Kategoriarkiv: Dubbel bestraffning

Våga minnas

Jag såg precis en dokumentär på SVTplay. Våga minnas. Den handlar om Ewa, som blev våldtagen som 18-åring. Nu, 25 år senare, har hon valt att berätta om detta i form av en dokumentär där hon försöker minnas vad som faktiskt hände. Samtidigt som hon visar att det är fullt möjligt att fortsätta leva ett liv efter en våldtäkt, med familj och barn och allt vad det innebär, så visar hon också hur ärren fortfarande finns där. Inte de rent fysiska ärren, utan de psykiska. Hur hon, precis som jag, fortfarande inte klarar av en viss typ av beröring. Hon berättar om hur hon ofta fått höra att det inte går att glömma, att minnet av våldtäkten alltid kommer finnas där, och att man bara måste lära sig att leva med den. Men att det hon önskar sig mest av allt är att han ska försvinna ur hennes liv. Hon har flyttat från sin hemstad, från Malmö till Stockholm, för att hon helt enkelt inte klarade av att bo kvar där. För många minnen, för många risker att stöta på honom på stan.

Jag behövde se den här dokumentären. Jag känner precis som Ewa, att jag inte önskar mig något annat än att han ska försvinna ur mitt liv. Jag har också tänkt tanken att det kanske skulle kännas lättare rent psykiskt att inte bo kvar i den här staden.

I dokumentären pratar Ewa med olika personer som fanns omkring henne efter våldtäkten och i samband med rättegången. När hon pratar med dessa personer kommer det fram hur lite hon egentligen minns av händelseförloppet efter våldtäkten. Hur hon hamnade i ett chocktillstånd, posttraumatisk stress. Ett tillstånd ingen människa kan styra över, som kickar in automatiskt för att man helt enkelt ska överleva. Det här är väldigt vanligt för våldtäktsoffer. Jag minns knappt någonting heller efter min våldtäkt. Eller rättare sagt, jag minns absolut ingenting efter att jag vaknade, eller vad som hände dagen efter. Trots det påverkar den händelsen mig fortfarande, på samma sätt som den fortfarande påverkar Ewa, 25 år senare.

Nu är det snart fem år sedan jag blev våldtagen. Det är ju avsevärt mycket mindre än 25 år sedan, men det får mig att fundera på hur länge jag kommer vara påverkad av det som hänt. Kanske kommer jag vara det för alltid. Trots att jag precis som Ewa inte vill annat än att det här bara ska försvinna ur mitt liv. Även om ärren inte är fysiska så finns de där. Jag önskar att jag kunde gå vidare som om ingenting hade hänt. Men det har det ju. Kanske måste jag inte bara lära mig att leva med minnena och ärren, utan faktiskt också våga minnas.

Annonser

Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt

Något som gör mig ledsen, förutom att våldtäkter överhuvudtaget sker, är när folk blir förvånade när de hör talas om en våldtäkt. Men det som gör mig mest upprörd är när tjejen inte blir trodd.

Jag läste nyligen en artikel i DN om kvinnliga militärer som anmält våldtäkter eller andra sexuella övergrepp som skett inom den amerikanska armén. Kvinnorna blev avskedade och stämplade som psykiskt sjuka.

Vi som blivit utsatta blir ofta ifrågasatta. Sa du verkligen nej? Sa du verkligen nej ordentligt? Vad hade du på dig? Ska du verkligen gå ut så där lättklädd? Men var du inte kär i honom? Var det verkligen så farligt? Frågorna är många, men lika bisarra och nedlåtande.

Nu har jag haft turen att vara omgiven av feminister och fantastiska vänner som inte för en sekund ifrågasatt mig. Många andra har inte den turen. Att höra andra bli ifrågasatta gör att jag ifrågasätter mig själv. Det kanske låter konstigt, men det är bara så det är.

Har man aldrig blivit våldtagen förstår man kanske inte hur mycket som krävs för att överhuvudtaget våga berätta för någon. Skammen och skulden man känner sitter djupt inne och är svår att komma undan. Än idag kan jag undra om mina vänner verkligen tror på mig, om de inte egentligen tvivlar lite grann. Jag vill säga att jag vet att de tror på mig, att de inte alls tvivlar, men det är svårt. Att många av dem även vet vem han är gör det ännu svårare. Det är oftast anledningen till varför våldtäktsoffer inte anmäler, eller knappt vågar berätta, killen är oftast någon i ens bekantskapskrets, eller ens pojkvän. Vi har skrivit om det förut, men det tåls att sägas igen. Det inte bara psykfall som våldtar, det är vanliga killar och män, någons bror, någons son, någons pappa eller make. Det svårt att tänka sig, men en oundviklig sanning.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att när det kommer till just våldtäkt är det det brott som det ljugs om i allra lägsta grad. Till skillnad från till exempel fall där någon ljuger om att deras bil blivit stulen för att få ut pengar från försäkringskassan. Det händer i princip inte när det gäller våldtäkter. Nästan aldrig faktiskt. Om man förstår hur svårt det är att våga berätta, och våga anmäla, en våldtäkt så förstår man varför det är så. Därför är det otroligt upprörande när tjejer som vågar inte blir trodda.

Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. Det sätter djupa spår och förvärrar och försvårar ens bearbetning av traumat. Så snälla, tvivla aldrig på någon som berättar om sexuella övergrepp. Det finns ingen som vill bli våldtagen, och det spelar ingen roll om tjejen var kär i killen, hade kort kjol på sig eller tidigare under kvällen flörtat tillbaka. En våldtäkt är en våldtäkt, och att inte bli trodd när man berättar eller anmäler är som att bli våldtagen igen.

Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man själv kan bli utsatt, och ingen vill tro att någon man känner skulle begå ett brott. Framför allt inte brott av det grövsta slaget. Men när det händer kan man inte förneka det, eller blunda för det. Alla offer och alla förövare är någons syster eller bror, mamma eller pappa, dotter eller son.

Med ovanstående text i åtanke: Om din bästa vän en dag berättar att hon blivit våldtagen av din bror – hur skulle du reagera? Skulle du ifrågasätta henne eller tro på det hon berättar?


Ibland överröstar jag männen och tar min plats- lika ofta skäms jag efteråt

Jag började tänka idag på hår-debatten som körde igång för ett tag sedan. Jag tänkte inte skriva så mycket om just den debatten, för jag tycker att Felicia sammanfattade det på ett sånt utmärkt sätt  här.

Däremot började jag tänka lite mer kring vad jag skrivit om i ett tidigare inlägg– att balansera på den fina linjen och hela tiden vara ”lagom”. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner igen mig så väl i känslan av att det jag gör lixom ”aldrig blir rätt”. Numera har jag lärt mig att sätta ord på det och det gör det lättare. Vi brukar kalla det för Dubbel bestraffning.

Jag tänkte på en grej, som förutom bristen på makt och kontroll, var det som människorna blev så fruktansvärt upprörda över när en tjej inte hade rakat sina armhålor. Det var ingenting hon hade gjort, utan det var någonting som hon inte hade gjort. Vi ifrågasätts alltså inte bara på vad vi gör, hur vi klär oss, eller hur mycket vi pratar. Vi ifrågasätts även på vad vi inte gör.

Ni kanske känner igen er. På mötet/lektionen/runt kaffebordet. Mannen som säger åt dig att ”ta din plats” och sedan klappar sig på bröstet för att han slagit ett slag för jämställdheten. Samma man säger sedan att ”gud vad mycket du pratar” när du rättmätigt tagit den plats som är din. Det jag vill komma till är att ansvaret hela tiden ska ligga hos dig. Hos mig. Hos oss som tjejer. Pratar jag för lite, då tar jag inte min plats. Pratar jag för mycket, då har jag plötsligt klivit över en gräns. Jag blir antingen bestraffad för något jag inte gör, eller för något som jag gör. Dubbel bestraffning- där har ni det.

För ni vet, vi har olika utgångslägen från början beroende på om vi är kvinnor eller män, tyvärr. Vi har olika stort handlingsutrymme redan innan mötet, vilket påverkar hur mycket plats vi kommer att ta under mötets gång. Ibland blir jag arg och överröstar de som försöker prata på min bekostnad. Lika ofta skäms jag efteråt och tänker att det kanske var onödigt. Nästa möte är jag tyst, jag har satts på min plats igen. Att vara på fel sida ”lagom-linjen” får mig att skämmas, oavsett om jag har gjort för mycket av något eller gjort för lite av något. Likt förbannat skäms jag, fastän jag vet att jag inte borde. Det handlar hela tiden om att handla inom ramen för det som förväntas av oss, och kliver vi utanför- då blir vi bestraffade.

