Allt stöd till dig, Maria

Vi har skrivit många olika typer av inlägg på den här bloggen. Det här inlägget är lite mer som ett brev. Ett brev där vi riktar vårt stöd till Maria Sveland.

För er som inte känner till det, så släppte Maria för ett tag sedan boken Hatet: en bok om antifeminism.  I boken beskriver hon hatet mot kvinnor, den växande antifeminismen och hur denna går hand i hand med en ökad rasism. Hon sätter kvinnohatet i ett större samband och hon gör kloka analyser om sambanden mellan det allt hårdare debattklimatet och hur antifeministiska åsikter har normaliserats. Det här är en oerhört viktig bok, som kommer precis rätt i tiden.

Vi vill trycka på det skuldbefriande som Maria Sveland förmedlar till alla oss tjejer.  Hon lyfter problemet med att kvinnor hotas och hatas till en strukturell nivå. Hon visar att det privata är politiskt. Hon visar att vi inte är ensamma om våra erfarenheter och hon lägger skulden där den hör hemma.

Till alla er som inte har läst boken så säger vi: läs den. Gör det nu.

Till dig Maria, så vill vi rikta ett stort tack. Tack för att du vågar prata om det som så många vill tysta ner. Tack för att du står upp för rättvisa och feminism. Tack för att du sätter fingret på de maktstrukturer som känns ända in på bara kroppen. Tack för allt du gör för kvinnokampen.

Till sist vill vi säga att vi är många som sluter upp bakom dig och som kämpar tillsammans med dig. Och till skillnad från Janne Josefsson så stöttar vi dig i att också våga vägra ta debatten.

 

Kampen fortsätter!

 

Mvh

Systerskaparna

Annonser

Det här med surrogatmödraskap…

För ett par veckor sedan presenterade Sveriges medicinetiska råd (Smer) en rapport där de skriver att de vill tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Jag har varit arg och provocerad sedan dess men inte hunnits skriva något om det först nu.

Kan vi komma överens om en sak: när vi pratar om surrogatmödraskap så pratar vi om en kvinna som är gravid i nio månader. Ok?

Surrogatmamman är nämligen en människa av kött och blod, ingen maskin som en del vill få det att låta som. Om de ens nämner henne. En del förespråkare vill sätta barnen i fokus, och visst, konventionen om barnets rättigheter är viktig, bör bli lag osv. Men jag vill sätta kvinnan i fokus. Kvinnan som blir gravid, enbart för någon annans skull. Surrogatmamman.

Att vara gravid är ingenting som sker obemärkt. Det är heller ingenting som slutar som en solskenshistoria efter nio månader. Att ha varit gravid sätter sina spår. Både fysiska och känslomässiga. Och dessa kan vi inte bortse från. Därför att det är en människa vi pratar om. Därför blir jag oerhört provocerad av att Smer vill tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Det vill säga att ett par som vill inte kan, eller vill, bli gravida, ska kunna tillfråga en syster eller nära vän om hon kan bli gravid åt dem. Inga pengar inblandade, bara av ren välvilja. Som att alla kvinnor är så himla snälla och alltid tänker på andra i första hand och så hemskt gärna blir gravid i nio månader med alla risker som det innebär.

Nej!

Låt oss bestämma över våra egna kroppar. Ge fan i att stifta en lag som öppnar upp för att andra ska kunna pressa kvinnor till att bli gravida och därmed utsätta hennes kropp för något hon egentligen inte vill. För hur lätt skulle det vara att säga till ens syster eller bror som redan provat alla andra alternativ?

Låt mig klargöra en till sak: det är inte en rättighet att få barn.

Så bara för att tekniken finns tillgänglig innebär inte det att den måste användas. Inte om det innebär att en annan, redan existerande människa, utsätts för risker.

Det är inte värt det. Men om du ändå tycker att surrogatmödraskap låter som en bra grej: vill du ta bort kvinnans rätt och rättigheter över sin egna kropp helt under nio månader? Eller ska hon, vilket jag tycker vore rimligt, få göra abort om hon ångrar sig? Eller behålla barnet om hon vill det?


