Månadsarkiv: mars 2013

Allt stöd till dig, Maria

Vi har skrivit många olika typer av inlägg på den här bloggen. Det här inlägget är lite mer som ett brev. Ett brev där vi riktar vårt stöd till Maria Sveland.

För er som inte känner till det, så släppte Maria för ett tag sedan boken Hatet: en bok om antifeminism.  I boken beskriver hon hatet mot kvinnor, den växande antifeminismen och hur denna går hand i hand med en ökad rasism. Hon sätter kvinnohatet i ett större samband och hon gör kloka analyser om sambanden mellan det allt hårdare debattklimatet och hur antifeministiska åsikter har normaliserats. Det här är en oerhört viktig bok, som kommer precis rätt i tiden.

Vi vill trycka på det skuldbefriande som Maria Sveland förmedlar till alla oss tjejer.  Hon lyfter problemet med att kvinnor hotas och hatas till en strukturell nivå. Hon visar att det privata är politiskt. Hon visar att vi inte är ensamma om våra erfarenheter och hon lägger skulden där den hör hemma.

Till alla er som inte har läst boken så säger vi: läs den. Gör det nu.

Till dig Maria, så vill vi rikta ett stort tack. Tack för att du vågar prata om det som så många vill tysta ner. Tack för att du står upp för rättvisa och feminism. Tack för att du sätter fingret på de maktstrukturer som känns ända in på bara kroppen. Tack för allt du gör för kvinnokampen.

Till sist vill vi säga att vi är många som sluter upp bakom dig och som kämpar tillsammans med dig. Och till skillnad från Janne Josefsson så stöttar vi dig i att också våga vägra ta debatten.

 

Kampen fortsätter!

 

Mvh

Systerskaparna


Det här med surrogatmödraskap…

För ett par veckor sedan presenterade Sveriges medicinetiska råd (Smer) en rapport där de skriver att de vill tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Jag har varit arg och provocerad sedan dess men inte hunnits skriva något om det först nu.

Kan vi komma överens om en sak: när vi pratar om surrogatmödraskap så pratar vi om en kvinna som är gravid i nio månader. Ok?

Surrogatmamman är nämligen en människa av kött och blod, ingen maskin som en del vill få det att låta som. Om de ens nämner henne. En del förespråkare vill sätta barnen i fokus, och visst, konventionen om barnets rättigheter är viktig, bör bli lag osv. Men jag vill sätta kvinnan i fokus. Kvinnan som blir gravid, enbart för någon annans skull. Surrogatmamman.

Att vara gravid är ingenting som sker obemärkt. Det är heller ingenting som slutar som en solskenshistoria efter nio månader. Att ha varit gravid sätter sina spår. Både fysiska och känslomässiga. Och dessa kan vi inte bortse från. Därför att det är en människa vi pratar om. Därför blir jag oerhört provocerad av att Smer vill tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Det vill säga att ett par som vill inte kan, eller vill, bli gravida, ska kunna tillfråga en syster eller nära vän om hon kan bli gravid åt dem. Inga pengar inblandade, bara av ren välvilja. Som att alla kvinnor är så himla snälla och alltid tänker på andra i första hand och så hemskt gärna blir gravid i nio månader med alla risker som det innebär.

Nej!

Låt oss bestämma över våra egna kroppar. Ge fan i att stifta en lag som öppnar upp för att andra ska kunna pressa kvinnor till att bli gravida och därmed utsätta hennes kropp för något hon egentligen inte vill. För hur lätt skulle det vara att säga till ens syster eller bror som redan provat alla andra alternativ?

Låt mig klargöra en till sak: det är inte en rättighet att få barn.

Så bara för att tekniken finns tillgänglig innebär inte det att den måste användas. Inte om det innebär att en annan, redan existerande människa, utsätts för risker.

Det är inte värt det. Men om du ändå tycker att surrogatmödraskap låter som en bra grej: vill du ta bort kvinnans rätt och rättigheter över sin egna kropp helt under nio månader? Eller ska hon, vilket jag tycker vore rimligt, få göra abort om hon ångrar sig? Eller behålla barnet om hon vill det?


Internationella kvinnodagen 2013

Systrar, idag firar vi igen. Vunna segrar är alltid värda att fira, för motståndet finns fortfarande där. Vi befinner oss otvetydigt i en tid där feminismen är tillbakapressad och där antifeminismen normaliserats. Under den senaste tiden har bland annat kvinnohatets uttryck på nätet uppmärksammats. Det som pågår i dagstidningarnas kommentarsfält och på privata bloggar är uttryck för någonting större, någonting som vi som tjejer känner av varje dag. Det är ingen hemlighet att det finns en maktordning som överordnar män, men det är många som tjänar på att tysta ner det faktumet. När vi pratar om problemen och lyfter upp det på en politisk och strukturell nivå – då förväntar vi oss också åtgärder. Och det är hög tid för det nu.

Det är lätt att bli nedstämd över sakernas tillstånd och det är lätt att känna sig maktlös. Men motståndet mot den feministiska rörelsen måste också ses som en effekt av att vi faktiskt har gjort framsteg. Vi kvinnor och feminister har gjort oss synliga och tagit mer plats. Vi har backat upp och stöttat varandra. Vi har hållit om varandras ryggar och vi har lagt skulden där den hör hemma. Vi har påmint varandra om att vi faktiskt är halva befolkningen och att vi förtjänar halva makten. Vi har under det gångna året fortsatt att bredda de stigar som våra mammor, mormödrar och mormorsmödrar har trampat upp.

Idag är vi stoltare än någonsin över att vara feminister därför att feminismen behövs idag – lika mycket som den gjorde för 100 år sedan. För ett år sedan skrev vi att vi inte kommer att ge oss förrän vi har ett jämställt samhälle och det gäller fortfarande. För vi kommer inte att sluta kämpa, vi kommer inte att tystna och vi kommer inte att nöja oss förrän vi har uppnått ett jämställd samhälle på riktigt.

Idag är det internationella kvinnodagen. Låt oss fira feminismen.