Kategoriarkiv: Påförande av skuld och skam

Lagen – av och för män.

Idag skriver Nya Wermlands-tidningen om en våldtäktsrättegång där tingsrätten tror på kvinnan men trots det lägger ner åtalet. Varför? Därför att lagen är skriven av män som uppenbarligen inte förstår sig på trauman och de överlevnadsmekanismer en människa har, och inte kan kontrollera. Kvinnan i det här fallet ”stängde av”, som hon själv beskriver det. En väldigt vanlig reaktion vid en våldtäkt, som lagen inte tar någon som helst hänsyn till. Så här säger lagen:

Den som med våld eller hot tvingar en person till samlag eller annan jämförbar sexuell handling, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.

Det måste alltså finnas med våld eller hot för att det ska räknas som våldtäkt. Även om kvinnan sa nej och försökte hålla ihop benen så använde inte mannen våld eller hot och kan därför inte dömas för våldtäkt. Det man måste komma ihåg, och som är uppenbart i det här fallet, är att det sällan behövs våld eller hot för att genomföra en våldtäkt. I ett chocktillstånd gör få motstånd på ett sådant sätt att det krävs just våld. Jag tror att de allra flesta är överens om att allt efter ett nej är en våldtäkt. Även tingsrätten i det här fallet. Men vi måste också inse att även allt som inte är ett ja är lika mycket en våldtäkt. Det är viktigt, inte minst för alla utsatta.

Systrar, vi förtjänar bättre än så här.

Lagen behöver uppenbarligen formuleras om för att anpassas till verkligen. ”Att ha sex med någon som inte frivilligt deltar…” skulle vara en mer passande formulering. Den höga straffskalan tror jag också kan spela in i att många hellre friar än fäller. Det skriks då och då om högre straff, och jag förstår dem till viss del. Men om det står i vägen för att döma en massa våldtäktsmän överhuvudtaget så ser jag hellre ett lite kortare straff med en bättre formulerad lag så att fler faktiskt döms. Och kanske fler som vågar anmäla.

Annonser

Våga minnas

Jag såg precis en dokumentär på SVTplay. Våga minnas. Den handlar om Ewa, som blev våldtagen som 18-åring. Nu, 25 år senare, har hon valt att berätta om detta i form av en dokumentär där hon försöker minnas vad som faktiskt hände. Samtidigt som hon visar att det är fullt möjligt att fortsätta leva ett liv efter en våldtäkt, med familj och barn och allt vad det innebär, så visar hon också hur ärren fortfarande finns där. Inte de rent fysiska ärren, utan de psykiska. Hur hon, precis som jag, fortfarande inte klarar av en viss typ av beröring. Hon berättar om hur hon ofta fått höra att det inte går att glömma, att minnet av våldtäkten alltid kommer finnas där, och att man bara måste lära sig att leva med den. Men att det hon önskar sig mest av allt är att han ska försvinna ur hennes liv. Hon har flyttat från sin hemstad, från Malmö till Stockholm, för att hon helt enkelt inte klarade av att bo kvar där. För många minnen, för många risker att stöta på honom på stan.

Jag behövde se den här dokumentären. Jag känner precis som Ewa, att jag inte önskar mig något annat än att han ska försvinna ur mitt liv. Jag har också tänkt tanken att det kanske skulle kännas lättare rent psykiskt att inte bo kvar i den här staden.

I dokumentären pratar Ewa med olika personer som fanns omkring henne efter våldtäkten och i samband med rättegången. När hon pratar med dessa personer kommer det fram hur lite hon egentligen minns av händelseförloppet efter våldtäkten. Hur hon hamnade i ett chocktillstånd, posttraumatisk stress. Ett tillstånd ingen människa kan styra över, som kickar in automatiskt för att man helt enkelt ska överleva. Det här är väldigt vanligt för våldtäktsoffer. Jag minns knappt någonting heller efter min våldtäkt. Eller rättare sagt, jag minns absolut ingenting efter att jag vaknade, eller vad som hände dagen efter. Trots det påverkar den händelsen mig fortfarande, på samma sätt som den fortfarande påverkar Ewa, 25 år senare.

