inte. Någon kanske undrar. Ingen kanske reflekterade över det. I vilket fall som helst leder det mig in på varför så få faktiskt anmäler. Jag anmälde honom inte. Som så många andra som inte anmäler. Jag orkade inte. Visste att det inte skulle leda någon vart. Som jag skrev i mitt förra inlägg hade det redan gått två, tre år innan försvarsmekanimen, förträngningen, lagt sig, försvunnit. Innan minnet av vad som faktiskt hänt smög sig upp till ytan igen. Eller, minnet smög inte särskilt mycket egentligen. Det kom ganska plötsligt. Men det fanns liksom aldrig i mina tankar att jag skulle anmäla honom. Jag har funderat en del över det. Varför det var så självklart att aldrig anmäla. Dels för att jag vet hur statistiken ser ut. 10% av alla våldtäkter anmäls. 10% av dessa går vidare till domstol. 1% av dessa leder till en fällande dom.

Vi var tillsammans. En gång var vi faktiskt kära. Vi hade gemensamma vänner. Det har vi fortfarande. En del av dem vet vad han gjort mot mig. En del vet inte. Jag vet inte hur de som vet tänker om mig eller det han gjort, eller hur mycket kontakt de egentligen har. En del av dem är barndomsvänner. Men det är en faktor. Det skulle bli så mycket jobbigare att anmäla när vi har så många gemensamma vänner och bekanta som skulle bli indirekt inblandade. Som skulle behöva ”ta ställning”.

Ord skulle stå mot mot. I en rättegång. Jag skulle inte orkat med det. Sitta där och berätta vad som hänt. Skämmas. Ta upp andras tid. Och sedan få smällen i ansiktet: Han frias. Det finns inte tillräckligt med bevis. Trots att jag hade suttit där och gråtit, berättat, återupplevt våldtäkten. Han hade friats trots att det skulle ha funnits kvinnojourskvinnor som hade kunnat berätta samma historia, för att de hört mig berätta allting på de där träffarna. Han hade friats trots att det i lagstiftningen står att våldtäkt är när någon (han) genomför ett samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen (jag) på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning – eller annars med hänsyn till omständigheterna – befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Sömn. Hjälplöst tillstånd. Jag var i ett hjälplöst tillstånd. Jag sov. Han våldtog mig medan jag sov.

Men jag anmälde aldrig. Därför att min kropp och mitt psyke reagerade på ett sådant sätt så att jag skulle överleva. Jag förträngde vad som hänt. Tar lagstiftningen hänsyn till detta? Skulle han kunna fällas? Hur skulle det påverka hans fru och barn? Varför tar jag ens hänsyn till dem? De har inte gjort något. Men han har. Han har våldtagit mig. Men ska hans fru och barn lida för detta?

Nu råkar jag veta att hans fru har läst mitt brev, och inte alls tror på mig utan tror att han är oskyldig som ett litet lamm. Men ändå.

Det är någon som finns i min bekantskapskrets. Därför anmälde jag aldrig. Hade jag inte vetat vem han var, att han har familj, barn, och vänner, precis som jag, då hade det förmodligen varit lättare att anmäla. Och så ser också statistiken ut i resten av landet. 80-90% av alla våldtäktsoffer anmäler aldrig sin förövare. Därför att det oftast är någon man känner, mer eller mindre, sen tidigare. Det blir svårare då. Det tar emot. Fler faktorer som spelar in. Som inte borde spela roll. En våldtäkt är en våldtäkt.

Det pratas oftare om hårdare straff. Jag rycker på axlarna. Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om straffet för våldtäkt är livstid om ingen vågar anmäla. Jag vågade inte. Orkade inte. Orkar inte. Jag orkar inte anmäla honom. Jag har trots allt ändå lagt skulden där den hör hemma.

 


Medan jag sov

Det jag kommer att skriva om nu är någon väldigt personligt, ja, privat. Jag skriver inte om det för att ni ska tycka synd om mig, eller för den delen modigt för att jag vågar berätta. Det är inget terapiinlägg. Jag skriver om det för att det personliga är politiskt. Förtrycket mot kvinnor, på arbetsmarknaden, ute på gatan, i hemmet är ett strukturellt förtryck. För att alla ni som kanske kommer att känna igen er i min historia ska veta att ni inte är ensamma. Det du varit med om är ingenting du ska känna någon skuld eller skam över. Att det du, jag och många fler är med om är en gemensam erfarenhet där systerskapet är något som kan stärka oss.

