Våga minnas

Jag såg precis en dokumentär på SVTplay. Våga minnas. Den handlar om Ewa, som blev våldtagen som 18-åring. Nu, 25 år senare, har hon valt att berätta om detta i form av en dokumentär där hon försöker minnas vad som faktiskt hände. Samtidigt som hon visar att det är fullt möjligt att fortsätta leva ett liv efter en våldtäkt, med familj och barn och allt vad det innebär, så visar hon också hur ärren fortfarande finns där. Inte de rent fysiska ärren, utan de psykiska. Hur hon, precis som jag, fortfarande inte klarar av en viss typ av beröring. Hon berättar om hur hon ofta fått höra att det inte går att glömma, att minnet av våldtäkten alltid kommer finnas där, och att man bara måste lära sig att leva med den. Men att det hon önskar sig mest av allt är att han ska försvinna ur hennes liv. Hon har flyttat från sin hemstad, från Malmö till Stockholm, för att hon helt enkelt inte klarade av att bo kvar där. För många minnen, för många risker att stöta på honom på stan.

Jag behövde se den här dokumentären. Jag känner precis som Ewa, att jag inte önskar mig något annat än att han ska försvinna ur mitt liv. Jag har också tänkt tanken att det kanske skulle kännas lättare rent psykiskt att inte bo kvar i den här staden.

I dokumentären pratar Ewa med olika personer som fanns omkring henne efter våldtäkten och i samband med rättegången. När hon pratar med dessa personer kommer det fram hur lite hon egentligen minns av händelseförloppet efter våldtäkten. Hur hon hamnade i ett chocktillstånd, posttraumatisk stress. Ett tillstånd ingen människa kan styra över, som kickar in automatiskt för att man helt enkelt ska överleva. Det här är väldigt vanligt för våldtäktsoffer. Jag minns knappt någonting heller efter min våldtäkt. Eller rättare sagt, jag minns absolut ingenting efter att jag vaknade, eller vad som hände dagen efter. Trots det påverkar den händelsen mig fortfarande, på samma sätt som den fortfarande påverkar Ewa, 25 år senare.

Nu är det snart fem år sedan jag blev våldtagen. Det är ju avsevärt mycket mindre än 25 år sedan, men det får mig att fundera på hur länge jag kommer vara påverkad av det som hänt. Kanske kommer jag vara det för alltid. Trots att jag precis som Ewa inte vill annat än att det här bara ska försvinna ur mitt liv. Även om ärren inte är fysiska så finns de där. Jag önskar att jag kunde gå vidare som om ingenting hade hänt. Men det har det ju. Kanske måste jag inte bara lära mig att leva med minnena och ärren, utan faktiskt också våga minnas.

Annonser

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: