Månadsarkiv: januari 2012

Hanna fortsätter att lyfta feminismen!

Vi har tidigare skrivit om hur Hanna Hellquist i radio på ett bra sätt lyft feminismen och pekat på dess relevans. Under dagen har hashtaggen #sexism flitigt brukats på twitter, efter ett initiativ från Hanna.

Hon har blivit intervjuad av Sveriges Radio om feminism, och varför det väcker så mycket hat att kalla sig för feminist. Hela intervjun och en kortare artikel finns här.

Jag citerar från artikeln:

”Att öppet kalla sig feminist, det är inte så lätt som man kan tro. Ordet feminism får många att se rött, och det här blev värmlänningen Hanna Hellquist, radio- och tv-profil och krönikör, varse när hon ville ta upp jämställdhetsfrågor i sitt program Morgonpasset i P3.

Som ett svar på de arga mail hon fick har hon nu skapat hashtaggen #sexism på sociala nätverket Twitter, och allt fler använder nu den för att berätta om den sexism de själva utsatts för.”

Ett mycket bra initiativ från Hanna, och jag vill åter igen berömma henne för hennes engagemang. Vi på systerskaparna har givetvis följt och varit med i twitterflödet. Det är jätteviktigt att lyfta sånt här som sexismen, för att visa på hur vanlig den är och för att visa vikten av att ta kampen mot den. Det mesta av det som lyfts i twitterdiskussionen är vardagliga händelser, så som kommentarer från chefen, eller hur man som tjej inte kunde få VG i träslöjd i skolan. Dessa vardagliga händelser som påverkar våra liv i högsta grad, visar på hur utbredd sexismen är. Jag blir arg av att läsa, men också stärkt över hur många vi är som vill ta kampen mot sexismen.

Sexismen är inte given av naturen, utan den är en konsekvens av det samhälle vi lever i, som vi har skapat. Och om vi har skapat det så kan vi också ändra på det. Tack Hanna för att du åter igen lyfter feminismen, ett konkret verktyg för förändring.


Försäkringsbolagens vidriga kvinnosyn

Läste precis en artikel i Dagens Nyheter om en kvinna som blivit misshandlad av sin dåvarande partner. Som om inte själva misshandeln var illa nog fick hon dessutom bestående men. Hon anmälde detta till sitt försäkringsbolag, men blev nekad ersättning. Jag vill redan nu poängtera att detta inte handlar om pengar, det handlar om en vidrig syn på kvinnors rättigheter. Lisa, som hon kallas i artikeln, fick inte ut någon ersättning eftersom hemförsäkringen inte gäller om förövaren också omfattas av försäkringen.

Misshandel mot kvinnor i hemmet är ett enormt samhällsproblem. Därför är det oerhört märkligt att kvinnorna då står helt utan försäkring. Jag vill avsluta detta blogginlägg med ett citat från Lisa i artikeln:

– Det finns inga pengar som kan ersätta allt som hänt egentligen, men det känns ändå skönt att jag fick rätt till slut. Min dåvarande partner bor kvar här i stan och det händer att jag ser honom. Då håller jag huvudet högt – jag har inget att skämmas för.


Fortsättning på ”Och sexismen flödar”

Skrev tidigare imorse om en bild på Johanna Garå och Anna Brolin på Fotbollskanalen Europas facebooksida, som blev bombad av sexister, i inlägget ”Och sexismen flödar”. Såg precis att Fotbollskanalen Europa tagit bort bilden och laddat upp den på nytt. I kommentarsfältet skriver Fotbollskanalen Europa:

Vi tog bort det gamla fotot och laddade upp det igen. Det tog för lång tid att sitta och radera alla sexistiska och manschauvinistiska kommentarer. Förhoppningsvis kan vi hålla en bättre nivå den här gången. Vi vill inte förknippas med den kvinnosyn som flera av våra tittare tyvärr verkar ha.”

Bra av Fotbollskanalen Europa tycker jag. Att inte ställa upp på att sexistiska kommentarer kastas på deras anställda. Tyvärr håller sig inte sexisterna borta den här gången heller, utan bemöter detta med t.ex. ”Hur orkar ni ens hitta på en sån ursäkt? Ni visste ju vad som skulle hända om ni ladda upp denna bild, sluta löjla er för fan, + kommentarerna är ju inte direkt grova på nåt sätt :D”

Ah, vi får se vad som händer under dagen helt enkelt. Heja Johanna och Anna!


