Månadsarkiv: april 2012

Hand i hand strömmar vi ner för gatorna

Vi ska gå ut tillsammans systrar i ett nytt liv

Hand i hand strömmar vi ner för gatorna

och vi svämmar över vägarna i bredder 

med vår glädje spränger vi gränserna*

Ibland så gräver jag ner mig i kvinnorörelsen under 1960- och 1970-talen, som har betytt så oerhört, oerhört mycket. Jag läser deras uttalanden och deras kraftfulla slagord. Lyssnar på Sånger om kvinnor och Röda Bönor. Förundras av dess sprängkraft. Romantiserar lite, visst, men varför ska man inte få göra det?

Speciellt 1970-talet var en tid då många kvinnor organiserade sig, skapade egna nätverk och ställde krav utifrån sin egen verklighet. Vi har mycket att tacka dem för. ”Det personliga är politiskt” gav politiken en helt ny dimension, då relationer kring våra köksbord hamnade på den politiska dagordningen.

Ni gav så mycket i kampen. Kampen för lika lön, kampen för vår rätt till våra egna kroppar. ”Systerskap ger styrka” stod det på parollerna.

aj aj aj aj om vindarna blåser mot oss 

skuldra vid skuldra stöder vi varann 

aj aj aj aj om vindarna blåser med oss 

delar vi med oss av det vi kan*

Ni trampade upp stigar, gjorde vägarna lite lättare att gå på. Jag vet att jag hyllar systerskapet om och om igen, men det är för att det betyder så mycket. För mig är systerskap frihet. Vi behöver inte hålla med varandra om allt hela tiden, men vi har någonting som vi delar och som ger oss styrka att trampa upp ännu fler stigar, bredda ännu fler vägar. Stötta varandra när vi när det går bra, stötta varandra när det går dåligt.

Feminismen är en frihetskamp, och vi är inte framme än. Men vi kommer inte att sluta kämpa, och vi är hela tiden i rörelse.

* Röda Bönor- Vi ska gå ut tillsammans

Annonser

”Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här…”

Jag satt och försökte tänka ut hur många inlägg som jag har avslutat med ”jag har nog ingen riktig poäng med det här…”, ”jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här..” eller liknande. Det blir en del, speciellt i de inlägg där jag skriver om mig själv och mina upplevelser. Jag frågar mig varför. Det skulle kunna grunda sig i nåt slags ”det här är nog inte så viktigt”-tänk, och så har det nog varit rätt ofta.

Jag tror inte att jag är ensam om som tjej att tänka att det jag berättar om inte är så viktigt, att mina egna berättelser inte har så stor betydelse. Jag tror att det handlar mycket om att vi varit med om att våra berättelser och känslor inte tagits på allvar. När en kille på dagis drog en i håret så var det ”bara för att han gillade dig”. När en man tog mig på rumpan på tunnelbanan så var det ”bara för att han var full”. När jag blev osynliggjord på mötet så var det nog jag som hade sagt något dumt. The list goes on and on. Jag tycker att när tjejers berättelser ifrågasätts och inte tas på allvar så har vi ett stort problem. Varför är det våra egna berättelser som ska förbises och inte tas på allvar? Varför är det inte våra egna berättelser som är allra, allra viktigast? I längden så blir vi inte bara ifrågasatta av andra- vi börjar också att ifrågasätta oss själva. Var det verkligen så farligt? Det kanske var jag som överreagerade? Kanske var det lite mitt fel ändå?

Ibland har jag tänkt att jag borde döpa om mina samlade inlägg till ”jag och min högstadietid”, för att jag skriver så mycket om den tiden. Men det finns anledningar till varför jag hamnar där. Jag har upptäckt att jag har väldigt mycket att göra upp med från min högstadietid, och för mig så har det hjälpt att återberätta och sätta ord på vad som hände. Och det gäller just de här grejerna som jag lärde mig att inte ta på så stort allvar- killar som ropade efter en i korridoren, han som la handen på min rumpa och när jag tystades ner i klassrummet.

