Månadsarkiv: mars 2012

Ibland överröstar jag männen och tar min plats- lika ofta skäms jag efteråt

Jag började tänka idag på hår-debatten som körde igång för ett tag sedan. Jag tänkte inte skriva så mycket om just den debatten, för jag tycker att Felicia sammanfattade det på ett sånt utmärkt sätt  här.

Däremot började jag tänka lite mer kring vad jag skrivit om i ett tidigare inlägg– att balansera på den fina linjen och hela tiden vara ”lagom”. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner igen mig så väl i känslan av att det jag gör lixom ”aldrig blir rätt”. Numera har jag lärt mig att sätta ord på det och det gör det lättare. Vi brukar kalla det för Dubbel bestraffning.

Jag tänkte på en grej, som förutom bristen på makt och kontroll, var det som människorna blev så fruktansvärt upprörda över när en tjej inte hade rakat sina armhålor. Det var ingenting hon hade gjort, utan det var någonting som hon inte hade gjort. Vi ifrågasätts alltså inte bara på vad vi gör, hur vi klär oss, eller hur mycket vi pratar. Vi ifrågasätts även på vad vi inte gör.

Ni kanske känner igen er. På mötet/lektionen/runt kaffebordet. Mannen som säger åt dig att ”ta din plats” och sedan klappar sig på bröstet för att han slagit ett slag för jämställdheten. Samma man säger sedan att ”gud vad mycket du pratar” när du rättmätigt tagit den plats som är din. Det jag vill komma till är att ansvaret hela tiden ska ligga hos dig. Hos mig. Hos oss som tjejer. Pratar jag för lite, då tar jag inte min plats. Pratar jag för mycket, då har jag plötsligt klivit över en gräns. Jag blir antingen bestraffad för något jag inte gör, eller för något som jag gör. Dubbel bestraffning- där har ni det.

För ni vet, vi har olika utgångslägen från början beroende på om vi är kvinnor eller män, tyvärr. Vi har olika stort handlingsutrymme redan innan mötet, vilket påverkar hur mycket plats vi kommer att ta under mötets gång. Ibland blir jag arg och överröstar de som försöker prata på min bekostnad. Lika ofta skäms jag efteråt och tänker att det kanske var onödigt. Nästa möte är jag tyst, jag har satts på min plats igen. Att vara på fel sida ”lagom-linjen” får mig att skämmas, oavsett om jag har gjort för mycket av något eller gjort för lite av något. Likt förbannat skäms jag, fastän jag vet att jag inte borde. Det handlar hela tiden om att handla inom ramen för det som förväntas av oss, och kliver vi utanför- då blir vi bestraffade.

Jag säger inte att vi ska sluta att spränga gränser tillsammans- det är en fantastisk känsla när man gör det. Men vi ska heller inte skuldbelägga oss själva när vi inte orkar ta den där diskussionen runt kaffebordet, eller överrösta alla gapande män på mötet.  Ansvaret ligger inte hos oss kvinnor att ta vår plats som redan besitts av någon annan- ansvaret ligger på männen att backa ett steg.

Hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”

Ni kanske läste om det i gårdagens DN, Hanne Kjöllers text I enögda domares sällskap.  Den 17-åriga flickan med asperger som blev våldtagen men sen inte troddes på, för att hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Enligt domarna sa hon alltså inte nej på rätt sätt.

Jag blir så fucking jävla förbannad. Jag vill ändå tro mer om Sverige 2012. Att i Sverige 2012 lägger vi skulden på förövaren, och inte på offret. Det ska vara det enklaste i världen, men det är tydligen så förbannat svårt.

På Skulden är inte min  skrivs det bra om det här. Om våra föreställningar kring offer och förövare när det gäller sexualbrott. Om förövaren som hoppar fram bakom busken en sen lördagskväll och överfaller och våldtar sitt offer. Om att det är för jobbigt för oss att tänka på att förövarna kan vara våra farsor, bröder eller pojkvänner, och att offren kan vara vi.

Jag tror att det ligger mycket i det här. Om vi fortsätter att betrakta sexualbrott utefter gamla föreställningar kring offer och förövare, distanserar vi oss från verkligheten. Då kan det aldrig vara jag eller du som är offer eller förövare, utan det är alltid främmande människor. Och det är klart att sättet vi tänker på kring våldtäkt är påverkat av den entydiga bilden som målas upp för oss. Men vi måste kunna utmana våra föreställningar kring våldtäkt, förövare och offer.

Ett sätt att utmana våra föreställningar är att helt enkelt låta offren berätta. När vi tillåts berätta våra historier, då kan vi utmana berättelsen om att den fula mannen i busken är den typiska våldtäktsmannen. Visst kommer det att komma fram berättelser om överfallsvåldtäkter av främmande män, men det kommer också att komma fram många berättelser där förövaren är ens pojkvän som våldtar hemma i sängen. Och det är det där sista som vi har svårast att ta på. Att någon vi älskar också kan vara den som begår brottet.

Jag säger inte att det är lätt, mina systrar. Det är inte lätt att tänka att förövaren kan vara någon man har en nära relation till. Och jag tror att det har mycket med skulden att göra. Att oavsett hur en våldtäkt går till så kommer man att försöka lägga en del av skulden på oss. Att om vi enligt samhällets normer kring våldtäkt inte gör rätt innan, under och efteråt, så kommer vi att bli ifrågasatta.

Men systrar, det är inte vi som ska skämmas när vi blir våldtagna. Det ska vara våra berättelser om våldtäkt som gills, inte de som juristerna har sett på film. Och om vi hamnar i enögda domares sällskap ska vi stötta och bekräfta varandra, och lägga skulden där den hör hemma. För skulden är inte vår.


Hon förtjänar hela himlen

Det här är en fantastisk låt, som är väldigt speciell för mig.

Jag återvänder alltid till den här låten. Och den kanske är speciell just för att den alltid har betytt nånting, men att den betyder så mycket mer nu än förut. Det var flera år sedan jag hörde den för första gången, men med tidens gång har den lixom fått en djupare mening. Det är rätt häftigt.

Det var egentligen allt jag tänkte säga för ikväll. Den här låten är från mig till alla er och till mig.

Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå
under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat,
men jag antar att det inte längre
spelar någon roll
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man


”Vad ska alla tycka om dig?”

När jag var yngre, framför allt i högstadiet (denna fantastiska period i livet), så träffade jag oftast äldre killar, de flesta i tjugoårsåldern. Det var många av killarna som hamnat snett och hade problem eller beroenden av olika slag. Det ursäktar dock inte deras beteenden mot oss tjejer, en del av dem var riktigt sviniga och hade en fruktansvärd kvinnosyn. Jag lackade många gånger när de kläckte ur sig saker som ”Kvinnor har två platser i världen – i köket och sängen”.  Men som 14-årig tjej var jag i underläge och blev bara mer hånad ju mer jag försökte säga emot. Det tog ett år eller två innan jag insåg att jag varken vill eller behöver umgås med sådana här människor. En är idag ännu tyngre kriminell, en annan tog livet av sig. (En tredje åtalades senare för sexuella övergrepp på två bekanta tjejer i min ålder…)

Nej, det var inga morsgrisar jag umgicks med. Men det är inte dem som personer jag ska skriva om, utan om problematiken i maktförhållandet oss emellan. För det verkar som det perspektivet ofta glöms bort. Jag fick bekräftelse, komplimanger. Av äldre killar. ”Coola” killar. För en osäker högstadietjej är det ganska häftigt. Av tjejerna i samma umgängeskrets fick jag långt i från samma bekräftelse. Tvärtom. Ett ex till en av killarna jag ”dejtade” ett tag skrev till mig på Lunarstorm (ja det här var alltså x antal år sedan): ”Du vet väl att killarna bara utnyttjar dig? 14 år och ligger redan runt. Oj oj oj. Vad ska alla tycka om dig?”

