Våldtagen men lycklig

Jag har skrivit om det förut, men jag skriver om det igen.

Själva våldtäkten var över för flera år sedan. Den pågick inte särskilt länge. Eller vad vet jag, jag sov ju. Men mardrömmen kring det faktum att det hänt verkar ibland aldrig ta slut. Det tar slut ibland, jag mår bra annars, har ett bra liv och så. Men jag tänker på honom varje idag, är alltid rädd att jag ska springa på honom ute på stan. Tänk om han sitter på den här bussen, är inne på den här affären osv…

Mardrömmar om nätterna kommer i perioder. Paniken varje gång jag är i närheten av där han bor slår ännu mot mig som ett knytnävsslag i magen. Även om jag bara passerar med tåget får jag fortfarande ont i magen. Han är borta från mitt liv men begränsar mig fortfarande. Jag undviker hans bostadsområde helt. Stationen i närheten passerar jag så sällan som möjligt. Tar i bland omvägar för att inte riskera att se honom.

Trots det går livet vidare efter en våldtäkt. Man lägger sig inte ner och dör. Jag har sen dess varit kär, fått ligga, kramats, rest, levt livet. Men det stör mig att han fortfarande finns i mitt huvud och jävlas med mig. För honom var det han gjorde över dagen efter, men det påverkar mig fortfarande, flera år senare. Jag vill ibland säga det till honom. Skrika det till hans ansikte. Samtidigt har jag haft världens bästa liv sen dess om man bortser från all psykisk smärta och rädsla för att träffa honom. Det är ju svårt att bortse från, men ni kanske förstår hur jag menar.

Det var inte meningen att det här skulle bli ett terapiinlägg, även om det kanske blev det ändå. Jag behövde nog skriva av mig också. Men en del av systerskapet enligt mig, är att prata med varandra, inse att vi inte är ensamma om sådant vi varit med om. Nu tror jag inte att alla som läser bloggen blivit våldtagna, men en del av er har säkert det. Eller känner någon. Nu reagerar alla olika efter en våldtäkt, och alla reaktioner är normala, just eftersom alla reagerar olika. Men ni ska veta att även om det är fruktansvärt att vara med om en våldtäkt så överlever man. Livet går vidare. Det är okej att vara lycklig, samtidigt som man fortfarande bearbetar sin våldtäkt.

Det är viktigt att komma ihåg själv. Men lika viktigt för alla runt om kring. Hon ljög inte om våldtäkten bara för att hon efteråt kunde bli lycklig igen. Det är nog det jag fasat över mest, att inte bli trodd. Tack och lov har det inte hänt mig, än så länge. Men det är nog det jag är rädd ska hända om jag träffar på honom. Att han ska kalla mig för lögnare. Jag vet att skulden ligger hos honom, men de här känslorna har inte försvunnit för det. Inte än.

Men trots våldtäkten och allt vad det inneburit och fört med sig så kan jag vara lycklig. Det som inte dödar…

Annonser

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: