Månadsarkiv: maj 2012

När jag var 9 år och ”förstörde lektionerna”

Jag gillar att ta plats, och jag tror att det nästan alltid har varit så. Redan i lågstadiet gillade jag att prata mycket och jag var nog inte den bästa på att komma ihåg att räcka upp handen för att få ordet.

Jag hittade en gammal utvärdering, från ett utvecklingssamtal jag hade med min skolfröken när jag var typ 9 år gammal. Såg frökens kommentarer om att jag ”pratade för mycket” och därav ”förstörde lektionerna”. Det känns ju inte så bra i efterhand, och jag skäms lite när jag läser. Men jag undrar ändå: stämde verkligen det där? Tog jag så himla mycket plats?

För ett tag sedan berättade en vän för mig om en studie som hade gjorts på tjejer och killar i skolan. Om att en tjej som tog en viss plats uppfattades som att hon tog dubbelt så mycket plats än som verkligen var fallet. Om att vi är så himla vana vid att killar ska prata och ta för sig så att vi tror att när en tjej tar halva platsen så tar hon hela platsen. Jag undrar om det där stämde in på mig också. Jag vet ju inte vad  som sades på de andra elevernas utvecklingsamtal, men jag undrar ändå om samma sak gällde för killarna som tog lika mycket plats som jag.

Lite skev talartid i klassrummet kan ses som en småsak. Men jag tycker inte att det är en småsak.

Vi har ett problem när tjejer som inte uppför sig enligt ”mallen” uppfattas som kaxiga och stökiga, medan ”boys will be boys” ursäktar att killar tar plats på tjejers bekostnad. Det här stannar inte heller mellan klassrummets väggar, utan det följer med oss ut i livet. Killar får fortsätta ta plats medan vi tjejer begränsas i vår vardag. Jag märker det när jag sitter på möte och uppfattas som ”den jobbiga tjejen” när jag tar min plats, och jag märker det när snubben på bussen tar upp 1,5 säte medan jag korsar mina ben och trycker mig närmare fönstret.

Jag önskar att jag kunde få se tillbaka på mitt eget klassrum när jag var liten, för att se hur det verkligen låg till.

Kanske var jag väldigt dominerande och pratade mycket. Kanske tog jag bara lika mycket plats som vilken kille som helst i klassen.

Om det är det sistnämnda som var fallet, så känns det jävligt surt att jag blev nedtystad för att jag bara tog den plats som var min. Om inte så lär det ändå finnas väldigt många tjejer därute som varit med om det. Min poäng här någonstans är att vi måste våga se vilka strukturer som följer med från samhället in i klassrummet, hur de yttrar sig och vad konsekvenserna blir. Och att det är först när vi gör det, som vi faktiskt kan förändra.


#tafs är inte en komplimang

Senaste dagarna har hashtagen #tafs rullat igång på Twitter. Hundratals tjejer och kvinnor vittnar om tafs de blivit utsatta för både i mellanstadiet och på krogen. Ibland har någon gripit in och satt taffsaren på plats. I andra fall har tjejen blivit utslängd från krogen för att hon gjorde motstånd. Allt för många gånger har tjejen knappt vågat berätta på grund av skam.

Din kropp är din kropp, ingen rör den utan tillåtelse. Allt annat är sexuella övergrepp.

Det är inte en komplimang att bli tafsad på rumpan. Ingen vill bli inträngd i ett hörn och tagen på av flera snubbar samtidigt. Tjejer i mellanstadiet ska inte behöva stå med rumpan mot väggen och skolböckerna för bröstet för att undvika att bli tafsad på. För så ser tyvärr verkligheten ut idag. Redan i tidig ålder lär vi oss att förhålla oss till det sexualiserade våldet. (När jag skriver sexualiserat våld menar jag allt från just tafsningar till misshandel och våldtäkt)

Redan i tidig ålder lär sig tjejer hur man ska göra för att undvika att killarna i klassen ska kunna klämma en på rumpan eller brösten. Vi lär oss tidigt att undvika att gå själv sena, mörka kvällar. Allt för många tjejer och kvinnor (ja, även äldre damer förhåller sig till det sexualiserade våldet), begränsar sina liv, allt för att undvika det otänkbara. En våldtäkt. För allt det här hänger ihop. Jag ska försöka att inte sväva ut allt för mycket, men allt sexualiserat våld hänger ihop. Tafsningar vi blir utsatta för i mellanstadiet, våldtäkten på den där festen i gymnasiet, misshandeln av sin man. Det grundar sig i samma struktur – könsmaktsordningen.

Våra kroppar är inte allmän egendom. Vem som helst får inte ta på oss. Systrar, vi har ingenting att skämmas över. Om någon tar sig rätten att tafsa, då har vi rätt att säga ifrån, vi har rätt att slå tillbaka med våld om det behövs. Ingen har rätt att tafsa, och det är inte vi som ska skämmas.


Dubbelt så starka

För ett tag sedan träffade jag en tjej från min gamla klass som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Vi snackar rätt många år.