Det var ju omtänksamt att påpeka att jag blev utnyttjad, för det blev jag säkert. 23-åriga killar bör ta mer ansvar än att ligga med en 14-åring. Det är inte bara olagligt, det blir också, vare sig man vill eller inte, ett maktförhållande som inte går att bortse från. Där ligger dock ansvaret på den äldre killen. Det är han som begår ett brott och bör ju därför tänka ett steg längre, att det kanske finns en anledning till det är straffbart, även om jag ville ligga med honom. Varför skulle jag ta ansvar för andras känslor? Varför skulle jag som 14-åring bry mig om andra blev provocerade av att jag fick ligga? För egentligen handlade det inte om att jag låg med äldre killar, utan att jag hade sex regelbundet utan att ha ett förhållande med alla. Och det var hur som helst inte mitt ansvar, han visste precis hur gammal (ung) jag var. Därför blev jag oerhört ställd och irriterad när jag läste sista raden på det där meddelandet, ”Vad ska alla tycka om dig?”. Ja, de får väl tycka vad fan de vill om mig. Vad tycker alla om killar i tjugoårsåldern som ligger med tjejer som knappt blivit byxmyndiga?

Lägg skulden där den hör hemma. För skulden är inte min.


Det handlar om makt, inte om hår

Här följer ett grymt inlägg av Felicia Ohly, som gästbloggar ikväll. Om du vill gästblogga så hör av dig till oss på systerskaparna@gmail.com.

En kvinna i publiken går alltså till Melodifestivalen i helgen utan att raka sig under armarna. En kille som kollar framför tv:n noterar detta, och finner det dessutom så obeskrivligt äckligt att han vägrar låta det passera obemärkt – genast tar han kontroll över situationen: noterar klockslaget, gör en skärmdump på bilden på tjejen med håret, lägger upp den på facebook. Äckligt, deklarerar han och får medhåll från alltför många håll.

Hanna Fridén tillsammans med många andra räddar dagen. Bilden tas bort.

Men budskapen har gått fram. Det första är riktat till tjejen: ”Usch, skäms, gå och göm dig och kom inte fram förrän du har rakat dig under armarna.” Det andra budskapet är riktat till alla tjejer, och det är knivskarpt: ”Gå på högskolan du, och ut i arbetslivet om du vill – men nåde dig om du slutar raka dig under armarna. Då är du fritt byte lilla vän. Då tar vi dig.”

När den första armhålan i gruppen ”Ta håret tillbaka!” dök upp på facebook sprang två tankar igenom mitt huvud. Vilket mod, vilket praktiserande av systerskap att inte låta mellotjejen vara helt ensam. Samt: det här går inte ostraffat förbi.  Det har det inte heller gjort. I takt med att fler har anslutit sig och laddad upp bilder på håriga armhålor har nättrollen flockats och hatet intensifierats:

”Äckligt!”

”Wow nu börjar vi närma oss definitionen av skabb, alltså att du har mage.”

”Fy fan va äckligt med armhålehår. Snusk!”

”Riktigt vidrigt och okvinnligt faktiskt”

Och så vidare. Många försöker debattera med dessa män (och enstaka kvinnor) genom att till exempel förklara att ”Det är naturligt med hår”. Det må vara hur det vill med den saken. För det är inte håret som sådant som upprör, det är inte huruvida det luktar eller om det är ljust eller mörkt eller tovigt eller friserat som får hatet att koka över – det är bristen på makt och kontroll. Kontrollen över vad som är okej för en kvinna att göra, hur hon får bete sig och framförallt hur hon ser ut har i ett svep tagits över av diverse brudar på facebook. Det framkallar hat. Det är omöjligt att ha det så. Detta måste tyglas, tjejerna måste stävjas på en gång.

