Månadsarkiv: december 2012

En systerskaplig fortsättning och ett feministiskt nytt år

I lite drygt ett år har vi nu haft den här bloggen. Vi har skrivit personligt, privat och politiskt. Om systerskap, vardagsrädsla och feminism. Om samhället idag, om aktuella och historiska händelser. När vi nu går in på ett nytt år gör vi det med ett löfte och några önskningar.

Om vi börjar med önskningarna så finns det himla mycket att skriva. Vi lever långt ifrån ett jämställt samhälle. Förra året lade vi 12 önskningar, så att en kunde uppfyllas varje månad. Tyvärr visade det sig inte vara fallet – samhället verkar trögare än så. Vad vi däremot har gjort sedan förra årsskiftet är att vi har bloggat en massa – och ni läsare har läst, kommenterat och delat med er.  Genom era kommentarer på bloggen, på facebook och på twitter har ni hjälpt oss att forma nästa års önskningar, och här kommer ett axplock av dessa (utan inbördes ordning):

1. Makt över våra egna kroppar. Våra kroppar är våra kroppar. Det är vi som har rätten till vår kropp och ingen annan. Våra kroppar är inte till för att vara tilltalande för någon annan – våra kroppar är till för oss. Att det finns andra åsikter om det här märktes inte minst i hår-debatten som kom upp under melodifestivalen. En kvinna med hår under armarna var för många människor så provocerande att hon enligt dem förtjänade att våldtas. Att hota kvinnor med våldtäkt är ett av de sätten som män då och då använder sin makt på för att trycka tillbaka oss och tysta oss. Att det här pågår i Sverige 2012 är helt sjukt. Vi vill inte se ett 2013 som fortsätter såhär.

2. Höj bidragen till kvinno- och tjejjourerna. Ärligt talat, hur svårt ska det vara? De flesta politiker är med på att kvinnojourer och tjejjourer är livsviktiga och Alliansen har flera gånger sagt att mäns våld mot kvinnor är ett prioriterat område. Hur kommer det sig då, att kvinno- och tjejjourer varje år kämpar för sin överlevnad pga för låga och kortsiktiga bidrag? SKÄRPNING.

3. Sprid sexköpslagen och utöka den. Den svenska sexköpslagen är bland det bästa som genomförts i Sverige och har bidragit till att prostitution och trafficking har minskat. Den lägger också tydligt skulden där den hör hemma – hos den som köper sex. Det vi måste göra nu är dels att sprida den här lagen, så att den instiftas i fler länder. Det andra är att vi måste utöka den – den måste även gälla svenska män som köper sex utomlands. Det här är inget konstigt, Norge har t.ex. gjort så. Det ska aldrig vara okej att köpa någon annans kropp, varken i Sverige eller någon annanstans. Att sprida och utöka sexköpslagen ser vi fram emot att man gör 2013.

Till sist önskar vi att män slutar våldta. Det skulle bli ett himla trevligare samhälle då. Och medan vi väntar på att få ett våldtäktsfritt samhälle, önskar vi att tjejer och kvinnor aldrig, aldrig någonsin skuldbeläggs efter en våldtäkt. Det är aldrig ditt fel. Tillsammans ska vi lägga skulden där den hör hemma.

Men vi kan ju inte bara hålla på att önska och önska, vi måste ju också avlägga ett nyårslöfte. Här kommer det:

Vi, Systerskaparna a.k.a Anna och Sunniva, lovar dyrt och heligt att fortsätta praktisera systerskap och sprida feminismens fantastiska lära.

Nu dansar vi in det nya året


Lyssna på tjejerna

Hej!

Idag tänkte jag skriva lite om tolkningsföreträde och om vem som egentligen borde få definiera sin verklighet. Vem som får tolkningsföreträde i frågor är någonting som hela tiden är intressant. Och när det gäller tjejers verklighet så känns det ibland som att alla utom tjejerna får berätta om hur just tjejer upplever sin vardag.

Jag tänkte börja det här blogginlägget med någonting som kanske kommer att vända världen lite UPSIDE DOWN för vissa: lyssna på tjejerna.

Det kanske är dags att tjejer själva får berätta hur det känns att bli kallad hora? Eller hur det är att ta omvägar i korridorerna för att slippa glåporden? Hur en härskarteknik känns i kroppen när man blir förminskad i klassrummet?

Lika lite som vita kränkta män borde få sitta och bestämma om Tintin- böckerna återskapar stereotyper av andra människor, lika lite borde gubbar få sitta hemma i sina skinnfåtöljer med en whiskey i handen och definiera hur unga tjejer upplever sin vardag.

För att vi någonsin ska kunna bekämpa det skeva maktförhållandet mellan män och kvinnor, och för att vi någonsin ska uppnå ett jämställt samhälle, måste vi börja lyssna på tjejerna. Det är tjejerna som kan definiera sin egen vardag, och konkreta verktyg kan hittas utifrån deras berättelser.

Låter det konstigt? Orättvist? Tycker ni att jag vill tysta män och hindra dem från att vara delaktiga i jämställdhetsdebatten? Svaret är enkelt: nej. Men det är en verklig skillnad på att definiera något och på att föra berättelser vidare. Hittills har män överlag fått tolkningsföreträde i att inte bara beskriva sin egen vardag eller hur läget i världen ser ut, utan också i att beskriva tjejernas verklighet. Det är dags att tjejer ges utrymme att definiera sin egen vardag, sin egen verklighet. Och vem vet, kanske är din uppgift som man att ibland ta ett steg tillbaka och lämna utrymme åt andra? Bara en tanke.

Det finns så klart hoppfulla undantag där tjejers röster får komma fram, men snarare än undantag önskar jag att dessa vore regel. Snart är det ett nytt år, och 2013 kanske äntligen blir året som vi lyssnar på tjejerna. God fortsättning.


Nu kör vi igen

Hej!

Nu var det alldeles för längesen jag skrev. Det är lite som Sunniva skrev för ett tag sedan, att ibland har man lite för mycket på sin att-göra-lista. Men jag har inte tröttnat på att skriva. Tvärtom. Och ni kan vara lugna, även om jag inte har bloggat så har jag jävligt mycket åsikter om saker och ting. Nu ska jag återigen försöka få ner dem på papper.

Så, vad har hänt sedan sist? Senast jag skrev var (HERREGUD) den 24 oktober. Det känns ju lite tradigt att försöka gå igenom vad som har hänt i världen sedan dess, så jag kan ju skriva om lite saker som jag allmänt tänker på hela tiden.

1. Jag älskar systerskap och feminism. Vet inte om jag behöver utveckla mer ❤

2. Män måste sluta våldta kvinnor. Det räcker nu. Vi har fått nog. Våra kroppar är våra kroppar.

3. Nu är det jul igen. Det är inte tomten jag tänker på faktiskt. Jag tänker på alla de fantastiska tjej- och kvinnojourerna som har öppet över dessa helger. De behövs, alltid, och de är våra riktiga vardagshjältar.

Jag tror jag stannar där. För den här gången. Är så himla ivrig på att skriva igen, så om jag fortsätter nu kommer det bli ett 10-sidors dokument och det är inte kul för någon. Men vi hörs snart igen!

Ps. Tack för att ni läser.

/Anna