Det är nu jag vanligtvis skriver något i stil med ”jag vet inte riktigt vad jag vill säga med med det här…”, men jag skiter i det idag. Det jag vill säga är allt som står i det här inlägget. Hejdå.


Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara?

Det är jobbigt att inse att könsmaktsordningen tränger sig in till ens närmaste krets, till en själv, inpå bara skinnet. Det är hemskt att påminnas om det. Samtidigt känns det ibland som att det är där man ser den faktiska maktordningen; hur det verkligen står till. Att könsmaktsordningen inte är någonting abstrakt som kretsar över våra huvuden, utan att den är här och nu- så verklig och konkret.

Jag har tänkt på det här. Hur fan skulle jag reagera om jag fick veta att min brorsa eller min farsa hade våldtagit någon? Vill blåögt tänka att ”det här skulle aldrig hända i min familj”, men det finns förstås inga garantier. Det finns inga speciella drag eller diagnoser hos de som våldtar, det enda som kan ses som gemensam nämnare är att det nästan alltid är män. Sunniva skrev om det här i förrgår, under inlägget Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. ”Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man själv kan bli utsatt, och ingen vill tro att någon man känner skulle begå ett brott. Framför allt inte brott av det grövsta slaget. Men när det händer kan man inte förneka det, eller blunda för det. Alla offer och alla förövare är någons syster eller bror, mamma eller pappa, dotter eller son”

Jag vet att mäns våld mot kvinnor finns i min närhet också. Jag vet om stunder som jag själv varit offer för våldet och jag har många vänner som själva har blivit utsatta. Vart på skalan av våld vi har befunnit oss kan variera- men vi har varit där. Vi är där. Och vi förhåller oss till våldet dagligen. Man kan ställa sig frågan: vart finns då förövarna? När var tredje kvinna i Sverige utsätts för våld från en man efter sin 15-årsdag måste det ju finnas förövare, också i vår närhet. Det är jobbigt att inse, men det går inte att blunda för.

Det som jag ska skriva om nu är inte någon jag känner som har våldtagit, men som däremot ifrågasätter en tjej som säger att hon har blivit våldtagen. Häromdagen var jag inne på facebook och såg en nära släkting yttra sig om våldtäkten på Söderstadion, som ”inte längre är en våldtäkt” i brist på bevis. Han skriver om hur alla som höjde sina röster om våldtäkten nu får svälja sina ord, för nu är det ju ingen våldtäkt längre enligt polisen. 20 likes. 10 kommentarer. Män som stöttar varandra och kastar skit på den våldtagna kvinnan. Jag sitter här och vet inte hur jag ska göra. Jag skulle kunna kommentera och tala om för de där jävla männen att de inte kan hålla på sådär. Jag skulle kunna skriva om hur få av de anmälda våldtäkterna som leder till fällande dom- att det här inte behöver betyda att det inte var någon våldtäkt. Jag skulle kunna skriva om hur våldtäkt är ett av de brott som det ljugs om i allra lägsta grad-  det är väldigt, väldigt sällan som någon ljuger om att ha blivit våldtagen. Jag skulle skriva om hur få som ens anmäler. Jag skulle kunna skriva om skulden och skammen.

Ändå tvekar jag.  Jag vet inte om jag vill kommentera. Det är jobbigt för mig när någon som står mig så nära skriver sånt här, på så många plan. Det får mig att skämmas för honom, jag vill inte tro på det. Jag börjar tänka på konsekvenserna. Om jag skriver, hur ska det då gå nästa gång vi ses? Skulle det varit någon annan person skulle jag kunna välja bort den, säga ”hejdå, trevligt att träffas”, men det funkar inte så den här gången. Jag funderar på att skriva ändå. Jag vet att jag är berättigad till det- min ilska är min och den är på riktigt, och jag har rätt till att uttrycka den oavsett vem det är som skriver. Jag skiter egentligen i om det blir dålig stämning, men ändå så tvekar jag igen. Varför ska jag behöva hålla tillbaka min ilska med rädsla för att bli ”den där jobbiga tjejen”? Mjo, det finns nog flera anledningar. Oavsett vem som skulle skrivit det här, står jag ändå inför faktumet att om jag väljer att kommentera, så kommer jag att få de här 10 grabbarna emot mig. Om jag kommenterar, kommer jag att få en massa skit tillbaka.

Jag är så jävla trött på att som tjej hela tiden behöva inta försvarsposition i sådana här diskussioner. Det känns helt absurt att behöva försvara sig om varför man ska tro på tjejer som sagt att de blivit våldtagna. Jag pallar inte när tjejer ifrågasätts för våldtäkter, jag vill skriva någonting för att både den tjejen och alla andra tjejer ska få lite jävla upprättelse. Jag vill praktisera systerskap, oavsett om jag känner henne eller inte. Samtidigt vet jag att om jag gör det så kommer jag att få en massa skit tillbaka. Varför ska jag behöva välja mellan att praktisera systerskap och att själv bli utsatt för nedsättande kommentarer? Jag försöker så mycket som möjilgt att vara systerskaplig på internet, då det har blivit ett forum där män slänger ur sig all slags skit. Feministhatet känns ibland som starkast på internet- kanske för att man har ett avstånd till den man skriver till, man behöver inte se henne i ansiktet.

Samtidigt tar det något enormt på krafterna att ge sig in i diskussionerna. Jag önskar ibland att jag vore en hardcore-feminist som inte brydde sig, som bara kunde avfärda de där männen som idioter. Samtidigt vet jag att det är okej att inte vara det. Det är okej att bli upprörd. Jag undrar om de där männen tänker på att när en tjej blir våldtagen så påverkar det inte bara den tjejen. Även om det inte är jag som blir våldtagen så tvingas jag förhålla mig till våldet, och när en annan tjej inte blir trodd efter en våldtäkt så berörs jag också av det.

Det är i feminismen och systerskapet som jag finner styrka. Jag har turen att vara omgiven av fantastiska medsystrar, som jag vet inte skulle ifrågasätta mig en sekund om jag berättade om ett sexuellt övergrepp. Systrar som också stöttar mig de gångerna jag ger mig in på diskussioner på internet, som hjälper mig att hantera jobbiga kommentarer. Systrar som gör mig tusen gånger starkare.

Feminismen och systerskapet är en frigörelse för mig. Det är också där jag finner det som är så befriande- att lägga skulden där den hör hemma. Det tål att upprepas, flera tusen gånger om, att skulden är inte din. Det ska aldrig spela någon roll vad du hade på dig eller vad du hade för relation till killen som våldtar. En våldtäkt är en våldtäkt. Med en maktordning som verkar inpå bara skinnet och en skuld och skam som kan sitta så långt inne, är det svårt för många att ens berätta om en våldtäkt.

När en diskussion om våldtäkt handlar om att ifrågasätta tjejen, då har vi hamnat jävligt snett. Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara?


Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt

Något som gör mig ledsen, förutom att våldtäkter överhuvudtaget sker, är när folk blir förvånade när de hör talas om en våldtäkt. Men det som gör mig mest upprörd är när tjejen inte blir trodd.

Jag läste nyligen en artikel i DN om kvinnliga militärer som anmält våldtäkter eller andra sexuella övergrepp som skett inom den amerikanska armén. Kvinnorna blev avskedade och stämplade som psykiskt sjuka.

Vi som blivit utsatta blir ofta ifrågasatta. Sa du verkligen nej? Sa du verkligen nej ordentligt? Vad hade du på dig? Ska du verkligen gå ut så där lättklädd? Men var du inte kär i honom? Var det verkligen så farligt? Frågorna är många, men lika bisarra och nedlåtande.

Nu har jag haft turen att vara omgiven av feminister och fantastiska vänner som inte för en sekund ifrågasatt mig. Många andra har inte den turen. Att höra andra bli ifrågasatta gör att jag ifrågasätter mig själv. Det kanske låter konstigt, men det är bara så det är.