Jag säger inte att vi ska sluta att spränga gränser tillsammans- det är en fantastisk känsla när man gör det. Men vi ska heller inte skuldbelägga oss själva när vi inte orkar ta den där diskussionen runt kaffebordet, eller överrösta alla gapande män på mötet.  Ansvaret ligger inte hos oss kvinnor att ta vår plats som redan besitts av någon annan- ansvaret ligger på männen att backa ett steg.

”Horan” som aldrig sa nej

Det finns många fördomar om våldtäkt, dess offer och förövare. Som med mycket annat tror jag att det bästa sättet att bli av med fördomar som grundar sig i okunskap är att prata om dem. Öka kunskapen.

”Jävla hora”. En inte allt för ovanlig fras många unga tjejer får höra. Jag tänkte berätta en historia om en av alla dessa tjejer.

Hon var 14 år. Det var sommar. Vi hängde runt i stan, det var fortfarande varmt ute, trots att det började bli kväll. Vi mötte honom flera gånger. De flörtade. Det blev sent, hon följde mig hem och skulle sedan gå hem till sig. På vägen hem mötte hon honom igen. De började snacka, fortsatte flörta. Hon skulle gå hem, skulle bara följa honom till bilen. Han drog in henne i ett buskage. Tvingade ner henne på knä. Våldtog henne.

Resten av högstadiet kallades hon hora. Hon var snygg, fick ligga mycket. Några år senare sa hon något om att hon kände sig smutsig. Men tänkte att om hon aldrig sa nej igen skulle hon inte kunna bli våldtagen.

Mitt hjärta brast. Älskade, älskade vän. Det var inte ditt fel. Skulden ligger helt hos honom. Att aldrig säga nej efter det var en överlevnadsstrategi för henne. För att inte bli våldtagen en gång till.

Det finns absolut ingenting som rättfärdigar att kalla någon för hora. Men det kan finnas en anledning till varför någon inte kan säga nej. Det betyder inte att man inte kan våldtas. En våldtäkt är en våldtäkt. Därför äcklas jag av alla de som ens tänker tanken på att fråga ett våldtäktsoffer vad hon har för ”sexvanor”. Bara för att du sagt ja hundra gånger innan är inte ditt första nej mindre värt. Endast du kan sätta dina egna gränser, och alla som överträder dem ska bära skulden för att de gjort det.


Försäkringsbolagens vidriga kvinnosyn

Läste precis en artikel i Dagens Nyheter om en kvinna som blivit misshandlad av sin dåvarande partner. Som om inte själva misshandeln var illa nog fick hon dessutom bestående men. Hon anmälde detta till sitt försäkringsbolag, men blev nekad ersättning. Jag vill redan nu poängtera att detta inte handlar om pengar, det handlar om en vidrig syn på kvinnors rättigheter. Lisa, som hon kallas i artikeln, fick inte ut någon ersättning eftersom hemförsäkringen inte gäller om förövaren också omfattas av försäkringen.

Misshandel mot kvinnor i hemmet är ett enormt samhällsproblem. Därför är det oerhört märkligt att kvinnorna då står helt utan försäkring. Jag vill avsluta detta blogginlägg med ett citat från Lisa i artikeln:

– Det finns inga pengar som kan ersätta allt som hänt egentligen, men det känns ändå skönt att jag fick rätt till slut. Min dåvarande partner bor kvar här i stan och det händer att jag ser honom. Då håller jag huvudet högt – jag har inget att skämmas för.