Vi pratade om vår skolgång från ettan i grundskolan fram tills nian. Om hur tjejerna i våran klass ställdes mot varandra. Om det coola tjejgänget mot det töntiga. Om de som fanns någonstans emellan. Om den mobbade tjejen som ingen ville vara.

Vi har skrivit tidigare i bloggen om könsroller och om hur vi tjejer uppfostras till att vara varandras fiender och motståndare. Den här tjejen som jag träffade för ett tag sedan, hon var min absolut värsta fiende. Alltså alla kategorier. Vi bara tålde inte varandra helt enkelt.

Helt enkelt? Jag har tänkt på det här mycket. Vad vad det egentligen som gjorde att vi inte kunde stå ut med varandra? Jag frågade henne vad hon trodde, nu när vi träffades. Hennes svar gav lite klarhet och stämmer antagligen väldigt bra: vi var två tjejer som ville ta plats. Vi pratade mycket, vi var envisa, vi ville ha vår vilja igenom. Och tydligen fanns det bara plats för en sådan tjej i klassen. Detsamma gällde givetvis inte killarna. De var många som kunde ta plats, utan att behöva konkurrera med varandra.

Nu satt vi där, jag och hon, så många år senare. Vi pratade om vår skolgång och kunde skratta lite åt vårt beteende, men också prata om killarna i klassen och hur deras roll påverkade vårt förhållningssätt till varandra. Vi kunde prata om vilket spelrum vi fick som tjejer och varför vi kände oss tvungna att konkurrera. Äntligen var det inte bara vi som var problemet.

Det blev bättre genom åren, vi var inte absoluta fiender hela vägen. Så småningom såg vi väl att vi kunde hjälpa varandra och det fanns nog lite systerskap där ändå. Men inte alls så mycket som jag önskar nu i efterhand. Alltså, fatta hur mycket tid vi la ner på att bekämpa varandra, istället för att kämpa med varandra. Vi var två envisa tjejer som ville ta plats. Problemet var bara att vi ställdes mot varandra och försökte ta varandras plats. Tänk om vi hade förstått då, att tillsammans hade vi varit dubbelt så starka.

Hursomhelst så var det så himla kul att träffa den här tjejen igen. Jag tycker att hon är ascool och det verkar ha hänt mycket med båda oss sedan sist. Vi kunde både skratta åt gamla minnen, men också prata om sådant vi aldrig pratat om förut. Jag har nog aldrig kunnat prata om så mycket med någon jag inte sett på såhär länge, och absolut inte med någon som jag haft den här historien med. Jag är så himla glad att vi sågs. Att vi inte bara ”tål” varandra nuförtiden utan att vi också trivs med att umgås.

Så där satt vi på en halvsunkig bar i stan, drack varsin öl och snackade. Konstaterade att tillsammans är vi dubbelt så starka. Fan va fint.


Om vår rätt att sätta gränser

Okej, jag lackar ut så jävla mycket på killar som hela tiden ska testa ens gränser. Fast att man visat klart och tydligt att man inte vill.

Jag vet inte om ni har varit med om samma, men jag gissar på att ni är många som har. En killkompis ni bara vill ha som kompis och inget mer, men som ändå bara fortsätter att testa er. Känna på gränsen. Kliva över den. Be om förlåt. Göra om det igen.

 

Och alltid samma känsla efteråt. Dålig stämning. Var det mitt fel? Fattar han inte eller vill han bara inte fatta? Skiter han bara i det?

 

Sen lättnaden. Lättnaden när jag kan ringa min tjejkompis som säger att det var inte mitt fel. Det var inte mitt fel att det blev dålig stämning, det var han som orsakade situationen.

 

Till sist ilskan. Ilskan som vi är så förbannat berättigade till. Ilskan som för mig gör det lättare att placera skulden.

 

För systrar, ingen har rätt att kliva över våra gränser. Ingen killkompis, brorsa, farsa eller främling. Och vi har rätt att säga ifrån, rätt att vara arga. Rätt att bestämma var gränsen går.


What can we do? – Plenty, sister!

Är du också frustrerad över det sexualiserade våldet som kvinnor utsätts för dagligen? Kanske har du själv blivit utsatt? Kanske känner du någon? Eller såg du kanske dokumentären på SVT1 igår om Sara? Önskar du att det fanns något du kunde göra för alla dessa tjejer och kvinnor? Det finns det!

ROKS – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – bedriver just nu en kampanj för att få fler att engagera sig.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

En enskild jourkvinna eller tjej kan vara skillnaden mellan liv och död, eller mellan fortsatt rädsla och början på vägen till upprättelse och frihet. Jourkvinnan svarar i telefonen när den sönderslagna kvinnan till sist bestämt sig för att ringa. Hon tar emot i det skyddade boendet när en mamma och hennes barn kommer för att få en stunds lugn och ro, och skydd från våldet. Hon står vid en stödsökande kvinnas sida i möten med socialtjänst, med polis och med advokat, som stöttar och säkrar att hon får det stöd hon har rätt till från samhället.

