När jag var 9 år och ”förstörde lektionerna”

Jag gillar att ta plats, och jag tror att det nästan alltid har varit så. Redan i lågstadiet gillade jag att prata mycket och jag var nog inte den bästa på att komma ihåg att räcka upp handen för att få ordet.

Jag hittade en gammal utvärdering, från ett utvecklingssamtal jag hade med min skolfröken när jag var typ 9 år gammal. Såg frökens kommentarer om att jag ”pratade för mycket” och därav ”förstörde lektionerna”. Det känns ju inte så bra i efterhand, och jag skäms lite när jag läser. Men jag undrar ändå: stämde verkligen det där? Tog jag så himla mycket plats?

För ett tag sedan berättade en vän för mig om en studie som hade gjorts på tjejer och killar i skolan. Om att en tjej som tog en viss plats uppfattades som att hon tog dubbelt så mycket plats än som verkligen var fallet. Om att vi är så himla vana vid att killar ska prata och ta för sig så att vi tror att när en tjej tar halva platsen så tar hon hela platsen. Jag undrar om det där stämde in på mig också. Jag vet ju inte vad  som sades på de andra elevernas utvecklingsamtal, men jag undrar ändå om samma sak gällde för killarna som tog lika mycket plats som jag.

Lite skev talartid i klassrummet kan ses som en småsak. Men jag tycker inte att det är en småsak.

Vi har ett problem när tjejer som inte uppför sig enligt ”mallen” uppfattas som kaxiga och stökiga, medan ”boys will be boys” ursäktar att killar tar plats på tjejers bekostnad. Det här stannar inte heller mellan klassrummets väggar, utan det följer med oss ut i livet. Killar får fortsätta ta plats medan vi tjejer begränsas i vår vardag. Jag märker det när jag sitter på möte och uppfattas som ”den jobbiga tjejen” när jag tar min plats, och jag märker det när snubben på bussen tar upp 1,5 säte medan jag korsar mina ben och trycker mig närmare fönstret.

Jag önskar att jag kunde få se tillbaka på mitt eget klassrum när jag var liten, för att se hur det verkligen låg till.

Kanske var jag väldigt dominerande och pratade mycket. Kanske tog jag bara lika mycket plats som vilken kille som helst i klassen.

Om det är det sistnämnda som var fallet, så känns det jävligt surt att jag blev nedtystad för att jag bara tog den plats som var min. Om inte så lär det ändå finnas väldigt många tjejer därute som varit med om det. Min poäng här någonstans är att vi måste våga se vilka strukturer som följer med från samhället in i klassrummet, hur de yttrar sig och vad konsekvenserna blir. Och att det är först när vi gör det, som vi faktiskt kan förändra.