Och sexismen flödar

Igår när jag skulle gå och lägga mig, blev jag så helvetes jävla piss- förbannad. Jag läste kommentarerna på facebook till en bild från Fotbollskanalen Europa s loggfoton. På bilden finns Johanna Garå, idrottsjournalist med expertis på spanska La liga och i synnerhet FC Barcelona, och Anna Brolin, reporter som bland annat haft ett eget program om La liga, rapporterat på plats från herrfotbolls- VM i Sydafrika och mycket mer.

Alltså en bild på två tjejer med stora kunskaper inom fotboll. Bilden hade då ca 200 kommentarer. Jag mår illa när jag läser. Ungefär 90% av det jag stöter på är kommentarer som dessa:

”Jävlar, milf x 100”

”Vilka e de?? modebloggare? ska de kommentera spelarnas kläder och frisyrer? kan nån förklara vem de är???”

”tjejer ska inte ha någonting med sport att göra särskilt inte fotboll!!”

”Skulle täp sönder båda”

”Tjejer hör inte hemma i manliga fotbollsprogram”

Jag vill typ lägga mig ner och gråta. Kommentarerna handlar inte om deras yrken eller kunskaper inom fotboll, de handlar om deras kroppar. Tydligare objektifiering får man leta efter. Och helt öppet. Utan att skämmas. Jävla sexister, är allt jag tänker.

Jag hatar sexismen. Den blir så jävla synlig ibland, och den känns för mig som ett hårt jävla knytnävsslag. Det är personligt. Det är kränkande. Det är kränkande för alla kvinnor. För mig, för mina tjejkompisar, för kvinnor jag inte känner.

Som tur är finns det människor i kommentarsfältet som bemöter idioterna. Det känns bra. Det ger lite hopp. Och det är fan inte lätt för en tjej att bemöta sexistiska idioter när responsen från dessa kan bli i stil med ”du har bara fått för lite kuk”.

Så, tack igen till alla er modiga feminister där ute. Både ni som tog den här striden, och ni som lät bli att ta den. Ni ger mig hopp allihopa.

Sådana här grejer är ytterligare bevis på hur mycket feminismen och systerskapet behövs. Överallt. Hela tiden. I Sverige 2012, där det inte går att lägga upp en bild på två fotbollskunniga tjejer utan att de blir trakasserade.

Det är dags att krossa sexismen.


Dagens syster- Hanna Hellquist!

Detta blir som en uppföljare på inlägget ”Lite statistik för ‘världens mest jämställda land'”.

Som jag skrev då, så lyssnade jag på morgonpasset i P3, där en man från Statistiska Centralbyrån (SCB) kom och pratade om SCB:s statistiska årsbok. Hanna Hellquist är en av programledarna på morgonpasset i P3, och hon har fått mycket skit för att hon sagt i radio att hon är feminist. Idag skriver hon på Dagens Nyheter en krönika med namnet ”Hanna: Var finns den här feminismen?”.

Väldigt bra krönika, där hon precis som vi gjorde för några dagar sedan, belyser ojämställdheten mellan kvinnor och män i Sverige. Hon tar bland annat upp skillnaden i tid som kvinnor och män lägger på städning i Sverige. Jag citerar: ”Den genomsnittliga svenska kvinnan lägger 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa hemma. Motsvarande tid för män är 69 minuter...”

När hon i radio berättar att hon är feminist, bemöts hon av kommentarer så som dessa: Men GUUUUD Hannisen, skaffa dig en hjärna” och ”Men asså, snälla, ska det vara tillåtet att feminister sitter och smutskastar män i en public service-kanal?

Många blir alltså otroligt provocerade när en kvinna kallar sig för feminist i radio. Samtidigt är det väldigt många (män) som säger att de är för ”jämställdhet” och att de är ”jämställdister” och inte feminister. Jag undrar spontant vad dessa ”jämställdister” tänker göra åt den maktordning i samhället som underordnar kvinnor. Feminism utgår från insikten om att det finns en könsmaktsordning i samhället, och den används som verktyg för att motverka denna. Jag undrar vad ”jämställdisterna” har för plan. För, face it, Sverige är ojämställt. Formella rättigheter, som slopandet av de formella kvinnolönerna på 1970-talet har genomförts, efter just en feministisk kamp för lika rättigheter. Och det är jättebra, men det räcker inte där. Som Hanna konstaterar i sin krönika, så tjänar medelsvensson-mannen nästan 9 000 kronor mer än sin hustru, trots att ”kvinnolöner” inte längre finns inskrivna i dokument och avtal.