Det värsta, mina systrar, är att det finns många kort att spela om man vill tysta oss. Rötterna går djupt hos tjejer, och många killar har fått mycket övning i hur man gör. Om en tjej väljer själv, säg åt henne att hon har fel. Om det inte funkar, säg att hon är korkad. Om hon står fast vid sitt val, säg att hon är rabiat. Om hon ändå inte backar, säg att hon är äcklig. Om det fortfarande inte funkar: höj rösten, luta dig framåt, skrik, slå sönder någonting och anspela på alla kvinnors kollektiva minne av våld och våldtäkt.

”du är faktiskt äcklig, tänk på nästa stackars fyllo som släpar hem dig. Han kommer äcklas och ångra att han bjöd dig på de där två fishermansshotsen som behövdes för att ’seal the deal ’ ”

Andra män skriver, säkerligen i all välvilja, att de minsann tycker det är snyggt med hår. De säger: Håriga tjejer – fem av fem toasts. Sssmokin’.

Ni behöver nog tänka ett varv till. Kanske läsa en bok. För den politiska dimensionen av detta handlar knappast om vara tilltalande med håriga armhålor – det handlar om att inte behöva finnas till för att tilltala någon annan. Makten över våra kroppar ska ligga hos oss. I våra ljust fjuniga händer eller grova snusluktande nävar.

Kanske är detta inte den viktigaste feministiska frågan just nu. Eller så är det just det det är, i alla fall ikväll. När tjejer vägrar inordna sig. När en hundratals år gammal bild av den sköna, vackra kvinnan får sig en törn av lite hår. När vi säger: mellotjejen, du kan vara vem som helst, men du är i vilket fall inte ensam.

Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig.

Felicia Ohly


Jag ursäktade mig ständigt för att jag var feminist

Idag började jag tänka tillbaka och försökte komma på när jag blev feminist. Flera tjejer som jag har pratat med kommer ihåg exakt det där ögonblicket då de blev feminister, men för mig är det inte lika enkelt att sätta fingret på det. Jag tror att jag blev feminist successivt medan jag började inse att tjejer och killar behandlades olika och att vår vardag präglades av olika villkor. Vad jag däremot kommer ihåg mycket klarare, var att jag inte ville göra en sån stor grej av att jag var feminist. Jag hade inga vänner som kallade sig feminister, och jag ville inte framstå som värsta rabiata tjejen och förstöra stämningen. Jag insåg det nog inte då, men jag ursäktade mig ständigt för att jag var feminist.

Jag ville hela tiden vara lagom, det hade jag lärt mig som tjej. Så jag tänkte väldigt mycket på att inte vara för mycket av någonting, även när det gällde feminismen. Jag ville visa att jag trots att jag var feminist kunde vara mån om mitt utseende och fortsätta raka benen. Jag kunde avsluta en diskussion om feminism med att ge en komplimang till någon av killarna, för att visa att jag inte hatade dem. Om jag var för mycket feminist blev jag den där jobbiga tjejen, och om jag var för lite feminist så stod jag inte upp för vad jag tyckte. Att vara ”lagom” var en väldigt fin linje att balansera på.

Det tog lite tid, men det feministiska perspektivet började väva in sig i min vardag, och känslor som tidigare hade känts oförklarliga lärde jag mig att sätta ord på. Jag gick ett pass i feministiskt självförsvar och jag lärde mig alla härskarteknikerna utantill. Stegvis började jag se min egen och andra tjejers vardag från ett nytt håll, och jag började förstå varför jag ständigt balanserade på ”lagom-linjen”.

Bland det mest fantastiska med feminismen och systerskapet, är för mig känslan att placera skulden där den hör hemma. Och det är så jävla viktigt. Men det tog lång tid innan jag kunde göra det. När tusen röster hade berättat för mig att jag själv bär skulden för det jag är med om, krävdes det mer än en person som sa till mig att skulden inte var min. Jag tror att det är därför jag skriver så mycket om skulden här på bloggen, för jag vet hur långt inne det satt för mig. Och jag vet hur jag flera år senare fortfarande behöver höra det upprepas för mig, eftersom samhället fortsätter att påföra skulden om och om igen.

