Månadsarkiv: oktober 2012

Därför är jag feminist

Jag tänkte att jag skulle skriva ett brandtal om feminism. Lånade lite struktur från ett annat känt tal, och well, här kommer det:

Därför är jag feminist

Jag är feminist, med stolthet och med glädje.

Jag blev det när jag fick klart för mig vad mina storasystrar gjort för att jag ska kunna leva ett liv i frihet. Jag blev det när jag läste om mina storasystrars rop om att det personliga är politiskt, och om deras kamp för min rätt till min egen kropp.

Jag blev det när jag själv upptäckte systerskapet och engagerade mig tillsammans med mina medsystrar i kampen för en värld utan kvinnoförtryck.

Jag bestyrks i min övertygelse om att feminismen behövs, när mäns våld mot kvinnor begränsar mig och mina systrar, och när löneklyftan mellan män och kvinnor består. När tjejer och kvinnor blir ifrågasatta och skuldbelagda efter en våldtäkt så ser jag hur mycket feminismen behövs.

Visst är jag feminist. Jag är stolt över mina storasystrar som gav mig rätten till abort, som fällde bakåtsträvande sexualbrottsutredningar och som trampade upp stigar. Jag är stolt över mina medsystrar som idag för kampen vidare och gör vägarna lite bredare.

Feminism är en frihetskamp. Den handlar om våra liv.

Visst är jag feminist.

Annonser

Människan är inte till salu

Idag, den 18 oktober, är det EU:s anti-traffickingdag. Det är mycket viktigt att uppmärksamma trafficking och dess konsekvenser, någonting som jag själv inte upplever får mycket plats i den politiska debatten.

För att först slå fast min ståndpunkt: all handel med människor är fel. Det ska aldrig vara okej att köpa någon annans kropp. Det är utifrån detta och och ingenting annat som jag vill prata om trafficking och prostitution.

Idag är det flera som skrivit om trafficking och viss debatt har förts i sociala medier. Det som jag reagerar starkt på, är hur vissa människor inte vill se sambanden mellan prostitution och trafficking. Undersökningar på detta område visar att i länder som legaliserar sexköp, ökar också traffickingen. Jag har hittills inte sett någon som vill försvara trafficking som fenomen (och det är ju väldigt sunt), men att däremot legalisera prostitution verkar vissa människor inte ha några problem med.

Jag har tidigare skrivit om prostitution här på bloggen, och min ståndpunkt står kvar: den svenska sexköpslagen är en av våra stora vinster. Genom att kriminalisera sexköp läggs skulden tydligt på den som köper en annan människas kropp, och detta har också gjort att prostitutionen i Sverige har minskat. Grunden i prostitution är att vissa ser sig ha rätt att köpa någon annans kropp, och som bekant är det nästan alltid män som köper, och de köper sex av kvinnor. Om inte män såg sig ha rätt att köpa kvinnors kroppar så skulle inte prostitution existera. Däremot finns det idag de som argumenterar för att legalisera sexköp i Sverige, med bland annat argumenten att säljandet av sin kropp är som att sälja vilken vara som helst. Förutom en total blindhet för maktstrukturer så är detta ställningstagande helt sjukt. Kroppen är inte en handelsvara.

Jag är nästan säker på att inga liknande diskussioner fördes i Sverige för 10 år sedan, men nya krafter har kommit att argumentera för en legalisering av sexköp och dessa måste vi ta på allvar. För det här är allvarligt. Att säga att man är för en legalisering av sexköp är att säga att det ska bli lagligt att köpa andra människor. Och det är ingen människosyn som jag skriver under på.

Debatten ska inte handla om den svenska sexköpslagens vara eller icke-vara, utan den ska handla om hur den kan spridas till andra länder för ett bekämpande av prostitution och trafficking. Som nämnt i tidigare inlägg bör den svenska sexköpslagen även gälla för svenska män som köper sex utomlands, någonting som till exempel Norge har infört. Prostitutionsförespråkare bemöter ofta det här med prat om ”frihet”. Ska inte svenska män ha frihet att köpa sex i andra länder?

Jag pratar gärna om frihet, men inte på de premisserna. Jag pratar om frihet för kvinnor världen över att kunna leva ett liv där ingen någonsin har rätt att köpa ens kropp. Människan är inte till salu.