Har man aldrig blivit våldtagen förstår man kanske inte hur mycket som krävs för att överhuvudtaget våga berätta för någon. Skammen och skulden man känner sitter djupt inne och är svår att komma undan. Än idag kan jag undra om mina vänner verkligen tror på mig, om de inte egentligen tvivlar lite grann. Jag vill säga att jag vet att de tror på mig, att de inte alls tvivlar, men det är svårt. Att många av dem även vet vem han är gör det ännu svårare. Det är oftast anledningen till varför våldtäktsoffer inte anmäler, eller knappt vågar berätta, killen är oftast någon i ens bekantskapskrets, eller ens pojkvän. Vi har skrivit om det förut, men det tåls att sägas igen. Det inte bara psykfall som våldtar, det är vanliga killar och män, någons bror, någons son, någons pappa eller make. Det svårt att tänka sig, men en oundviklig sanning.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att när det kommer till just våldtäkt är det det brott som det ljugs om i allra lägsta grad. Till skillnad från till exempel fall där någon ljuger om att deras bil blivit stulen för att få ut pengar från försäkringskassan. Det händer i princip inte när det gäller våldtäkter. Nästan aldrig faktiskt. Om man förstår hur svårt det är att våga berätta, och våga anmäla, en våldtäkt så förstår man varför det är så. Därför är det otroligt upprörande när tjejer som vågar inte blir trodda.

Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. Det sätter djupa spår och förvärrar och försvårar ens bearbetning av traumat. Så snälla, tvivla aldrig på någon som berättar om sexuella övergrepp. Det finns ingen som vill bli våldtagen, och det spelar ingen roll om tjejen var kär i killen, hade kort kjol på sig eller tidigare under kvällen flörtat tillbaka. En våldtäkt är en våldtäkt, och att inte bli trodd när man berättar eller anmäler är som att bli våldtagen igen.

Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man själv kan bli utsatt, och ingen vill tro att någon man känner skulle begå ett brott. Framför allt inte brott av det grövsta slaget. Men när det händer kan man inte förneka det, eller blunda för det. Alla offer och alla förövare är någons syster eller bror, mamma eller pappa, dotter eller son.

Med ovanstående text i åtanke: Om din bästa vän en dag berättar att hon blivit våldtagen av din bror – hur skulle du reagera? Skulle du ifrågasätta henne eller tro på det hon berättar?


Argt inlägg 02.30

Hej. Anna här. Skitarg.

Kom precis hem efter en väldigt trevlig kväll med härliga människor, vin, snack och dans. Mitt emellan festen och mitt eget hem fanns en tunnelbaneresa.

Jag sätter mig med musik i hörlurarna på en egen fyra, och bakom mig sitter en man. Bara några sekunder efter att jag har satt mig så lutar han sig över mig bakifrån och säger nåt i stil med ”hallå, tjejen…”. Jag låtsas som att jag inte hör och stirrar istället rakt fram, och då jag slutar känna hans stinkande andedräkt i nacken så antar jag att han sjunkit ned i sitt säte igen. Jag väntar någon minut och sedan reser jag mig upp och byter plats, jag pallar lixom inte att sitta kvar.

Några stationer senare ser jag honom vara på väg av tåget. Han ställer sig vid dörrarna, vänder sig om till en kvinna som står bakom honom och skriker: ”JAG SKA KNULLA DIG UPP OCH NER!” Därefter staplar han av tåget med sin 3,5:a i handen, och mer hinner jag inte se av honom.

Jag bara behövde skriva av mig om det här. Jag dör på allt kvinnohat. Jag förbannar mig över hur män ser sig ha tillgänglighet till kvinnors kroppar. Och nej, alkohol är ingeting som varken ursäktar, eller kan ses som en orsak till att ”plötsligt börja hata kvinnor”. Att den mannen ens får för sig att säga en sådan sak till en kvinna grundar sig längre bak än det sexpack öl han druckit tidigare under kvällen. Och det tar sig konsekvens i att en annan kvinna på tåget får höra att hennes kropp är tillgänglig för andra och inte hennes att bestämma över.

