Månadsarkiv: februari 2012

När ska vi få prata om våldet?

Hej.

Jag har noterat att det ofta blir en väldigt snedvriden debatt när frågan om mäns våld mot kvinnor tas upp. Eller ”frågan” är egentligen fel namn på det. Det Stora Samhällsproblemet är en riktigare benämning enligt mig. Hur som helst, så GÅR det nästan inte att prata om det, utan att någon enskild  man antingen känner sig påhoppad eller utpekad.

Jag är så jävla trött på att vi inte kan prata om våldet mot kvinnor utan att debatten ska komma att handla om män som känner sig kränkta. Att prata om mäns våld mot kvinnor handlar inte om att peka ut alla män som våldsamma- däremot är förövaren nästan alltid en man, och vi måste  få prata om det. Och när vi lever i en värld där var tredje kvinna kommer att utsättas för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld under sin livstid, så är det en jävligt berättigad diskussion.

Oavsett om diskussionen förs i sociala medier eller på annan plats så ser jag den förminskas och tappa fokus, om och om igen. Ofta just på grund av enskilda män som känner sig kränkta (och som blir uppbackade av andra kränkta män). På det sättet trängs problemet undan. Och hur ska vi någonsin kunna lösa problemet om vi inte ens får prata om det?

Det här är ingen skitsak.

Det gäller halva världens befolkning.

När ska vi få prata om våldet?


Cause of death: woman

“It annoys me that people keep asking ‘Why doesn’t she leave?’ People seem to want to lay the blame on the woman, when the only valid question is – Why does he hit her?.”

Citatet kommer från Sara Brammer, psykolog i USA, och finns på hemsidan för Cause of death: woman. Det kunde inte ha sagts bättre.

Cause of death: woman är en journalistisk granskning av  journalisten och författaren Karin Alfredsson, bildjournalisten Linda Forsell, journalisten Kerstin Weigl, samt Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR). Bland annat kommer rapporten fram till att en av tre kvinnor världen över utsätts för fysiskt, sexuellt eller annan typ av våld under sin livstid. Det konstateras också att ”för kvinnor mellan 15 och 44 år tros våldtäkt och våld i hemmet vara en större riskfaktor än cancer, trafikolyckor, krig och malaria”.

Våldet sker i alla länder, i alla kulturer och i alla samhällsklasser. Den gemensamma nämnaren är att de som är utsatta är kvinnor. Ofta kommer våldet från en man hon älskar eller har älskat (se debattartikeln Våldet mot kvinnor är en världsepidemi).

Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem, vi har sagt det förr. Och våldet påverkar oss alla. Det påverkar förstås den tredjedelen av världens kvinnor som kommer att utsättas för fysiskt eller sexuellt våld, men också de andra två tredjedelarna. Våldet berör och begränsar alla världens kvinnor. För att vi är kvinnor. Om ni inte har kollat in Cause of death: woman, så uppmanar jag er till att göra det. Det finns berättelser från överlevare, från aktivister och från anhöriga till kvinnor som har dödats. Och det finns krav på förändring. På den förändring som är så jävla nödvändig.

Jag ska erkänna att jag gråter lite nu. Av sorg och av ilska. Ilska över den maktordning som tar sig in på bara skinnet- och som kan komma att handla om liv eller död. Sen så mitt i all ilska och ledsamhet blir jag så sjukt stolt över alla som är engagerade, som jobbar för en förändring. Stolt över de kvinnor som orkar dela med sig av sin historia. Stolt över de som säger till oss andra att skulden inte är vår. För alla vi kvinnor berörs av våldet, det har vi gemensamt. Vi delar samma erfarenheter, oavsett om vi bor i Sverige eller i Kenya, i Finland eller Brasilien, i USA eller Nya Zeeland.

Det är jävligt tunga ämnen, liv och död. Jag vill skriva så bra som möjligt om det här, men det är inte så lätt. Jag är varken psykolog eller forskare och jag har inte levt i ett misshandelsförhållande. Men jag är kvinna. Och jag påverkas av och förhåller mig till våldet mot kvinnor, varje dag. Och jag vet i alla fall så mycket att jag vill krossa patriarkatet. Och att jag vill bygga världens största systerskap under resans gång. Och lägga skulden där den hör hemma- en gång för alla. Åh systrar, kan vi inte göra det?