Nu är det snart fem år sedan jag blev våldtagen. Det är ju avsevärt mycket mindre än 25 år sedan, men det får mig att fundera på hur länge jag kommer vara påverkad av det som hänt. Kanske kommer jag vara det för alltid. Trots att jag precis som Ewa inte vill annat än att det här bara ska försvinna ur mitt liv. Även om ärren inte är fysiska så finns de där. Jag önskar att jag kunde gå vidare som om ingenting hade hänt. Men det har det ju. Kanske måste jag inte bara lära mig att leva med minnena och ärren, utan faktiskt också våga minnas.


Ansvaret för trygghet vilar på samhället, inte på den enskilda tjejen

Ikväll var jag påväg hem efter att ha varit hemma hos en vän. Jag bor ganska nära så jag började promenera och gick längs de stora gatorna där folk var i rörelse. Det var rätt skönt att gå och jag skulle gärna fortsatt ända hem, men trots allt så ändrade jag mig. Jag ville inte gå den sista biten på den långa gatan med dålig belysning, så jag satte mig och väntade i 10 minuter på bussen- trots att jag skulle ha hunnit hem på samma tid.

Jag känner mycket väl igen mig i det som kallas för vardagsrädsla. Att inte känna sig direkt rädd, men att inte känna sig direkt trygg heller. Det var precis så det kändes. Jag kunde ha fortsatt min promenad och varit hemma 10 minuter senare, men ändå satte jag mig och väntade på min buss. Jag vet att jag inte är ensam om det här. Bland mina tjejkompisar är det ofta samma sak, och jag tror att många andra också känner igen sig i det. Att hela tiden förhålla sig till en- ibland avlägsen och ibland väldigt närvarande- rädsla. Det är vardagsmat och det begränsar oss i det offentliga rummet.

Under sommaren larmas det i media om överfallsvåldtäkter, och till oss tjejer ges inte sällan tips på hur vi ska göra för att inte bli utsatta. Skulden läggs alltså på oss tjejer och vi ska lära oss hur vi ska bete oss (bli inte för full), klä oss (undvik kortkort) och hur vi ska röra oss (gå inte ensam hem).

Jag är jävligt trött på det här. Det är helt okej att vänta på bussen, men det ska också kännas helt okej att gå ända hem. När ska samhället ta sitt ansvar för att öka tryggheten för tjejer? Varför hittar jag istället inga tips för killar hur de ska göra för att inte våldta? Ansvaret för att tjejer ska känna sig trygga vilar inte på tjejerna, utan det måste vara en samhällelig angelägenhet. Det är dags att lägga ner skuldbeläggandet av tjejer. Och while you’re at it- öka belysningen på min gata också, så att jag vågar gå ända hem.

 


Det är dags att rätten till våra kroppar blir realitet

Jag började tänka på en tjej som gick i min skola när jag gick i åttan eller nian. Jag fick höra av mina kompisar att hon berättat att hon blivit våldtagen en kväll när hon var på väg hem från bussen. Nästan i samma anda berättades det om att folk trodde att hon ljög bara för att få uppmärksamhet.

Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på det. Att man då, liksom nu, väljer att inte tro på tjejen utan istället spär på en av de stora myterna om våldtäkt. Jag tycker att vi kan kasta den myten i toaletten och spola, för den stämmer faktiskt inte. Det finns ingen ”cred” i att bli våldtagen, utan det är snarare förknippat med skuld och skam för många tjejer. Verkligheten är istället att det sker ca 3-4 våldtäkter i timmen i Sverige, och det är ett stort samhällsproblem som det gjorts alldeles för små framsteg i att lösa.

Problemet med våldtäkt är inte tjejer och kvinnor som ljuger, utan det är killar och män som våldtar. Och för varje gång en kvinna våldtas så lär det oss andra att akta oss lite till, att begränsa oss lite mer. Vi får rådet att inte gå ut på kvällen och att tänka på att vårt klädval kan signalera fel saker. Det som sägs till oss är helt enkelt att vi ska ta ansvar för männens beteende. Bara jag som ser det sjuka i det här?

