Kategoriarkiv: Påförande av skuld och skam

Josefin, du är en överlevare

Först, låt mig säga detta:

Josefin, du är en överlevare.

Såg precis på UR:s program som handlade om stureplansmålet 2007, där en tjej som i programmet kallades för Josefin, blev våldtagen av två killar, som sedan blev kända under namnet Stureplansprofilerna. I tingsrätten blev de friade, i hovrätten blev de fällda.

Någonting som hela tiden följde med Josefin genom rättegången, var frågor om hennes tidigare sexliv. Frågor som skulle karakterisera vilken typ av kvinna hon var, och som syftade till att minska hennes trovärdighet.

Jag frågar mig, som så många gånger tidigare: hur kan det här vara relevant? Varför blev det upp till Josefin att bevisa sin oskuld, innan killarnas skuld kunde bevisas? Männens sexuella preferenser ifrågasattes inte.

Sen till lite hoppfullhet: den stora massan som ställde sig bakom Josefin. Den stora massan som sa att det inte spelar någon roll vad hon haft för tidigare sexliv. Som sa att ett nej alltid är ett nej. Som sa att allt som sker mot din vilja är fel, och det är förövarna som bär skulden.

Det här är bara ett av många våldtäktsfall där tjejen som blivit utsatt för brottet ifrågasätts och skuldbeläggs. Jag vet att det finns många fler där ute som har varit med om liknande upplevelser. Vi är också många som upplevt andra typer av sexualiserat våld, alltifrån blickar till tafsningar och glåpord. Jag känner många kvinnor som fått sina gränser överträdda och jag har varit med om när mina egna gränser inte respekterats. Men det är aldrig vårt fel.Vi bär aldrig skulden för vad någon annan har utsatt oss för.

Det är orimligt att rättsväsendet i Sverige idag ibland känns som ett lotteri. Att man har tur om man får en domare med en hyfsat jämställd syn och att det ibland kan vara avgörande i en rättegång. Men oavsett om just din anmälan inte lett till åtal eller till fällande dom, eller om du valt att inte anmäla: skulden är aldrig din.

Tills dess att vi har uppnått ett samhälle fritt från mäns våld mot kvinnor, så får vi påminna varandra om det här. Allt som sker mot din vilja är fel. Skulden är inte din.

Annonser

När jag var 9 år och ”förstörde lektionerna”

Jag gillar att ta plats, och jag tror att det nästan alltid har varit så. Redan i lågstadiet gillade jag att prata mycket och jag var nog inte den bästa på att komma ihåg att räcka upp handen för att få ordet.

Jag hittade en gammal utvärdering, från ett utvecklingssamtal jag hade med min skolfröken när jag var typ 9 år gammal. Såg frökens kommentarer om att jag ”pratade för mycket” och därav ”förstörde lektionerna”. Det känns ju inte så bra i efterhand, och jag skäms lite när jag läser. Men jag undrar ändå: stämde verkligen det där? Tog jag så himla mycket plats?

För ett tag sedan berättade en vän för mig om en studie som hade gjorts på tjejer och killar i skolan. Om att en tjej som tog en viss plats uppfattades som att hon tog dubbelt så mycket plats än som verkligen var fallet. Om att vi är så himla vana vid att killar ska prata och ta för sig så att vi tror att när en tjej tar halva platsen så tar hon hela platsen. Jag undrar om det där stämde in på mig också. Jag vet ju inte vad  som sades på de andra elevernas utvecklingsamtal, men jag undrar ändå om samma sak gällde för killarna som tog lika mycket plats som jag.

Lite skev talartid i klassrummet kan ses som en småsak. Men jag tycker inte att det är en småsak.

Vi har ett problem när tjejer som inte uppför sig enligt ”mallen” uppfattas som kaxiga och stökiga, medan ”boys will be boys” ursäktar att killar tar plats på tjejers bekostnad. Det här stannar inte heller mellan klassrummets väggar, utan det följer med oss ut i livet. Killar får fortsätta ta plats medan vi tjejer begränsas i vår vardag. Jag märker det när jag sitter på möte och uppfattas som ”den jobbiga tjejen” när jag tar min plats, och jag märker det när snubben på bussen tar upp 1,5 säte medan jag korsar mina ben och trycker mig närmare fönstret.

Jag önskar att jag kunde få se tillbaka på mitt eget klassrum när jag var liten, för att se hur det verkligen låg till.

Kanske var jag väldigt dominerande och pratade mycket. Kanske tog jag bara lika mycket plats som vilken kille som helst i klassen.