Jag är så glad att jag upptäckte feminismen. Jag vet inte vart jag skulle varit idag annars. Jag är så tacksam för den som sa till mig att det inte var okej när killarna tafsade i högstadiet. Tacksam för hon som var den första som sa till mig att jag var värd att försvara. Tacksam för de som visat mig vad systerskap betyder i praktiken. Jag älskar systerskapet.


Dagens syster- Lisa Miskovsky!

Jag är ju inte den som ser på Melodifestivalen, va. Jag är inte heller den som är den som inte erkänner att joo, det gör jag visst. Så jag tänkte att jag skulle skriva nåt om det. Sen kom jag fram till att jag också tänker utse Lisa Miskovsky till Dagens syster idag.

Men ah, vad har Melodifestivalen bjudit oss på i år då? Jag har bara sett två av fyra deltävlingar, så jag är ju verkligen inte rätt person att recensera- men det stuntar jag i, för det här är min blogg och här bestämmer jag. Det första jag tänker på är två saker: en tafsande Thorsten Flinck och en ”Björn- jag finner inga ord- Ranelid”. Jag har rätt stora problem med att man inte blir diskad från programmet när man bryter mot lagen, och jag blir lixom inte mer sugen på mannens säd när Ranelid sjunger om den.

Aja, jag tänkte inte ge så mycket mer plats åt dessa herrar, de får så mycket plats ändå. Jag tänkte istället skriva om Lisa Miskovsky, som gick vidare till final från dagens program. Hon är så jävla grym. Och cool. Och bra. Alltså har ni fattat vad hon har gjort? Hon är lite så bara aaah kör lite ishockey i Björklöven, kör lite i snowboardlandslaget, vinner några grammisar och rockbjörnar – och för er som inte visste om det så var hon även med och skrev Backstreet Boys världshit Shape of my heart (!!!!!!!).

Jag tror att Lisa Miskovsky kan allt. Jag har inte lyssnat mycket på henne på senaste tiden tyvärr, men jag tror att det blir mer nu. Jag kommer ihåg när hennes låt Driving one of your cars kom, och jag ÄLSKADE singeln Lady Stardust. Nu vet jag att jag kommer att titta på finalen i Melodifestivalen, och jag passar också på att utse Lisa Miskovsky till Dagens syster idag. Woho! Jag bjuder på en låt också, sååå bra. 🙂

”But I don’t need a perfect mirror, I don’t care for queens and kings
We are free and we are perfect when Lady Stardust sings”


Den heliga kvinnligheten

Jag satt häromkvällen och roade mig på youtube. Jag gick från att kolla på söta katter till att kolla på musikvideos med grymma brudar. Till slut kom jag in på Peace of me med Britney Spears, som var den första som spelades in efter hennes ”kollaps”. I videon har hon ett flertal olika peruker, eftersom hon själv inte hade särskilt mycket hår vid det tillfället.

Jag började då fundera på varför folk blev så förskräckta när hon rakade av sig allt hår. Varför? Förlorade hon all sin kvinnlighet då? Och vad innebär det egentligen? Kan en kvinna inte vara kvinna utan långt, svallande hår? Varför var det så provocerande? Det växer ju ut igen, om hon nu skulle ha ångrat sig efteråt. En del var också förstående för hennes ”misstag”, eftersom hon mådde dåligt vid det tillfället.

Jag vet inte riktigt vad jag tänker komma till, eller vad min slutkläm är. Jag är mest irriterade på alla som tyckte att det en så himla stor grej, att det var galet och hemskt att Britney rakade av sig allt hår. All denna objektifiering av kvinnor, där hur vi ”bör” se ut i detalj är något som alla har en åsikt om. En kvinna förväntas ha långt, svallande hår, eller en jävligt cool kort frisyr, men då måste man väga upp den med smink och smycken så att man ändå ser kvinnlig ut. Rakade ben och armhålor ska det vara också. Och kvinnliga kläder. Lite åtsittande, lite urringade, men inte för mycket.

