Kategoriarkiv: Sunniva

Stäng ute torskarna!

I veckan kom en dom från Växjö tingsrätt. En krog som vägrat släppa in tre olika sällskap, vid tre olika tillfällen, hade inte diskriminerat dem på grund av deras etnicitet. Varför de inte blev insläppta? De hade östasiatiskt utseende och krogen i fråga hade haft problem med prostitution. Japp, du läste rätt. Men trots det dömdes inte krogens ägare eller vakter för diskriminering.

Om de nu haft problem med män som köper sex så borde de väl snarare låta bli att släppa in män som ser ut att vilja köpa sex. Att sälja sex är ju nämligen lagligt (<3 svenska sexköpslagen). Det är däremot olagligt att köpa sex, och därför borde det ju rimligen vara de som begår brotten man vill förhindra som man låter bli att släppa in.

Hur svårt ska det vara? Lägg skulden där den hör hemma, och stäng ute torskarna istället!


Till alla föräldrar med en dotter:

Jag minns inte riktigt när jag fick bröst, men inte fan gick jag i lågstadiet ialla fall. Den här artikeln vittnar om hur unga flickors utseendefixering kryper ner, skrämmande långt ner, i åldrarna. Det är tydligen inte alls ovanligt idag att 8-åringar har BH och sminkar sig dagligen. ÅTTAÅRINGAR. De har inga bröst! Och med all säkerhet inget behov av smink. Vem som nu har det egentligen, men finnar har de väl knappast hunnit få.

Vad gör killarna i samma klass då? Spelar fotboll? Kanske bygger de med lego eller spelar kula (om nu barn gör det nu för tiden). Killarna får åtminstone vara barn. Det får inte tjejerna som känner sig tvungna att ha på sig BH trots att de inte har bröst, och att de måste smeta på sig en foundation de inte heller behöver. Och här har faktiskt föräldrarna ett ansvar. Varför köper man en BH och massa smink till sin 8-åring? Påstår hon att ”alla andra har det”, gör som Frida Boisen, prata med de andra föräldrarna. Försök gärna prata ihop er så att alla kan komma överens om att BH inte är något för 8-åringar, och låt inte era döttrar ha det i skolan innan de faktiskt behöver det. Detsamma gäller smink. Om alla föräldrar är överens om att inte låta sina barn sminka sig när går till skolan kan de inte heller dra argumentet att ”alla andra gör det”. Snälla, låt barnen vara barn, även flickorna. Vi kan inte styra över reklambranchen med sina retuscheringar, men vi kan faktiskt säga nej när vår 8-åriga dotter vill ha en BH och foundation.

Har du en dotter som går i lågstadiet, vad skulle du säga om hon sa att hon vill ha en BH, smink eller högklackade skor? Varför?


I sommarnatten finns inte bara värme

Sena kvällar i parken, på uteserveringen, hos kompisar. Sommarlov och semester. Sedan kommer den smygandes. Oron. Rädslan. Ska jag gå hem genom parken, det går snabbast, men det är mörkt, inte lika mycket folk. Alternativet är omvägen. Längre men ljusare. Tryggare.

Nycklarna i handen, mobilen redo att ringa med. Har bytt klackskorna till mer bekväma skor, ifall jag behöver springa.

Steg bakom. Jag ökar takten. Springer över till andra sidan gatan för att se vem som gick bakom mig. Allt lugnt. Fortsätter gå. Framför mig kommer ett killgäng. Byter sida av vägen igen. Sicksackar mig fram genom omvägen jag tagit för att slippa den mörka, öde gatan. Omvägen tar ännu längre tid än vanligt. Snart hemma. Pustar ut.


Valet av kläder i en könsmaktsordning

Häromdagen skulle jag på fest, iklädd en klänning som slutade strax ovanför knäna, tights och ballerinaskor. Inget konstigt med det. Det konstiga var alla blickar jag plötsligt fick. I vanliga fall går jag i jeans och t-shirt och är därmed tydligen relativt befriad från dessa dreglande män som nu plötsligt inte kunde slita blicken från mig. Usch! Vad tror ni egentligen? Att jag ska flörta tillbaka när ni synar mig så där?!