Jag var arton år och lite kär. Vi var i alla fall tillsammans, han och jag. Det liksom bara blev så. Det var ingen jag hade spanat in särskilt mycket alls egentligen. Vi var kompisar, hade gemensamma vänner, och efter en kväll på krogen råkade det bli så att jag sov över hos honom, och sedan var det vi två. Första sexet var bra. Jag var nöjd. Sedan var det oftast han som ville. Jag var sällan lika sugen. Han taffsade och jag blev kåt. Ibland hade vi sex mest för att jag ville att han skulle sluta taffsa så att jag fick sova sen istället.

En kväll sa jag rakt ut att jag var trött, jag orkade inte, jag ville sova. Jag somnade. Vaknade sedan av att han hade sex med mig. Sedan minns jag inte så mycket mer. Jag hamnade i något slags chocktillstånd. Tror att jag mumlade något att jag inte orkade och liksom tryckte honom ifrån mig. Det är allt jag minns. Han hade sex med mig medan jag sov.

Det var först ett par, tre år senare som jag insåg att det var en våldtäkt. Jag hade förträngt det. Sedan sköljde minnet plötsligt över mig. Jag berättade för en vän. Hon frågade om jag såg det som en våldtäkt. Jag var en tyst en stund. Svarade sedan att jo, det var det väl. Efter det kunde jag inte sluta tänka på vad som hänt. Jag kontaktade en kvinnojour. Träffade en grupp andra tjejer där en gång i veckan i drygt två månader. Bearbetade vad jag varit med om. Men det var ändå först en av de sista gångerna jag insåg att jag faktiskt blivit våldtagen. En annan tjej i gruppen berättade att hennes lillasyster sagt till henne att hon vaknat av att en kille hade sex med henne. Att det var en självklar våldtäkt. Då först slog det mig på riktigt att jag varit med om samma sak, att jag också blivit våldtagen.

Efter sista träffen på kvinnojouren skrev jag ett brev. Jag skrev till honom exakt hur jag kände. Att han hade våldtagit mig. Att det var hans fel. Jag ville lägga skulden där den hör hemma.

#prataomdet fick väldigt mycket uppmärksamhet för inte så länge sen. Jag ville också prata om det. Men jag vågade inte. Jag satt flera gånger inloggad på mitt twitterkonto och skrev något som jag sedan raderade. Jag vågade inte. Jag skämdes. Trots att jag på pappret lagt skulden hos honom och låtit honom veta det. Jag postade brevet. Det var befriande en stund. Sedan blev jag livrädd. Rädd för att han skulle kontakta mig. Hota mig. Kanske vilja skada mig. Jag har tack och lov aldrig hört något från honom personligen.

Jag ångrar inte att skrev det där brevet. Jag är glad att han vet vad han gjort. Om han sedan inte själv tycker att det var en våldtäkt så är det hans problem. Men det som ger mig som mest styrka är inte vetskapen om att han vet hur jag känner. Det som stärker mig mest är vetskapen om att jag inte är ensam. Det är hemskt att drygt tre personer våldtas varje timme i Sverige. Men vi kan hjälpa varandra. Du är inte ensam om att ha blivit våldtagen, känna skammen efteråt eller inte våga prata om det. Du är inte ensam om att bli slagen av din pojkvän. Du är inte ensam om att bli taffsad på. Du är inte ensam om att tycka att det är obehagligt när någon sitter för nära på bussen, på tunnelbanan eller när någon står lite för nära i kön på Ica. Det personliga är politiskt, det är en struktur. Ett strukturellt förtryck. Genom att prata om det, dela med oss av våra gemensamma erfarenheter kan vi stärka varandra. Systerskap.

För snart ett år sedan fick jag veta genom en gemensam vän att han idag är gift och har barn. Då rasade min uppbyggda självkänsla ihop igen. Han har gått vidare. Han lever ett normalt liv medan jag fortfarande inte klarar av att ligga sked med någon. För att han våldtog mig, medan jag sov.


BR leksaker och annat skoj

Hej systrar!

Hoppas ni har haft en bra jul (ni som firar den) och tagit hand om varandra. Jag har haft det bra men hade en skräckupplevelse när jag var inne på BR leksaker och skulle leta julklappar. Man vet ju lixom att det är väldigt mycket rosa-till-tjejer och blått-till-killar, men jag får alltid en lika stor chock när jag kliver in och verkligen ser det med egna ögon.

Det är så sjukt egentligen. Hur tänker de? Det är ju inte så konstigt att tjejer och killar tillskrivs egenskaper utefter kön, när det börjas så tidigt som i spädbarnsåldern. Och det känns ju som att  många reagerar på de här BR- grejerna och tycker det är dåligt, men ändå finns det kvar. Påhejat av hela reklambranschen som visar hur kul det är för flickan att leka husmor och pojken att leka med bilar.