Jourtjejen är precis lika viktig. Hon finns på nätet, på chatten eller mejlen, och svarar på frågor om allt från anorexi och självskadebeteende till onani och hur det känns att vara kär. Hon åker ut till skolorna och pratar med ungdomar om normer, könsroller, och att de duger som de är. Hon lyssnar, stöttar och peppar, utan att ifrågasätta eller skuldbelägga.

Därför är Roksjourerna kvinnoseparatistiska. De är tillflyktsorter för våldsutsatta tjejer, kvinnor och deras barn som behöver stöd och skyddat boende. Samtidigt är jourerna mötesplatser för kvinnor och tjejer som vill arbeta politiskt för kvinnors frigörelse. Det är tack vare kvinnors självständiga organisering som vi i dag har kvinnlig rösträtt, rätt till utbildning och fri abort. Och det är fortfarande viktigt att det finns arenor där kvinnor kan organisera sig politiskt, utan mäns tolkningsföreträde.

Tillsammans gör vi skillnad – systerskapet ger dig styrkan.


Tack Sara för att du berättar din historia

Ni var säkert många som ikväll såg på  Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt. Sara berättar sin historia om hur hon blev våldtagen.

Jag kommer mest skriva lite tankar jag har såhär efteråt, och redogöra för lite av det som framgick i dokumentären. Men till er som inte såg dokumentären: gör det. Här kan ni se den: http://svtplay.se/v/2797761/dokument_inifran/ingen_riktig_valdtakt.

Dokumentären handlar om Sara som berättar om hur hon blivit våldtagen på en hemmafest. Hon berättar om skulden och skammen, om att känna sig äcklig. Om att inte få något stöd efteråt.

Den här våldtäkten stämde inte överens med bilden av den ”riktiga” våldtäkten. I dokumentären diskuteras en syn på våldtäkt som är återkommande. Den äckliga gubben. Mannen i busken. Mannen man aldrig har träffat förut. Han som hoppar fram från ingenstans och använder mycket våld. Tjejens beteende innan övergreppet som någonting som spelar roll. Samtidigt som den här bilden framträder, har var 10:e tjej på gymnasiet någon gång haft sex mot sin vilja. I drygt hälften av fallen var förövaren en jämnårig. Var 10:e tjej ger ett snitt på en tjej i varje gymnasieklass. Förövaren kan vara någon i ens kompisgäng.

Under hela dokumentären återkommer skuldbeläggandet-  hur ansvar ändå ska läggas på tjejen, beroende på hennes beteende före övergreppet. Det här var ingen ”riktig” våldtäkt. Sara blev kallad för hora, medan killarna fick högre status. Ingen frågade henne om hennes egen version av vad som hade hänt.

Det väcker många känslor att se dokumentärer som denna, men det är så jävla viktigt. Och Sara är inte ensam- hon har sällskap av ungefär en tjej i varje gymnasieklass. Bilden på överfallsvåldtäkten som den enda ”riktiga” våldtäkten medverkar till skuldbeläggande för tjejer som Sara. Det är tjejers egna berättelser som utmanar myterna kring  hur en ”riktig” våldtäkt går till. Det är tjejers egna berättelser som vi ska lyssna på.

Jag vill bara säga tack till dig. Tack Sara, för att du berättar din historia.


Dö, sexismen, dö.

Fyfan. Satt och drack öl med en kompis och bredvid oss satt ett gäng med några killar och en tjej. Eller nja, killar vet jag inte. Det var snarare några män och en gubbe. Den där gubben. Den där gubben som var ett jävla svin. Gubben som tafsade på tjejen i sällskapet. Som tog henne runt midjan, som gav henne en dask på rumpan när hon böjde sig ner för att ta sin väska. Jag satt själv och kokade, försökte göra en handlingsplan i huvudet. Funderade på vad jag kunde göra, försökte hålla koll på honom under tiden. Men hon gick efter ett tag, och han satt kvar.

 

Jävla sexist.

 

Någonting annat som gjorde mig irriterad var en annan man i samma sällskap, som satt och konstant stirrade på mig och min tjejkompis. Som nästan lutade sig över henne, utan att bry sig om att hon tydligt visade att hon inte ville snacka med honom.

 

Fattar han inte signalerna eller skiter han bara i dem? Jag tror på det senare. 

 

Jag blir så mycket; arg, ledsen, förbannad, äcklad. Men ordet som beskriver bäst just nu är nog trött. Jag är trött. Trött på att se hur män ser sig ha tillgänglighet till kvinnors kroppar. Trött på män som skiter i om vi inte vill prata, och som hela tiden passerar våra gränser. Gränser som vi har rätt att sätta. Gränser som handlar om att här vill jag inte ha dig.

När jag träffar min tjejkompis för första gången på två år, vill jag prata med henne och bara henne, och vill vi inte snacka med några andra ska vi få ha det så. Jag vill inte heller se hur andra män tafsar på tjejer i sitt sällskap. Ska det vara så svårt?