Att vara feminist är inte som att flyga runt på rosa moln utan man får ta rätt mycket skit, och man blir om och om igen påmind om maktobalansen mellan könen. Men för mig så har medvetenheten och ilskan över hur det här samhället ser ut, fått mig att ännu mer vilja förändra det. Och när vi är många som delar den synen så har vi en jävla stor kraft för förändring. Och ett systerskap som är bara vårt.

Förut var jag rädd för att vara för mycket feminist. Nu känns det som att jag blir mer och mer feminist för varje dag, och jag känner mig varken jobbig eller rabiat. Jag har långt ifrån berättat hela min feministiska historia, men kort sagt så är att bli feminist bland det absolut bästa som har hänt mig. Idag ursäktar jag mig inte längre för att jag är feminist, och det känns som en jävla seger.


På nattbussen

Är ute och dansar med ett gäng grymma brudar. Stället stänger vid ett och jag beger mig hemåt. Jag går till busshållplatsen, som ligger lite avlägsen från allt folk. Det är fortfarande i stan och taxibilar åker förbi då och då, men jag ser inte så mycket människor. Minuterna går och jag väntar otåligt på bussen. Jag känner mig inte direkt rädd där jag står där ensam, men jag känner mig inte trygg heller. En bil stannar på andra sidan gatan, och nu är det helt tomt på folk. På en halv sekund har min hjärna planerat en flyktplan, och jag vet vart jag ska springa om det kommer ut en otrevlig typ ur bilen. Men bilen åker iväg, och istället kommer det en till tjej som sätter sig bredvid mig. Direkt känner jag lättnad och bussen kommer inom några minuter.

Bussen är inte fullsatt, men det sitter ungefär en person på varje säte så att alla sitter framför eller bakom någon annan. Två säten framför mig sitter en tjej i min ålder, och mitt emellan oss så sitter en man i kanske 50-årsåldern. Jag känner hur han luktar alkohol och jag ser hur han rör sig lite på sitt säte och lutar sig lite framåt. Jag ser blicken på tjejen framför och känner igen obehaget i den. Jag tar ur hörlurarna i öronen för att höra om han säger någonting till henne, men han är tyst. Jag försöker fånga hennes blick när hon ängsligt tittar sig över axeln, för att visa att jag sitter där bakom henne. Lika väl som jag kände igen hennes obehag när mannen lutade sig fram, känner jag igen hennes lättnad när han kliver av vid nästa station.

Att se på andra tjejer känns ibland som att se sig i spegeln. Det kunde lika gärna ha varit hon som satt vid busshållplatsen och känt hur vardagsrädslan kröp på. Och hon som blev lättad när jag kom. Det kunde lika gärna varit jag som satt två säten framför och blev flåsad i nacken. Och hon som kände igen sig i mig. Jag hade kunnat vara hon och hon hade kunnat vara jag. Just i den stunden.

Under min halvtimmes resa hem igår, hann jag känna obehag för en mindre befolkad gata, och jag hann se en annan tjej få sitt utrymme beskuret av en man. Det här är inga ovanliga saker att vara med om, och jag tror att många andra tjejer skulle hålla med mig. För vi är sällan ensamma med våra upplevelser så som dessa, vi delar väldigt mycket bara för att vi är tjejer. För mig hjälper det att prata om och sätta ord på vad som händer, så att jag sen kan placera skulden där den hör hemma. Men att placera skulden är ingen lätt sak, när vi har ett samhälle som hela tiden vill skuldbelägga oss tjejer. Så för alla andra tjejer som också åkte nattbuss igår vill jag bara upprepa: skulden är inte vår.