Att anmäla en våldtäkt, eller att inte anmäla en våldtäkt

Ganska snart efter mitt förra inlägg kom jag på mig själv med att jag inte skrev någonting om jag anmälde honom eller inte. Någon kanske undrar. Ingen kanske reflekterade över det. I vilket fall som helst leder det mig in på varför så få faktiskt anmäler. Jag anmälde honom inte. Som så många andra som inte anmäler. Jag orkade inte. Visste att det inte skulle leda någon vart. Som jag skrev i mitt förra inlägg hade det redan gått två, tre år innan försvarsmekanimen, förträngningen, lagt sig, försvunnit. Innan minnet av vad som faktiskt hänt smög sig upp till ytan igen. Eller, minnet smög inte särskilt mycket egentligen. Det kom ganska plötsligt. Men det fanns liksom aldrig i mina tankar att jag skulle anmäla honom. Jag har funderat en del över det. Varför det var så självklart att aldrig anmäla. Dels för att jag vet hur statistiken ser ut. 10% av alla våldtäkter anmäls. 10% av dessa går vidare till domstol. 1% av dessa leder till en fällande dom.

Vi var tillsammans. En gång var vi faktiskt kära. Vi hade gemensamma vänner. Det har vi fortfarande. En del av dem vet vad han gjort mot mig. En del vet inte. Jag vet inte hur de som vet tänker om mig eller det han gjort, eller hur mycket kontakt de egentligen har. En del av dem är barndomsvänner. Men det är en faktor. Det skulle bli så mycket jobbigare att anmäla när vi har så många gemensamma vänner och bekanta som skulle bli indirekt inblandade. Som skulle behöva ”ta ställning”.

Ord skulle stå mot mot. I en rättegång. Jag skulle inte orkat med det. Sitta där och berätta vad som hänt. Skämmas. Ta upp andras tid. Och sedan få smällen i ansiktet: Han frias. Det finns inte tillräckligt med bevis. Trots att jag hade suttit där och gråtit, berättat, återupplevt våldtäkten. Han hade friats trots att det skulle ha funnits kvinnojourskvinnor som hade kunnat berätta samma historia, för att de hört mig berätta allting på de där träffarna. Han hade friats trots att det i lagstiftningen står att våldtäkt är när någon (han) genomför ett samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen (jag) på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning – eller annars med hänsyn till omständigheterna – befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Sömn. Hjälplöst tillstånd. Jag var i ett hjälplöst tillstånd. Jag sov. Han våldtog mig medan jag sov.

Men jag anmälde aldrig. Därför att min kropp och mitt psyke reagerade på ett sådant sätt så att jag skulle överleva. Jag förträngde vad som hänt. Tar lagstiftningen hänsyn till detta? Skulle han kunna fällas? Hur skulle det påverka hans fru och barn? Varför tar jag ens hänsyn till dem? De har inte gjort något. Men han har. Han har våldtagit mig. Men ska hans fru och barn lida för detta?

Nu råkar jag veta att hans fru har läst mitt brev, och inte alls tror på mig utan tror att han är oskyldig som ett litet lamm. Men ändå.

Det är någon som finns i min bekantskapskrets. Därför anmälde jag aldrig. Hade jag inte vetat vem han var, att han har familj, barn, och vänner, precis som jag, då hade det förmodligen varit lättare att anmäla. Och så ser också statistiken ut i resten av landet. 80-90% av alla våldtäktsoffer anmäler aldrig sin förövare. Därför att det oftast är någon man känner, mer eller mindre, sen tidigare. Det blir svårare då. Det tar emot. Fler faktorer som spelar in. Som inte borde spela roll. En våldtäkt är en våldtäkt.

Det pratas oftare om hårdare straff. Jag rycker på axlarna. Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om straffet för våldtäkt är livstid om ingen vågar anmäla. Jag vågade inte. Orkade inte. Orkar inte. Jag orkar inte anmäla honom. Jag har trots allt ändå lagt skulden där den hör hemma.

 


7A forever?

Jag tänkte också berätta om en händelse från högstadiet. Eller en serie händelser. På min skola fanns det en liten soffa och några bänkar som man oftast behövde gå förbi på väg till sina skåp eller till sina lektioner. Där satt det där killgänget. Ni vet, det där killgänget som alltid sitter där och följer en med blicken när man går förbi. Jag har hört andra som berättat om hur obehagligt det var att passera det coola killgänget, men jag minns inte själv att jag tyckte det. Det känns rätt obehagligt nu i efterhand att jag inte tyckte att det var obehagligt då. Jag ska berätta varför.