Om det är det sistnämnda som var fallet, så känns det jävligt surt att jag blev nedtystad för att jag bara tog den plats som var min. Om inte så lär det ändå finnas väldigt många tjejer därute som varit med om det. Min poäng här någonstans är att vi måste våga se vilka strukturer som följer med från samhället in i klassrummet, hur de yttrar sig och vad konsekvenserna blir. Och att det är först när vi gör det, som vi faktiskt kan förändra.


Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara?

Det är jobbigt att inse att könsmaktsordningen tränger sig in till ens närmaste krets, till en själv, inpå bara skinnet. Det är hemskt att påminnas om det. Samtidigt känns det ibland som att det är där man ser den faktiska maktordningen; hur det verkligen står till. Att könsmaktsordningen inte är någonting abstrakt som kretsar över våra huvuden, utan att den är här och nu- så verklig och konkret.

Jag har tänkt på det här. Hur fan skulle jag reagera om jag fick veta att min brorsa eller min farsa hade våldtagit någon? Vill blåögt tänka att ”det här skulle aldrig hända i min familj”, men det finns förstås inga garantier. Det finns inga speciella drag eller diagnoser hos de som våldtar, det enda som kan ses som gemensam nämnare är att det nästan alltid är män. Sunniva skrev om det här i förrgår, under inlägget Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. ”Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man själv kan bli utsatt, och ingen vill tro att någon man känner skulle begå ett brott. Framför allt inte brott av det grövsta slaget. Men när det händer kan man inte förneka det, eller blunda för det. Alla offer och alla förövare är någons syster eller bror, mamma eller pappa, dotter eller son”

Jag vet att mäns våld mot kvinnor finns i min närhet också. Jag vet om stunder som jag själv varit offer för våldet och jag har många vänner som själva har blivit utsatta. Vart på skalan av våld vi har befunnit oss kan variera- men vi har varit där. Vi är där. Och vi förhåller oss till våldet dagligen. Man kan ställa sig frågan: vart finns då förövarna? När var tredje kvinna i Sverige utsätts för våld från en man efter sin 15-årsdag måste det ju finnas förövare, också i vår närhet. Det är jobbigt att inse, men det går inte att blunda för.

Det som jag ska skriva om nu är inte någon jag känner som har våldtagit, men som däremot ifrågasätter en tjej som säger att hon har blivit våldtagen. Häromdagen var jag inne på facebook och såg en nära släkting yttra sig om våldtäkten på Söderstadion, som ”inte längre är en våldtäkt” i brist på bevis. Han skriver om hur alla som höjde sina röster om våldtäkten nu får svälja sina ord, för nu är det ju ingen våldtäkt längre enligt polisen. 20 likes. 10 kommentarer. Män som stöttar varandra och kastar skit på den våldtagna kvinnan. Jag sitter här och vet inte hur jag ska göra. Jag skulle kunna kommentera och tala om för de där jävla männen att de inte kan hålla på sådär. Jag skulle kunna skriva om hur få av de anmälda våldtäkterna som leder till fällande dom- att det här inte behöver betyda att det inte var någon våldtäkt. Jag skulle kunna skriva om hur våldtäkt är ett av de brott som det ljugs om i allra lägsta grad-  det är väldigt, väldigt sällan som någon ljuger om att ha blivit våldtagen. Jag skulle skriva om hur få som ens anmäler. Jag skulle kunna skriva om skulden och skammen.

Ändå tvekar jag.  Jag vet inte om jag vill kommentera. Det är jobbigt för mig när någon som står mig så nära skriver sånt här, på så många plan. Det får mig att skämmas för honom, jag vill inte tro på det. Jag börjar tänka på konsekvenserna. Om jag skriver, hur ska det då gå nästa gång vi ses? Skulle det varit någon annan person skulle jag kunna välja bort den, säga ”hejdå, trevligt att träffas”, men det funkar inte så den här gången. Jag funderar på att skriva ändå. Jag vet att jag är berättigad till det- min ilska är min och den är på riktigt, och jag har rätt till att uttrycka den oavsett vem det är som skriver. Jag skiter egentligen i om det blir dålig stämning, men ändå så tvekar jag igen. Varför ska jag behöva hålla tillbaka min ilska med rädsla för att bli ”den där jobbiga tjejen”? Mjo, det finns nog flera anledningar. Oavsett vem som skulle skrivit det här, står jag ändå inför faktumet att om jag väljer att kommentera, så kommer jag att få de här 10 grabbarna emot mig. Om jag kommenterar, kommer jag att få en massa skit tillbaka.