Det känns som att denna debatt dyker upp lite då och då, med någon som skriver om det sjuka med påtvingade könsroller och några som säger ”jaaa, fan vad du har rätt!” och sen några som tillbakavisar skribenten med att vara en radikal hårig feminist (om det är en tjej som skriver). Men vad ska hända sen? Hur går vi vidare från debattartiklarna till lite praktisk politik? Detta blir kvällens små frågor att fundera över. Ser fram emot bra svar, så bygger vi upp en strategi sen :).


Julens riktiga hjältar

http://www.roks.se/nyheter/2011-12-20/manga-kvinnor-biter-ihop-och-star-ut-barnens-skull

Kvinnojourerna ❤


Jag vill ha en bättre värld för min dotter

Ja, alltså, jag kan ju börja med att säga att jag inte har en dotter. Och jag är heller inte gravid, så då har vi det ur luften. Däremot har jag en tjejkompis som precis har fått en liten dotter. Fantastiskt, ja, men så började jag tänka lite till.

Jag tänker på den där flickan, som kommer att få en så kärleksfull och fantastisk uppväxt, för hon har en fantastisk mamma. Men hon kommer också att uppleva våld från män. För det har vi alla tjejer gjort, på olika sätt. Hon kommer att bli ropad på av killar i klassen när hon går genom korridoden, och hon kommer sen att undvika att gå den vägen. Hon kommer att sitta på tunnelbanan och känna sig utstirrad. Hon kommer att vara rädd när hon går hem på kvällen. Hon kommer att begränsas i sin vardag, precis som vi andra.

För det är ett sånt samhälle vi lever i. Jag hatar det. Men det är sanningen. Och det går inte en dag utan att jag är arg på det.

Jag vill ha ett jämställt samhälle, är det för mycket begärt? Det borde vara en självklarhet. Det ska vara en självklarhet. Den här flickan ska kunna växa upp med samma friheter som killen som föddes i rummet bredvid på BB. Vi måste kämpa för det, varje dag. Systerskapet och feminismen är vägen, jag säger det igen. Är jag för tjatig? Det struntar jag i, för här kan jag verkligen säga vad jag känner utan att någon hindrar mig. Men det ska även gälla när jag inte sitter vid min blogg.

När jag får en dotter ska jag göra allt för henne. Jag vill ha en bättre värld för mina systrar. Jag vill ha en bättre värld för min dotter.


Systrar i alla länder, förena er!

Statsministern pratade i sitt jultal om att straffen för kvinnomisshandel måste höjas. Men vad hjälper det när flertalet kvinnor ändå inte vågar anmäla? Visst är det viktigt att de män som döms får mer än villkorligt och besöksförbud. Men det faktiska problemet är snarare ett annat. Förutom normaliseringsprocessen finns det andra faktorer som gör det svårt för en kvinna att lämna sin man. (Jag är medveten om att våld även finns samkönade relationer, och att det finns kvinnor som slår sina män, men det är inte en struktur i samhället på samma sätt, fortsätt läs så kommer jag till min poäng)

Det är bra att statsministern tar upp ett viktigt ämne som våld i nära relationer, men det han missade, av det jag hörde, är hur allting hänger ihop. Mäns våld mot kvinnor hänger ihop med att  66 procent av allt arbete i världen utförs av kvinnor samtidigt som jorden nästan alltid ägs av männen. Mäns våld mot kvinnor hänger ihop med att 99 procent av världens sammanlagda egendom ägs av män och 90 procent av all inkomst i världen går till män.

Det är ingenting man kan blunda för. Det är så det ser ut. Världen över. I vissa länder har man kommit längre med jämställdheten, i vissa andra länder har kvinnan fortfarande inte rätt att begära skilsmässa, ens om hon skulle ha den ekonomiska möjligheten att göra det. I många länder är det helt tabu att ens prata om kondom, vilket gör att kvinnor är mer utsatta för t ex hiv/aids. Det är inte en ”bögsjukdom” längre. Man kunde kalla det för det när hiv/aids spreds som snabbast i västvärlden, innan bromsmedicinerna kom. Nu ser det annorlunda ut. Nu är det kvinnorna i södra Afrika som smittas i högre utsträckning än männen. Framför allt unga kvinnor. Att föreslå kondom är som att anklaga partnern för otrohet. Därför gör man det inte.

Den här texten kanske blev lite osammanhängande men det kanske är just det som gör den sammanhängande. Vare sig man kollar på ekonomin eller hälsan så finns det en skillnad i hur det ser ut mellan männen och kvinnorna. Världen över. Där har ni strukturen. Att vara feminist är att se den här strukturen, och att vilja göra något åt det. Är du feminist?