Såhär enkelt var det. Vi gick förbi, jag och mina två eller tre tjejkompisar, och i stort sett alltid fick vi kommentarer på hur vi såg ut. Eller, mer detaljerat, så var våra rumpor i fokus, minns jag. Det satt alltså några killar där i soffan varje dag, och min skola var en sån där 1-9, så om vi gick i 7an hade vi känt varandra i 7 år ungefär. Jag tror att det gjorde det hela normaliserat. Det var lixom ens ”polare” som man hade känt sedan man var 7 år, långt innan man varken hade bröst eller rumpa. Men så fort man fick det så var det lixom okej att få kommentarer på dem.

Ett väldigt pladdrigt inlägg det här, men jag är ganska nyvaken också. Jag kommer komma till den kanske ännu sjukare grejen med det här. När jag tänker tillbaka på mig och mina tjejkompisar, gåendes förbi de där sofforna, kommentarer som kastas på oss, minns jag inte riktigt att det var jobbigt. Det var nästan kul att få kommentarer, det var en slags bekräftelse. Vi fnittrade ibland. Jag tror att eftersom man blev så van vid att det skulle hända hur man än betedde sig, objektifieringen, så var det väl lika bra att få bra kommentarer istället för dåliga.

Feministen i mig vill ju gråta när jag tänker tillbaka på det här. Och jag tror att det landar djupare än att bara handla om mig och mina tjejkompisar och vare sig vi gillade att få kommentarer på våra kroppar eller inte. Jag tror att det handlar om att vi tjejer på många sätt uppfostras till att söka bekräftelse hos en man, och inte hos varandra. En bekräftelse från en fellow sister är lixom inte lika värd. Vi lär oss att istället som tjejer, att  tävla mot varandra om killarnas uppmärksamhet. Och jag tror att det var det som hela min högstadiegrej handlade om egentligen. Skulle jag och mina tjejkompisar ha satt oss ner och pratat om det, är jag ganska säker på att vi väldigt samstämmigt hade kommit fram till att vi inte gillade kommentarerna. Att vi inte gillade hur killarna i vår klass tog sig rätten att kommentera (och ta på) våra kroppar. Jag tror inte att vi någonsin pratade om det, det var en del av vardagen bara. Någonting man anpassade sig till.

Fan jag blir så arg nu i efterhand! Och jag kan inte låta bli att känna skuld och skam. Men jag ska inte känna göra det. Det har vi redan pratat om. Skulden ligger inte hos mig som hanterade kommentarerna på ett eller annat sätt, utan skulden ligger hos killarna som kände sig ha rätten till att kommentera min kropp. Fan jag hatar att tänka tillbaka på sånt här och undra vad jag hade kunnat göra annorlunda. Vad hade hänt, om jag hade sagt ifrån där någon dag? Jag hade antagligen blivit lagom förlöjligad. Och i och med att systerskapet inte riktigt satt i benmärgen på mig och mina tjejkompisar, så hade jag inte heller kunnat räkna med stöd från dem. Det var alltså bara att förhålla sig.

Men nu måste jag sluta skriva och göra någonting vettigt av den här dagen. Men fan vad skönt det var att skriva av sig om det här. Jag ska försöka sammanfatta detta något förvirrande inlägg. Det handlar om massa saker, men det handlar nog i grunden om hur vi tjejer ställs mot varandra för att tävla om killarna, istället för att samarbeta och bekräfta varandra. Hela den grejen, plus en normaliserad objektifiering mot kvinnor (vilket kanske också bär skulden till det sjukt dåliga självförtroendet man hade som 14-årig tjej).

Och botemedlet heter som vanligt: systerskap! Det låter kanske klyschigt att jag hela tiden tar upp det, men jag tror verkligen på det. Ingen har rätt att kommentera eller ta på våra kroppar utan vår tillåtelse. Och det är inte vårt fel i efterhand hur vi reagerade på kommentarerna. Hur vi antagligen använde en del försvarsmekanismer för att den där vägen förbi soffan inte skulle ta för mycket energi av vår dag. Det är väldigt svårt att säga ifrån om man är ensam, men tusen systrar kan ställa krav. Hehe nu bara ramlar citat och slogans, men de betyder inte mindre bara för att de blir använda ofta. Nu tänkte jag ta en kopp kaffe och kanske läsa igenom det jag skrivit, för att se om det sammanhänger på nåt sätt.

Kram på er, hoppas ni får en trevlig dag!