Internationella kvinnodagen 2013

Systrar, idag firar vi igen. Vunna segrar är alltid värda att fira, för motståndet finns fortfarande där. Vi befinner oss otvetydigt i en tid där feminismen är tillbakapressad och där antifeminismen normaliserats. Under den senaste tiden har bland annat kvinnohatets uttryck på nätet uppmärksammats. Det som pågår i dagstidningarnas kommentarsfält och på privata bloggar är uttryck för någonting större, någonting som vi som tjejer känner av varje dag. Det är ingen hemlighet att det finns en maktordning som överordnar män, men det är många som tjänar på att tysta ner det faktumet. När vi pratar om problemen och lyfter upp det på en politisk och strukturell nivå – då förväntar vi oss också åtgärder. Och det är hög tid för det nu.

Det är lätt att bli nedstämd över sakernas tillstånd och det är lätt att känna sig maktlös. Men motståndet mot den feministiska rörelsen måste också ses som en effekt av att vi faktiskt har gjort framsteg. Vi kvinnor och feminister har gjort oss synliga och tagit mer plats. Vi har backat upp och stöttat varandra. Vi har hållit om varandras ryggar och vi har lagt skulden där den hör hemma. Vi har påmint varandra om att vi faktiskt är halva befolkningen och att vi förtjänar halva makten. Vi har under det gångna året fortsatt att bredda de stigar som våra mammor, mormödrar och mormorsmödrar har trampat upp.

Idag är vi stoltare än någonsin över att vara feminister därför att feminismen behövs idag – lika mycket som den gjorde för 100 år sedan. För ett år sedan skrev vi att vi inte kommer att ge oss förrän vi har ett jämställt samhälle och det gäller fortfarande. För vi kommer inte att sluta kämpa, vi kommer inte att tystna och vi kommer inte att nöja oss förrän vi har uppnått ett jämställd samhälle på riktigt.

Idag är det internationella kvinnodagen. Låt oss fira feminismen.


Vi är fler än de som hatar

Jag skriver det här med en klump i magen. I morgon ska jag, som många andra, se Uppdrag Gransknings program om näthatet mot kvinnor. Jag vet att det kommer att göra ont, att det kommer vara jobbigt att se.

Men det är den här verkligheten vi lever i, i Sverige 2013. Näthatet mot kvinnor är ett uttryck för något större; en samhällsordning där män gynnas på kvinnors bekostnad. Ett samhälle som säger till oss kvinnor att vi inte har rätten till våra egna kroppar. För när några män hotar och hatar, så begränsas vardagen för alla kvinnor.

Jag tänkte egentligen inte skriva så mycket mer än såhär i kväll. Ett längre inlägg kanske kommer i morgon, eller om några dagar.

Kvinnorna, som vi kommer att få se på TV i morgon, är hjältinnor allihopa. Vår kamp för rätten till våra kroppar, rätten att tala och rätten att synas, är gemensam. Tillsammans kan vi stötta både varandra och kvinnorna som deltar i Uppdrag Granskning. Tillsammans kämpar vi för en förändring.

Och systrar, vi är många fler än de som hatar. ❤


Sexism är aldrig okej.

Jag gissar att ni har läst om väggmålningen på Tunaskolan i Luleå?

tunaskolan

Hur den kunde godkännas går över mitt förstånd. Den är uppenbart sexistisk, och vidrig på alla sätt. Jag hoppas verkligen att det för det första är omöjligt att göra så som snubben till höger på bilden gör, och om det är möjligt, att det inte händer. Men skulle det göra det så verkar Tunaskolans rektor inte haft något emot det. Bilden röstades fram av elever och godkändes av personal innan den kom upp på väggen utanför skolans toaletter. Hur personalen, vuxna människor, inte kan se något problem med den här bilden är oförståeligt och obehagligt. En elev på skolan, Astrid Johansson, sa ifrån och har sakligt förklarar varför hon anser att den här bilden är problematisk. När det kom upp i medierna har skolan hanterat det ansvarslöst och menat att det bara är humoristisk bild. Precis som vilken snubbe som helst som får höra att hans sexistiska skämt inte alls var kul. ”Men det är ju bara på skoj”. Nej, det är inte bara på skoj, det är inte roligt. Det är att objektifiera tjejer och kvinnor och visa att sexism är okej. Det är det inte. Aldrig. Okej?