Jag är så jävla trött på att som tjej hela tiden behöva inta försvarsposition i sådana här diskussioner. Det känns helt absurt att behöva försvara sig om varför man ska tro på tjejer som sagt att de blivit våldtagna. Jag pallar inte när tjejer ifrågasätts för våldtäkter, jag vill skriva någonting för att både den tjejen och alla andra tjejer ska få lite jävla upprättelse. Jag vill praktisera systerskap, oavsett om jag känner henne eller inte. Samtidigt vet jag att om jag gör det så kommer jag att få en massa skit tillbaka. Varför ska jag behöva välja mellan att praktisera systerskap och att själv bli utsatt för nedsättande kommentarer? Jag försöker så mycket som möjilgt att vara systerskaplig på internet, då det har blivit ett forum där män slänger ur sig all slags skit. Feministhatet känns ibland som starkast på internet- kanske för att man har ett avstånd till den man skriver till, man behöver inte se henne i ansiktet.

Samtidigt tar det något enormt på krafterna att ge sig in i diskussionerna. Jag önskar ibland att jag vore en hardcore-feminist som inte brydde sig, som bara kunde avfärda de där männen som idioter. Samtidigt vet jag att det är okej att inte vara det. Det är okej att bli upprörd. Jag undrar om de där männen tänker på att när en tjej blir våldtagen så påverkar det inte bara den tjejen. Även om det inte är jag som blir våldtagen så tvingas jag förhålla mig till våldet, och när en annan tjej inte blir trodd efter en våldtäkt så berörs jag också av det.

Det är i feminismen och systerskapet som jag finner styrka. Jag har turen att vara omgiven av fantastiska medsystrar, som jag vet inte skulle ifrågasätta mig en sekund om jag berättade om ett sexuellt övergrepp. Systrar som också stöttar mig de gångerna jag ger mig in på diskussioner på internet, som hjälper mig att hantera jobbiga kommentarer. Systrar som gör mig tusen gånger starkare.

Feminismen och systerskapet är en frigörelse för mig. Det är också där jag finner det som är så befriande- att lägga skulden där den hör hemma. Det tål att upprepas, flera tusen gånger om, att skulden är inte din. Det ska aldrig spela någon roll vad du hade på dig eller vad du hade för relation till killen som våldtar. En våldtäkt är en våldtäkt. Med en maktordning som verkar inpå bara skinnet och en skuld och skam som kan sitta så långt inne, är det svårt för många att ens berätta om en våldtäkt.

När en diskussion om våldtäkt handlar om att ifrågasätta tjejen, då har vi hamnat jävligt snett. Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara?


Systerskapet i benmärgen

Jag tänkte berätta om en händelse från min högstadietid som jag haft dåligt samvete över sedan dess. Jag umgicks då med ganska mycket äldre killar, de var inga svärmorsdrömmar direkt. Det var mycket alkohol och andra mer olagliga substanser. Om man var själv med någon av dem kunde de vara hur fina som helst. Lite som en storebror. Men när de drack och flera av killarna var med så kunde de bete sig som riktiga svin.

Under en förfest var jag och min bästis hemma hos en av killarna. De retades med henne, brottades och kittlades. Hon tyckte inte det var lika roligt som dem, och de andra killarna som hejade på. Det slutade med att de försökte dra av henne tröjan. Hon skrek åt dem att sluta, och till slut gjorde de det. Det kanske låter som en ganska harmlös händelse. Men det som hände var att killarna tog sig friheter de inte hade. De trodde att de hade rätten att dra av henne tröjan. Hon protesterade högljutt men de fortsatte. Det är här min skam jag fortfarande känner kommer in. Jag gjorde ingenting. Istället satt jag tyst och hoppades att de skulle sluta. Jag såg ju hur hon led. Så här i efterhand är det två saker som stör mig. Dels att jag inte gjorde något. Men det som stör mig mest är att jag har dåligt samvete för något som någon annan bär skulden för. Det är snarare de där grabbarna som ska skämmas över deras beteende. Inte jag som inte vågade säga emot av rädsla för att själv blir utsatt.

På väg hem från förfesten (de andra var myndiga och fick gå ut på krogen medan vi minderåriga gick hem efter förfesten) var min kompis arg på mig. För att jag inte gjorde något. Jag kan förstå henne. Jag var också arg på mig själv för att jag inte gjorde något. Men det är det som är grejen. Det var inte jag som gjorde fel.

Systerskapet borde sitta i benmärgen på varenda tjej där ute. Vi behöver varandra. Men glöm aldrig – skulden ska alltid ligga hos förövaren.