Att tjejer som blivit utsatta för ett våldtäktsbrott därefter ifrågasätts och skuldbeläggs, är helt sjukt. Det är dags att vi börjar tro på våra systrar och tar tag i samhällsproblemet som begränsar halva befolkningen, varje dag. Och så länge problemet kvarstår så borde alla tjejer få lära sig feministiskt självförsvar, för att vi är värda att försvara och för att vi bör få verktygen att göra det. Det är dags att rätten till våra kroppar blir realitet, och det är dags att lägga skulden där den hör hemma, en gång för alla.


Tack Sara för att du berättar din historia

Ni var säkert många som ikväll såg på  Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt. Sara berättar sin historia om hur hon blev våldtagen.

Jag kommer mest skriva lite tankar jag har såhär efteråt, och redogöra för lite av det som framgick i dokumentären. Men till er som inte såg dokumentären: gör det. Här kan ni se den: http://svtplay.se/v/2797761/dokument_inifran/ingen_riktig_valdtakt.

Dokumentären handlar om Sara som berättar om hur hon blivit våldtagen på en hemmafest. Hon berättar om skulden och skammen, om att känna sig äcklig. Om att inte få något stöd efteråt.

Den här våldtäkten stämde inte överens med bilden av den ”riktiga” våldtäkten. I dokumentären diskuteras en syn på våldtäkt som är återkommande. Den äckliga gubben. Mannen i busken. Mannen man aldrig har träffat förut. Han som hoppar fram från ingenstans och använder mycket våld. Tjejens beteende innan övergreppet som någonting som spelar roll. Samtidigt som den här bilden framträder, har var 10:e tjej på gymnasiet någon gång haft sex mot sin vilja. I drygt hälften av fallen var förövaren en jämnårig. Var 10:e tjej ger ett snitt på en tjej i varje gymnasieklass. Förövaren kan vara någon i ens kompisgäng.

Under hela dokumentären återkommer skuldbeläggandet-  hur ansvar ändå ska läggas på tjejen, beroende på hennes beteende före övergreppet. Det här var ingen ”riktig” våldtäkt. Sara blev kallad för hora, medan killarna fick högre status. Ingen frågade henne om hennes egen version av vad som hade hänt.

Det väcker många känslor att se dokumentärer som denna, men det är så jävla viktigt. Och Sara är inte ensam- hon har sällskap av ungefär en tjej i varje gymnasieklass. Bilden på överfallsvåldtäkten som den enda ”riktiga” våldtäkten medverkar till skuldbeläggande för tjejer som Sara. Det är tjejers egna berättelser som utmanar myterna kring  hur en ”riktig” våldtäkt går till. Det är tjejers egna berättelser som vi ska lyssna på.

Jag vill bara säga tack till dig. Tack Sara, för att du berättar din historia.


”Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här…”

Jag satt och försökte tänka ut hur många inlägg som jag har avslutat med ”jag har nog ingen riktig poäng med det här…”, ”jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här..” eller liknande. Det blir en del, speciellt i de inlägg där jag skriver om mig själv och mina upplevelser. Jag frågar mig varför. Det skulle kunna grunda sig i nåt slags ”det här är nog inte så viktigt”-tänk, och så har det nog varit rätt ofta.

Jag tror inte att jag är ensam om som tjej att tänka att det jag berättar om inte är så viktigt, att mina egna berättelser inte har så stor betydelse. Jag tror att det handlar mycket om att vi varit med om att våra berättelser och känslor inte tagits på allvar. När en kille på dagis drog en i håret så var det ”bara för att han gillade dig”. När en man tog mig på rumpan på tunnelbanan så var det ”bara för att han var full”. När jag blev osynliggjord på mötet så var det nog jag som hade sagt något dumt. The list goes on and on. Jag tycker att när tjejers berättelser ifrågasätts och inte tas på allvar så har vi ett stort problem. Varför är det våra egna berättelser som ska förbises och inte tas på allvar? Varför är det inte våra egna berättelser som är allra, allra viktigast? I längden så blir vi inte bara ifrågasatta av andra- vi börjar också att ifrågasätta oss själva. Var det verkligen så farligt? Det kanske var jag som överreagerade? Kanske var det lite mitt fel ändå?

Ibland har jag tänkt att jag borde döpa om mina samlade inlägg till ”jag och min högstadietid”, för att jag skriver så mycket om den tiden. Men det finns anledningar till varför jag hamnar där. Jag har upptäckt att jag har väldigt mycket att göra upp med från min högstadietid, och för mig så har det hjälpt att återberätta och sätta ord på vad som hände. Och det gäller just de här grejerna som jag lärde mig att inte ta på så stort allvar- killar som ropade efter en i korridoren, han som la handen på min rumpa och när jag tystades ner i klassrummet.

Det är nu jag vanligtvis skriver något i stil med ”jag vet inte riktigt vad jag vill säga med med det här…”, men jag skiter i det idag. Det jag vill säga är allt som står i det här inlägget. Hejdå.


Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt

Något som gör mig ledsen, förutom att våldtäkter överhuvudtaget sker, är när folk blir förvånade när de hör talas om en våldtäkt. Men det som gör mig mest upprörd är när tjejen inte blir trodd.

Jag läste nyligen en artikel i DN om kvinnliga militärer som anmält våldtäkter eller andra sexuella övergrepp som skett inom den amerikanska armén. Kvinnorna blev avskedade och stämplade som psykiskt sjuka.

Vi som blivit utsatta blir ofta ifrågasatta. Sa du verkligen nej? Sa du verkligen nej ordentligt? Vad hade du på dig? Ska du verkligen gå ut så där lättklädd? Men var du inte kär i honom? Var det verkligen så farligt? Frågorna är många, men lika bisarra och nedlåtande.

Nu har jag haft turen att vara omgiven av feminister och fantastiska vänner som inte för en sekund ifrågasatt mig. Många andra har inte den turen. Att höra andra bli ifrågasatta gör att jag ifrågasätter mig själv. Det kanske låter konstigt, men det är bara så det är.

Har man aldrig blivit våldtagen förstår man kanske inte hur mycket som krävs för att överhuvudtaget våga berätta för någon. Skammen och skulden man känner sitter djupt inne och är svår att komma undan. Än idag kan jag undra om mina vänner verkligen tror på mig, om de inte egentligen tvivlar lite grann. Jag vill säga att jag vet att de tror på mig, att de inte alls tvivlar, men det är svårt. Att många av dem även vet vem han är gör det ännu svårare. Det är oftast anledningen till varför våldtäktsoffer inte anmäler, eller knappt vågar berätta, killen är oftast någon i ens bekantskapskrets, eller ens pojkvän. Vi har skrivit om det förut, men det tåls att sägas igen. Det inte bara psykfall som våldtar, det är vanliga killar och män, någons bror, någons son, någons pappa eller make. Det svårt att tänka sig, men en oundviklig sanning.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att när det kommer till just våldtäkt är det det brott som det ljugs om i allra lägsta grad. Till skillnad från till exempel fall där någon ljuger om att deras bil blivit stulen för att få ut pengar från försäkringskassan. Det händer i princip inte när det gäller våldtäkter. Nästan aldrig faktiskt. Om man förstår hur svårt det är att våga berätta, och våga anmäla, en våldtäkt så förstår man varför det är så. Därför är det otroligt upprörande när tjejer som vågar inte blir trodda.

Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. Det sätter djupa spår och förvärrar och försvårar ens bearbetning av traumat. Så snälla, tvivla aldrig på någon som berättar om sexuella övergrepp. Det finns ingen som vill bli våldtagen, och det spelar ingen roll om tjejen var kär i killen, hade kort kjol på sig eller tidigare under kvällen flörtat tillbaka. En våldtäkt är en våldtäkt, och att inte bli trodd när man berättar eller anmäler är som att bli våldtagen igen.

Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man själv kan bli utsatt, och ingen vill tro att någon man känner skulle begå ett brott. Framför allt inte brott av det grövsta slaget. Men när det händer kan man inte förneka det, eller blunda för det. Alla offer och alla förövare är någons syster eller bror, mamma eller pappa, dotter eller son.

Med ovanstående text i åtanke: Om din bästa vän en dag berättar att hon blivit våldtagen av din bror – hur skulle du reagera? Skulle du ifrågasätta henne eller tro på det hon berättar?