Könsmaktsordningen påverkar oss kvinnor på livets alla plan, vare sig det gäller löner, att ta plats i det offentliga rummet eller vem som har makten i våra relationer. Feminismen är både en teori och ett verktyg för att skapa jämställdhet i samhället. För mig är feminismen det mest självklara och konkreta som finns.

Tack Hanna, och alla ni andra medsystrar som vågar stå upp för det ni tror på. Ni är modigast i världen. Vi feminster får ta en hel del skit för våra åsikter, och det kan ta väldigt hårt. För mig finns det  få saker som är så svåra att hantera, som när mina åsikter mot en struktur som känns in på bara skinnet, trycks ner och förlöjligas. Jag är säkert inte ensam om dessa känslor. Men det vi kan göra är att stötta varandra och vara rädda om varandra. För vi kämpar för ett bättre samhälle, med all rätt. Vi kämpar för det mest självklara, och vi är modigast i världen.


På tal om genus

För ungefär 3 år sedan läste jag min första kurs på universitetet. Det var genushistoria, och jag var helt lycklig. Äntligen fick jag läsa historia som faktiskt innefattade hela befolkningen och inte bara halva. Mycket av den historia vi läser är som bekant skriven av män och handlar om män. Män som har tänkt, män som har krigat, män som varit kungar. Det kan komma som en chock, men kvinnor har faktiskt funnits lika länge som det har funnits män, och haft en lika aktiv roll med att skapa den värld vi lever i idag.

En dag efter skolan hade jag sällskap till bussen med en kille från klassen. Han berättade att han skulle bli lärare och egentligen bara läste den här kursen för att han hade lite poäng kvar att ta innan han kunde ta ut examen. ”Jag är faktiskt inte så intresserad av kvinnohistoria”, sa han (observera att ”historia” för honom alltså betyder ”mäns historia”, därav att han fick tillägga ”kvinno-” till den historia som vi läste). Han fortsatte: ” Tänk hur skönt det var förut. Man visste sin plats i samhället. Mannen skulle jobba och kvinnan skulle vara hemma”.

Jag fick lite av en chock. Behöver jag förklara varför jag fejkade ett telefonsamtal och gick iväg?

Och vaFAAAN. Jag pallar lixom inte sånt här. Och ovanpå det, så skulle han bli LÄRARE. Vi har tidigare skrivit om vikten av att läsa genus i lärarutbildningar, och det här är ännu ett bevis på att det behövs. Hur ska vi kunna arbeta mot de könsroller som läggs på tjejer och killar i skolan, när vi har lärare som gärna vill tillbaka till medeltiden?

Till dig, gamla kursare (som jag inte kommer ihåg namnet på), vill jag även tillägna en låt.

 

Röda Bönor- Det ska bli slut på rumban

 

 


Jag lovar, jag föddes utan städ-genen

Häromdagen satt jag på ett café och drack en kopp kaffe i väntan på en vän. Tråkigt som jag hade tjuvlyssnade jag på mina bordsgrannar. De pratade om sin högstadietid, om hur konflikter mellan tjejerna splittrade klassen. Lärarna försökte snacka med tjejerna utan resultat. Så de införde tid i schemat då tjejerna skulle få umgås och ha roligt utan killarna i förhoppning om att lösa de konflikter som fanns. Kanske fanns en tanke om systerskap någonstans långt, långt in i någon lärares hjärna. Det tjejerna fick göra var att baka. Varenda vecka som den här tjejtiden fanns. Visst, det kan vara roligt att baka tillsammans och gott äta tillsammans. Det märkliga i det hela var egentligen inte att killarna också fick göra saker under den här tiden. Utan snarare vad, och vad som hände sedan. Det killarna fick göra var att typ bowla, köra go-cart och liknande. Ja, redan här kan man ju notera att det någonstans slog slint i lärarnas tänk.

Men nu kommer refrängen. När killarna kom tillbaka till skolan fick de njuta av fikat som tjejerna bakat. Varje vecka.

!!!

Behöver jag tillägga att jag inte tror på att kvinnor har en bak- och städgen eller att männen föds med en mecka-med-bilar-gen? Könsrollerna sitter inte i varken fittan eller kuken. De får man under sin uppväxt.