En dag mitt i stormen var Astrid sjuk och hemma från skolan. När hon kom tillbaka hade de gjort en enkätundersökning bland eleverna och frågat dem vad de tycker om väggmålningen. 98% av eleverna ville ha kvar målningen, och  99,1% av eleverna mår inte dåligt av tavlan enligt undersökningen. Att 0,9% av eleverna faktiskt mår dåligt av målningen tas det dock ingen hänsyn till. What’s up with that?!

Heja Astrid!


Josefin, du är en överlevare

Först, låt mig säga detta:

Josefin, du är en överlevare.

Såg precis på UR:s program som handlade om stureplansmålet 2007, där en tjej som i programmet kallades för Josefin, blev våldtagen av två killar, som sedan blev kända under namnet Stureplansprofilerna. I tingsrätten blev de friade, i hovrätten blev de fällda.

Någonting som hela tiden följde med Josefin genom rättegången, var frågor om hennes tidigare sexliv. Frågor som skulle karakterisera vilken typ av kvinna hon var, och som syftade till att minska hennes trovärdighet.

Jag frågar mig, som så många gånger tidigare: hur kan det här vara relevant? Varför blev det upp till Josefin att bevisa sin oskuld, innan killarnas skuld kunde bevisas? Männens sexuella preferenser ifrågasattes inte.

Sen till lite hoppfullhet: den stora massan som ställde sig bakom Josefin. Den stora massan som sa att det inte spelar någon roll vad hon haft för tidigare sexliv. Som sa att ett nej alltid är ett nej. Som sa att allt som sker mot din vilja är fel, och det är förövarna som bär skulden.

Det här är bara ett av många våldtäktsfall där tjejen som blivit utsatt för brottet ifrågasätts och skuldbeläggs. Jag vet att det finns många fler där ute som har varit med om liknande upplevelser. Vi är också många som upplevt andra typer av sexualiserat våld, alltifrån blickar till tafsningar och glåpord. Jag känner många kvinnor som fått sina gränser överträdda och jag har varit med om när mina egna gränser inte respekterats. Men det är aldrig vårt fel.Vi bär aldrig skulden för vad någon annan har utsatt oss för.

Det är orimligt att rättsväsendet i Sverige idag ibland känns som ett lotteri. Att man har tur om man får en domare med en hyfsat jämställd syn och att det ibland kan vara avgörande i en rättegång. Men oavsett om just din anmälan inte lett till åtal eller till fällande dom, eller om du valt att inte anmäla: skulden är aldrig din.

Tills dess att vi har uppnått ett samhälle fritt från mäns våld mot kvinnor, så får vi påminna varandra om det här. Allt som sker mot din vilja är fel. Skulden är inte din.


Sara överlevde

Videon nedan är något ni alla borde se. Alla ni som också blivit våldtagna eller känner någon som blivit utsatt. Sara berättar om de våldtäkter hon blev utsatt för under två års tid av hennes bästa vän. Hon berättar också om när hon till slut vågade anmäla, och la skulden där den hör hemma. Den är skuldbefriande och fylld av hennes mod rakt igenom. Läs också intervjun med Sara i SVT.

 

” Det här är en video till alla er som, precis som jag gjort i så många år, bär på hemligheter som är alldeles för tunga för en enda människa att bära på. ♥ ”

Den delen av mig ni inte visste om

 

Hon har också en blogg där hon skrivit anonymt i drygt ett år, tills för en vecka sedan när hon la upp videon. http://sarashemligheter.blogg.se/