Observera att det här inte är någon livshistoria, utan det hände under en 10 minuters lång tågresa. Det känns helt sjukt att inte ens kunna ta tunnelbanan hem utan att stöta på kvinnoförakt och sexism. Och så säger de att vi lever i ett jämställt samhälle, att feminismen inte behövs. Jag tycker att alla som säger så bara kan avgå, och så krossar vi den här jävla könsmaktsordningen.


Den blå vätskan är här igen

Var nyss i affären och köpte ett nytt paket tamponger för denna månadens mensfest. Eller, det är väl ingen fest egentligen. Jag brukar få både ont i magen och ryggen, i alla fall i början.

Jag började tänka när jag stod där i affären,  på när jag var lite yngre och skämdes rätt mycket över min mens. Eller, skämdes kanske inte är rätt ord. Eller det kanske är precis rätt ord, jag satte det nog bara inte i munnen på mig själv. Hursomhelst så tyckte jag att det var ganska obekvämt med mens- jag ville inte prata om det över huvud taget. Jag tyckte att det var skitjobbigt att handla bindor eller tamponger- jag nästan sprang till rullbandet och tryckte ner varorna i väskan efter att jag hade betalat. Jag visste att mens var helt naturligt, men det kändes ändå jobbigt.

Det är fortfarande någonting som jag inte riktigt pratar om, nu när jag tänker efter. Bara att ha skrivit ”mens” tre gånger i föregående stycke får mig att känna mig lite generad. Och hur är det möjligt att inte ens känna sig lite obekväm? Den fräscha, blå vätskan som man ser i reklamerna liknar inte alls mitt röda blod. Jag läste ett bra blogginlägg om det här för ett tag sedan på Skulden är inte minDär skrivs bra om hur ens relation till sin mens kan ha att göra med omgivningens syn. Återigen- den blå vätskan liknar inte alls det som kommer från min kropp en gång i månaden. Ska jag känna mig äcklig för det?

Jag känner också igen mig i det som skrivs i texten om mens som nåt slags skällsord. Var man på dåligt humör i skolan kunde man få höra saker som fan vad du är sur, har du PMS? , vilket inte direkt förbättrade relationen jag redan hade till min mens. Och även om det faktiskt skulle vara så att det var just mensvärk som påverkade mitt humör någon dag så var det inte som att jag ba ”ja, det har jag faktiskt”.

Då jag tyckte att mens och funderingar kring mens var så pinsamt att prata om, satt jag istället och lusläste Kamratpostens ”Kropp&Snopp”-del varje gång tidningen kom i brevlådan (visst hette det så?). Hursomhelst så hjälpte det mycket.  Det var nästan alltid minst en fråga om mens som liknade de frågor jag hade, som kom från tjejer i min ålder. Det är ju skitbra att man kan vända sig till sådana ställen som anonym med sina frågor, men det är ju bra om mens är någonting vi kan vara bekväma med att prata om med våra medmänniskor också. Mens är ju en del av livet under väldigt lång tid, så det är konstigt att det är såpass tabubelagt. Nu undrar jag också varför det inte hette typ ”Kropp, snopp och fitta” i Kamratposten istället för bara kropp och snopp, men det är nog en helt annan diskussion. Det kanske var för att det rimmade.

Jag har väl egentligen inte någon medveten poäng med det här inlägget, förutom att just skriva lite om min relation till min mens- vilket i och för sig känns väldigt befriande just nu. Aldrig har jag skrivit ”mens” så många gånger. Mens, mens, mens. Det känns rätt bra.

Nu ska jag festa vidare i några dagar till.


Vårt påskägg

Nu är det påsk och då får man påskägg. Godis i all ära, men vi har lite annat vi vill fylla i vårt påskägg, som skulle smaka gott som fan.

Först vill vi fylla ägget med en massa systerskap och feminism. Därefter vill vi slänga in feministiskt självförsvar till alla tjejer. Vi vill sedan fylla på med en satsning på ungdomsmottagningar, skolkuratorer och skolsköterskor, och toppa det med rejält höjda bidrag till alla tjej- och kvinnojourer i Sverige.

Glad påsk!