Någon dag senare bläddrade jag i en klädkatalog. Tänkte först ”snygga shorts”, men insåg sedan att de är alldeles för korta för att jag ska våga ha på mig dem. Inte enbart för att jag har lite komplex för att visa benen, utan för att jag inte pallar alla dreglande män på tunnelbanan, på stan, i rulltrappan… Det skulle ju framför allt vara väldigt skönt att ha korta shorts på sommaren när det är så där klibbigt varmt ute. Varför har jag inte det då?

Jag tycker att det är smått obehagligt att visa för mycket hud ute bland folk. Hur kommer det sig egentligen? Vi lever i ett extremt sexualiserat samhälle för framför allt kvinnokroppen objektifieras. En del påverkas genom att ta till sig idealen, banta, klä sig i kortkort, urringat osv. Vi (tjejer) uppfostras till att tävla om killarnas uppmärksamhet. Då blir det så. En del skiter i killarnas bekräftelse och klär sig i korta shorts om det är varmt ute ändå, precis så som jag egentligen skulle vilja. Jag har istället påverkats av idealen och objektifieringen genom att klä på mig istället. Jag vill inte bli stirrad på av mannen framför mig när jag åker rulltrappa. Skulle jag gå om honom för att slippa hans blick kanske han taffsar istället och tror att jag närmar mig för att jag gillar hans dreglande. Därför klär jag mig hellre i jeans och t-shirt, inte för tight, och är det tight måste jag ha en lös jacka eller tröja ovanpå så länge jag rör mig utomhus. Hur ni hur sjukt det här låter? Det här är ett av alla exempel på hur könsmaktsordningen påverkar tjejer i vår vardag.

Vi borde kunna klä oss precis hur vi vill och slippa blickar, dreggel och kommentarer oavsett om vi väljer kortkort eller jeans. Vi borde inte ens tänka på andras reaktioner när vi väljer kläder. Ändå gör vi det. Pågrund av att vi vet att vi kommer få olika reaktioner beroende på vilka kläder vi väljer. Men jag lägger skulden där den hör hemma. Och det är inte hos oss.

Jag låter alltså mäns beteende påverka mitt val av kläder. Kan vi krossa könsmaktsordningen nu?


Allt stöd till dig, Maria

Vi har skrivit många olika typer av inlägg på den här bloggen. Det här inlägget är lite mer som ett brev. Ett brev där vi riktar vårt stöd till Maria Sveland.

För er som inte känner till det, så släppte Maria för ett tag sedan boken Hatet: en bok om antifeminism.  I boken beskriver hon hatet mot kvinnor, den växande antifeminismen och hur denna går hand i hand med en ökad rasism. Hon sätter kvinnohatet i ett större samband och hon gör kloka analyser om sambanden mellan det allt hårdare debattklimatet och hur antifeministiska åsikter har normaliserats. Det här är en oerhört viktig bok, som kommer precis rätt i tiden.

Vi vill trycka på det skuldbefriande som Maria Sveland förmedlar till alla oss tjejer.  Hon lyfter problemet med att kvinnor hotas och hatas till en strukturell nivå. Hon visar att det privata är politiskt. Hon visar att vi inte är ensamma om våra erfarenheter och hon lägger skulden där den hör hemma.

Till alla er som inte har läst boken så säger vi: läs den. Gör det nu.

Till dig Maria, så vill vi rikta ett stort tack. Tack för att du vågar prata om det som så många vill tysta ner. Tack för att du står upp för rättvisa och feminism. Tack för att du sätter fingret på de maktstrukturer som känns ända in på bara kroppen. Tack för allt du gör för kvinnokampen.

Till sist vill vi säga att vi är många som sluter upp bakom dig och som kämpar tillsammans med dig. Och till skillnad från Janne Josefsson så stöttar vi dig i att också våga vägra ta debatten.

 

Kampen fortsätter!

 

Mvh

Systerskaparna


Det här med surrogatmödraskap…

För ett par veckor sedan presenterade Sveriges medicinetiska råd (Smer) en rapport där de skriver att de vill tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Jag har varit arg och provocerad sedan dess men inte hunnits skriva något om det först nu.

Kan vi komma överens om en sak: när vi pratar om surrogatmödraskap så pratar vi om en kvinna som är gravid i nio månader. Ok?

Surrogatmamman är nämligen en människa av kött och blod, ingen maskin som en del vill få det att låta som. Om de ens nämner henne. En del förespråkare vill sätta barnen i fokus, och visst, konventionen om barnets rättigheter är viktig, bör bli lag osv. Men jag vill sätta kvinnan i fokus. Kvinnan som blir gravid, enbart för någon annans skull. Surrogatmamman.

Att vara gravid är ingenting som sker obemärkt. Det är heller ingenting som slutar som en solskenshistoria efter nio månader. Att ha varit gravid sätter sina spår. Både fysiska och känslomässiga. Och dessa kan vi inte bortse från. Därför att det är en människa vi pratar om. Därför blir jag oerhört provocerad av att Smer vill tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Det vill säga att ett par som vill inte kan, eller vill, bli gravida, ska kunna tillfråga en syster eller nära vän om hon kan bli gravid åt dem. Inga pengar inblandade, bara av ren välvilja. Som att alla kvinnor är så himla snälla och alltid tänker på andra i första hand och så hemskt gärna blir gravid i nio månader med alla risker som det innebär.

Nej!

Låt oss bestämma över våra egna kroppar. Ge fan i att stifta en lag som öppnar upp för att andra ska kunna pressa kvinnor till att bli gravida och därmed utsätta hennes kropp för något hon egentligen inte vill. För hur lätt skulle det vara att säga till ens syster eller bror som redan provat alla andra alternativ?

Låt mig klargöra en till sak: det är inte en rättighet att få barn.

Så bara för att tekniken finns tillgänglig innebär inte det att den måste användas. Inte om det innebär att en annan, redan existerande människa, utsätts för risker.

Det är inte värt det. Men om du ändå tycker att surrogatmödraskap låter som en bra grej: vill du ta bort kvinnans rätt och rättigheter över sin egna kropp helt under nio månader? Eller ska hon, vilket jag tycker vore rimligt, få göra abort om hon ångrar sig? Eller behålla barnet om hon vill det?


Internationella kvinnodagen 2013

Systrar, idag firar vi igen. Vunna segrar är alltid värda att fira, för motståndet finns fortfarande där. Vi befinner oss otvetydigt i en tid där feminismen är tillbakapressad och där antifeminismen normaliserats. Under den senaste tiden har bland annat kvinnohatets uttryck på nätet uppmärksammats. Det som pågår i dagstidningarnas kommentarsfält och på privata bloggar är uttryck för någonting större, någonting som vi som tjejer känner av varje dag. Det är ingen hemlighet att det finns en maktordning som överordnar män, men det är många som tjänar på att tysta ner det faktumet. När vi pratar om problemen och lyfter upp det på en politisk och strukturell nivå – då förväntar vi oss också åtgärder. Och det är hög tid för det nu.

Det är lätt att bli nedstämd över sakernas tillstånd och det är lätt att känna sig maktlös. Men motståndet mot den feministiska rörelsen måste också ses som en effekt av att vi faktiskt har gjort framsteg. Vi kvinnor och feminister har gjort oss synliga och tagit mer plats. Vi har backat upp och stöttat varandra. Vi har hållit om varandras ryggar och vi har lagt skulden där den hör hemma. Vi har påmint varandra om att vi faktiskt är halva befolkningen och att vi förtjänar halva makten. Vi har under det gångna året fortsatt att bredda de stigar som våra mammor, mormödrar och mormorsmödrar har trampat upp.

Idag är vi stoltare än någonsin över att vara feminister därför att feminismen behövs idag – lika mycket som den gjorde för 100 år sedan. För ett år sedan skrev vi att vi inte kommer att ge oss förrän vi har ett jämställt samhälle och det gäller fortfarande. För vi kommer inte att sluta kämpa, vi kommer inte att tystna och vi kommer inte att nöja oss förrän vi har uppnått ett jämställd samhälle på riktigt.

Idag är det internationella kvinnodagen. Låt oss fira feminismen.