Vi får självklart inte göra vad som helst heller. Horan vs madonnan, ni vet. Inte ligga runt för mycket, men vill man aldrig ligga är man pryd och tråkigt.

Fuck alla normativiteter som folk förväntas leva upp till.


We’re the world’s greatest

Har en sån där skön känsla just nu, så tänkte att jag skulle dela med mig av den. Jag bara känner att vi, är the world’s greatest. På riktigt alltså.

Jag känner för att typ ringa alla mina medsystrar och säga hur bra de är, sen vill jag lyssna på Sånger om kvinnor, peppa för allt kul som händer och göra semlor med feministmärket på.

Och det börjar kännas som vår. Jag vill känna gruset under mina fötter när jag går längs trottoaren. Snart så.

Jag vill sjunga vårsånger. Läsa dikter. Spela musik. Citera alla kloka kvinnor.

2012, nu kör vi!


”Horan” som aldrig sa nej

Det finns många fördomar om våldtäkt, dess offer och förövare. Som med mycket annat tror jag att det bästa sättet att bli av med fördomar som grundar sig i okunskap är att prata om dem. Öka kunskapen.

”Jävla hora”. En inte allt för ovanlig fras många unga tjejer får höra. Jag tänkte berätta en historia om en av alla dessa tjejer.

Hon var 14 år. Det var sommar. Vi hängde runt i stan, det var fortfarande varmt ute, trots att det började bli kväll. Vi mötte honom flera gånger. De flörtade. Det blev sent, hon följde mig hem och skulle sedan gå hem till sig. På vägen hem mötte hon honom igen. De började snacka, fortsatte flörta. Hon skulle gå hem, skulle bara följa honom till bilen. Han drog in henne i ett buskage. Tvingade ner henne på knä. Våldtog henne.

Resten av högstadiet kallades hon hora. Hon var snygg, fick ligga mycket. Några år senare sa hon något om att hon kände sig smutsig. Men tänkte att om hon aldrig sa nej igen skulle hon inte kunna bli våldtagen.

Mitt hjärta brast. Älskade, älskade vän. Det var inte ditt fel. Skulden ligger helt hos honom. Att aldrig säga nej efter det var en överlevnadsstrategi för henne. För att inte bli våldtagen en gång till.

Det finns absolut ingenting som rättfärdigar att kalla någon för hora. Men det kan finnas en anledning till varför någon inte kan säga nej. Det betyder inte att man inte kan våldtas. En våldtäkt är en våldtäkt. Därför äcklas jag av alla de som ens tänker tanken på att fråga ett våldtäktsoffer vad hon har för ”sexvanor”. Bara för att du sagt ja hundra gånger innan är inte ditt första nej mindre värt. Endast du kan sätta dina egna gränser, och alla som överträder dem ska bära skulden för att de gjort det.


Tillägg till ”Fattas: 70 miljarder kronor”

Jag skrev igår om rapporten Hög tid för jämställda löner i inlägget ”Fattas: 70 miljarder kronor”, och hänvisade till ett ”Diagram 5” i rapporten som visar samband andel kvinnor inom arbetaryrken och lön. Nu hittade jag bilden som separat fil, och tänkte att jag ska vara lite fredags-snäll och lägga upp den här på bloggen. Så här kommer diagrammet med medföljande beskrivning:

”Diagrammet nedan visar att kvinnors arbete värderas lägre än mäns arbete inom olika sektorer bland arbetaryrken. Det finns ett negativt samband mellan lönenivå och andelen kvinnor inom ett avtalsområde. Ju längre till höger i diagrammet, desto större andel kvinnor och desto lägre lön. Den horisontella röda linjen i diagrammet nedan visar medellönen för arbetare 2011. Den vertikala röda linjen motsvaras av 50 procent kvinnor i en sektor. Alla sektorer som ligger i den undre delen av  diagrammet har en medellön som ligger under genomsnittet för arbetare. Dessa sektorer är också starkt kvinnodominerade. I övre delen av diagrammet ligger de sektorer som har en medellön över genomsnittet för arbetare. Dessa sektorer är starkt mansdominerade. Kommunals avtalsområde är kvinnodominerat och har en medellön som ligger ca 2000 kronor under medellönen för arbetare.”