Våga minnas

Jag såg precis en dokumentär på SVTplay. Våga minnas. Den handlar om Ewa, som blev våldtagen som 18-åring. Nu, 25 år senare, har hon valt att berätta om detta i form av en dokumentär där hon försöker minnas vad som faktiskt hände. Samtidigt som hon visar att det är fullt möjligt att fortsätta leva ett liv efter en våldtäkt, med familj och barn och allt vad det innebär, så visar hon också hur ärren fortfarande finns där. Inte de rent fysiska ärren, utan de psykiska. Hur hon, precis som jag, fortfarande inte klarar av en viss typ av beröring. Hon berättar om hur hon ofta fått höra att det inte går att glömma, att minnet av våldtäkten alltid kommer finnas där, och att man bara måste lära sig att leva med den. Men att det hon önskar sig mest av allt är att han ska försvinna ur hennes liv. Hon har flyttat från sin hemstad, från Malmö till Stockholm, för att hon helt enkelt inte klarade av att bo kvar där. För många minnen, för många risker att stöta på honom på stan.

Jag behövde se den här dokumentären. Jag känner precis som Ewa, att jag inte önskar mig något annat än att han ska försvinna ur mitt liv. Jag har också tänkt tanken att det kanske skulle kännas lättare rent psykiskt att inte bo kvar i den här staden.

I dokumentären pratar Ewa med olika personer som fanns omkring henne efter våldtäkten och i samband med rättegången. När hon pratar med dessa personer kommer det fram hur lite hon egentligen minns av händelseförloppet efter våldtäkten. Hur hon hamnade i ett chocktillstånd, posttraumatisk stress. Ett tillstånd ingen människa kan styra över, som kickar in automatiskt för att man helt enkelt ska överleva. Det här är väldigt vanligt för våldtäktsoffer. Jag minns knappt någonting heller efter min våldtäkt. Eller rättare sagt, jag minns absolut ingenting efter att jag vaknade, eller vad som hände dagen efter. Trots det påverkar den händelsen mig fortfarande, på samma sätt som den fortfarande påverkar Ewa, 25 år senare.

Nu är det snart fem år sedan jag blev våldtagen. Det är ju avsevärt mycket mindre än 25 år sedan, men det får mig att fundera på hur länge jag kommer vara påverkad av det som hänt. Kanske kommer jag vara det för alltid. Trots att jag precis som Ewa inte vill annat än att det här bara ska försvinna ur mitt liv. Även om ärren inte är fysiska så finns de där. Jag önskar att jag kunde gå vidare som om ingenting hade hänt. Men det har det ju. Kanske måste jag inte bara lära mig att leva med minnena och ärren, utan faktiskt också våga minnas.


Den ”sköna killen”

Vi har väl alla träffat honom, ni vet, den där ”sköna killen”?

För några dagar sen så träffade jag honom. Han var sådär ”skön”, gillade att prata (mest om sig själv) och så hade han också ett band (så klart) tillsammans med sina killpolare. Ringer igenkänningsklockorna?

Han pratade om hur bra det gick för bandet nu. Ja, de övade flera timmar i veckan! Och hör och häpna, det var inte BARA så att han hade ett band, utan han hade dessutom en VIDEOBLOGG tillsammans med flera av de här grabbarna. Skrattande berättade han hur han och hans ”sköna” killpolare brukade göra narr av 14-åriga tjejer som själva videobloggade, och ”var inne i en sån här fjortisperiod där de bara ville ha uppmärksamhet”.

Jisses vilken ”skön kille”, 25 bast, som gillar att göra narr av 14-åriga tjejer. Att vägra inse sin egen maktposition var inte hans cup of tee. Att hävda sig var lite mer hans grej. Charmigt. Jag funderade kring vilken reaktion han hade väntat sig av mig. Kanske att jag skulle ”skratta lite” eller säga ”ja herregud. Vilken tur att dom där tjejerna har DIG som berättar för dom hur det ligger till”.

Undrar om han blev besviken när jag inte alls skrattade med eller gav honom en klapp på axeln. Undrar om han blev ”chockad” över att jag inte ville joina hans lilla pakt. Undrar om han fortfarande kände sig så charmig när jag gick iväg. Det får vi nog aldrig veta. Mysteriet med den ”sköna killen” slutar aldrig att förundra mig.