Om vår rätt att sätta gränser

Okej, jag lackar ut så jävla mycket på killar som hela tiden ska testa ens gränser. Fast att man visat klart och tydligt att man inte vill.

Jag vet inte om ni har varit med om samma, men jag gissar på att ni är många som har. En killkompis ni bara vill ha som kompis och inget mer, men som ändå bara fortsätter att testa er. Känna på gränsen. Kliva över den. Be om förlåt. Göra om det igen.

 

Och alltid samma känsla efteråt. Dålig stämning. Var det mitt fel? Fattar han inte eller vill han bara inte fatta? Skiter han bara i det?

 

Sen lättnaden. Lättnaden när jag kan ringa min tjejkompis som säger att det var inte mitt fel. Det var inte mitt fel att det blev dålig stämning, det var han som orsakade situationen.

 

Till sist ilskan. Ilskan som vi är så förbannat berättigade till. Ilskan som för mig gör det lättare att placera skulden.

 

För systrar, ingen har rätt att kliva över våra gränser. Ingen killkompis, brorsa, farsa eller främling. Och vi har rätt att säga ifrån, rätt att vara arga. Rätt att bestämma var gränsen går.

Annonser

One response to “Om vår rätt att sätta gränser

  • Sofia

    Tyvärr har jag också varit med om samma sak, FLERA gånger.
    Har endast haft en riktig killkompis som jag kunnat umgås med precis som med en tjejkompis (tråkigt att det ska vara skillnad på vänskapen beroende på könet, men tyvärr har det sett ut så för mig hittills). Jag har försökt att bara vara kompis med andra killar, men har aldrig lyckats. I de flesta fall har det slutat med att jag måste undvika att umgås med de killarna, det blir för jobbigt.

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: