Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara?

Det är jobbigt att inse att könsmaktsordningen tränger sig in till ens närmaste krets, till en själv, inpå bara skinnet. Det är hemskt att påminnas om det. Samtidigt känns det ibland som att det är där man ser den faktiska maktordningen; hur det verkligen står till. Att könsmaktsordningen inte är någonting abstrakt som kretsar över våra huvuden, utan att den är här och nu- så verklig och konkret.

Jag har tänkt på det här. Hur fan skulle jag reagera om jag fick veta att min brorsa eller min farsa hade våldtagit någon? Vill blåögt tänka att ”det här skulle aldrig hända i min familj”, men det finns förstås inga garantier. Det finns inga speciella drag eller diagnoser hos de som våldtar, det enda som kan ses som gemensam nämnare är att det nästan alltid är män. Sunniva skrev om det här i förrgår, under inlägget Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. ”Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man själv kan bli utsatt, och ingen vill tro att någon man känner skulle begå ett brott. Framför allt inte brott av det grövsta slaget. Men när det händer kan man inte förneka det, eller blunda för det. Alla offer och alla förövare är någons syster eller bror, mamma eller pappa, dotter eller son”

Jag vet att mäns våld mot kvinnor finns i min närhet också. Jag vet om stunder som jag själv varit offer för våldet och jag har många vänner som själva har blivit utsatta. Vart på skalan av våld vi har befunnit oss kan variera- men vi har varit där. Vi är där. Och vi förhåller oss till våldet dagligen. Man kan ställa sig frågan: vart finns då förövarna? När var tredje kvinna i Sverige utsätts för våld från en man efter sin 15-årsdag måste det ju finnas förövare, också i vår närhet. Det är jobbigt att inse, men det går inte att blunda för.

Det som jag ska skriva om nu är inte någon jag känner som har våldtagit, men som däremot ifrågasätter en tjej som säger att hon har blivit våldtagen. Häromdagen var jag inne på facebook och såg en nära släkting yttra sig om våldtäkten på Söderstadion, som ”inte längre är en våldtäkt” i brist på bevis. Han skriver om hur alla som höjde sina röster om våldtäkten nu får svälja sina ord, för nu är det ju ingen våldtäkt längre enligt polisen. 20 likes. 10 kommentarer. Män som stöttar varandra och kastar skit på den våldtagna kvinnan. Jag sitter här och vet inte hur jag ska göra. Jag skulle kunna kommentera och tala om för de där jävla männen att de inte kan hålla på sådär. Jag skulle kunna skriva om hur få av de anmälda våldtäkterna som leder till fällande dom- att det här inte behöver betyda att det inte var någon våldtäkt. Jag skulle kunna skriva om hur våldtäkt är ett av de brott som det ljugs om i allra lägsta grad-  det är väldigt, väldigt sällan som någon ljuger om att ha blivit våldtagen. Jag skulle skriva om hur få som ens anmäler. Jag skulle kunna skriva om skulden och skammen.

Ändå tvekar jag.  Jag vet inte om jag vill kommentera. Det är jobbigt för mig när någon som står mig så nära skriver sånt här, på så många plan. Det får mig att skämmas för honom, jag vill inte tro på det. Jag börjar tänka på konsekvenserna. Om jag skriver, hur ska det då gå nästa gång vi ses? Skulle det varit någon annan person skulle jag kunna välja bort den, säga ”hejdå, trevligt att träffas”, men det funkar inte så den här gången. Jag funderar på att skriva ändå. Jag vet att jag är berättigad till det- min ilska är min och den är på riktigt, och jag har rätt till att uttrycka den oavsett vem det är som skriver. Jag skiter egentligen i om det blir dålig stämning, men ändå så tvekar jag igen. Varför ska jag behöva hålla tillbaka min ilska med rädsla för att bli ”den där jobbiga tjejen”? Mjo, det finns nog flera anledningar. Oavsett vem som skulle skrivit det här, står jag ändå inför faktumet att om jag väljer att kommentera, så kommer jag att få de här 10 grabbarna emot mig. Om jag kommenterar, kommer jag att få en massa skit tillbaka.

Jag är så jävla trött på att som tjej hela tiden behöva inta försvarsposition i sådana här diskussioner. Det känns helt absurt att behöva försvara sig om varför man ska tro på tjejer som sagt att de blivit våldtagna. Jag pallar inte när tjejer ifrågasätts för våldtäkter, jag vill skriva någonting för att både den tjejen och alla andra tjejer ska få lite jävla upprättelse. Jag vill praktisera systerskap, oavsett om jag känner henne eller inte. Samtidigt vet jag att om jag gör det så kommer jag att få en massa skit tillbaka. Varför ska jag behöva välja mellan att praktisera systerskap och att själv bli utsatt för nedsättande kommentarer? Jag försöker så mycket som möjilgt att vara systerskaplig på internet, då det har blivit ett forum där män slänger ur sig all slags skit. Feministhatet känns ibland som starkast på internet- kanske för att man har ett avstånd till den man skriver till, man behöver inte se henne i ansiktet.

Samtidigt tar det något enormt på krafterna att ge sig in i diskussionerna. Jag önskar ibland att jag vore en hardcore-feminist som inte brydde sig, som bara kunde avfärda de där männen som idioter. Samtidigt vet jag att det är okej att inte vara det. Det är okej att bli upprörd. Jag undrar om de där männen tänker på att när en tjej blir våldtagen så påverkar det inte bara den tjejen. Även om det inte är jag som blir våldtagen så tvingas jag förhålla mig till våldet, och när en annan tjej inte blir trodd efter en våldtäkt så berörs jag också av det.

Det är i feminismen och systerskapet som jag finner styrka. Jag har turen att vara omgiven av fantastiska medsystrar, som jag vet inte skulle ifrågasätta mig en sekund om jag berättade om ett sexuellt övergrepp. Systrar som också stöttar mig de gångerna jag ger mig in på diskussioner på internet, som hjälper mig att hantera jobbiga kommentarer. Systrar som gör mig tusen gånger starkare.

Feminismen och systerskapet är en frigörelse för mig. Det är också där jag finner det som är så befriande- att lägga skulden där den hör hemma. Det tål att upprepas, flera tusen gånger om, att skulden är inte din. Det ska aldrig spela någon roll vad du hade på dig eller vad du hade för relation till killen som våldtar. En våldtäkt är en våldtäkt. Med en maktordning som verkar inpå bara skinnet och en skuld och skam som kan sitta så långt inne, är det svårt för många att ens berätta om en våldtäkt.

När en diskussion om våldtäkt handlar om att ifrågasätta tjejen, då har vi hamnat jävligt snett. Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara?

Annonser

One response to “Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara?

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: