Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt

Något som gör mig ledsen, förutom att våldtäkter överhuvudtaget sker, är när folk blir förvånade när de hör talas om en våldtäkt. Men det som gör mig mest upprörd är när tjejen inte blir trodd.

Jag läste nyligen en artikel i DN om kvinnliga militärer som anmält våldtäkter eller andra sexuella övergrepp som skett inom den amerikanska armén. Kvinnorna blev avskedade och stämplade som psykiskt sjuka.

Vi som blivit utsatta blir ofta ifrågasatta. Sa du verkligen nej? Sa du verkligen nej ordentligt? Vad hade du på dig? Ska du verkligen gå ut så där lättklädd? Men var du inte kär i honom? Var det verkligen så farligt? Frågorna är många, men lika bisarra och nedlåtande.

Nu har jag haft turen att vara omgiven av feminister och fantastiska vänner som inte för en sekund ifrågasatt mig. Många andra har inte den turen. Att höra andra bli ifrågasatta gör att jag ifrågasätter mig själv. Det kanske låter konstigt, men det är bara så det är.

Har man aldrig blivit våldtagen förstår man kanske inte hur mycket som krävs för att överhuvudtaget våga berätta för någon. Skammen och skulden man känner sitter djupt inne och är svår att komma undan. Än idag kan jag undra om mina vänner verkligen tror på mig, om de inte egentligen tvivlar lite grann. Jag vill säga att jag vet att de tror på mig, att de inte alls tvivlar, men det är svårt. Att många av dem även vet vem han är gör det ännu svårare. Det är oftast anledningen till varför våldtäktsoffer inte anmäler, eller knappt vågar berätta, killen är oftast någon i ens bekantskapskrets, eller ens pojkvän. Vi har skrivit om det förut, men det tåls att sägas igen. Det inte bara psykfall som våldtar, det är vanliga killar och män, någons bror, någons son, någons pappa eller make. Det svårt att tänka sig, men en oundviklig sanning.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att när det kommer till just våldtäkt är det det brott som det ljugs om i allra lägsta grad. Till skillnad från till exempel fall där någon ljuger om att deras bil blivit stulen för att få ut pengar från försäkringskassan. Det händer i princip inte när det gäller våldtäkter. Nästan aldrig faktiskt. Om man förstår hur svårt det är att våga berätta, och våga anmäla, en våldtäkt så förstår man varför det är så. Därför är det otroligt upprörande när tjejer som vågar inte blir trodda.

Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. Det sätter djupa spår och förvärrar och försvårar ens bearbetning av traumat. Så snälla, tvivla aldrig på någon som berättar om sexuella övergrepp. Det finns ingen som vill bli våldtagen, och det spelar ingen roll om tjejen var kär i killen, hade kort kjol på sig eller tidigare under kvällen flörtat tillbaka. En våldtäkt är en våldtäkt, och att inte bli trodd när man berättar eller anmäler är som att bli våldtagen igen.

Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man själv kan bli utsatt, och ingen vill tro att någon man känner skulle begå ett brott. Framför allt inte brott av det grövsta slaget. Men när det händer kan man inte förneka det, eller blunda för det. Alla offer och alla förövare är någons syster eller bror, mamma eller pappa, dotter eller son.

Med ovanstående text i åtanke: Om din bästa vän en dag berättar att hon blivit våldtagen av din bror – hur skulle du reagera? Skulle du ifrågasätta henne eller tro på det hon berättar?

Annonser

5 responses to “Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt

  • m

    Hej. Jag måste bra tacka er för denna blogg. Känner igen mig i vart ända ord och det är ju sorgligt men skönt att någon äntligen sätter ord på de man känner. Härligt att åter igen inse att man inte är så ensam som man iblan känner sig. Tack för allt systerskap! ❤

  • mmbostream

    Jag blir så otroligt arg när jag läser artikeln i DN, att man per automatik ställer sig på förövaren sida. Hur fan gick det så snett?!

  • Skulden ska ligga hos förövaren, inte hos offret. Hur jävla svårt ska det vara? « systerskaparna

    […] är att det nästan alltid är män. Sunniva skrev om det här i förrgår, under inlägget Att bli ifrågasatt är som att bli våldtagen på nytt. ”Som med alla brott finns alltid ett offer och en förövare. Ingen vill tänka att man […]

  • Sophia

    Jag var 14 år när det hände…Det var för 20 år sedan. Men aldrig trodde jag att jag skulle behöva ta itu med det hela. Men nu inser jag…jag har ju gått igenom alla de klassiska steg. Förnekelse, skuld, skam, mitt fel, mardrömmar, berättat, blivit ifrågasatt, berättat igen, fått rubbad kvinnobild av vad som är OK, mött förövaren igen, förnekad hans närvaro. Sakta och säkert har jag jobbat mig bort från alla negativa influenser det gett mig. Men det har tagit tid.

    • systerskaparna

      Hej Sophia! Ja, att bearbeta en våldtäkt tar tid. För mig tog det ett år innan jag ens förstod vad jag varit med om, och sedan ett par år till innan jag lärde mig leva med det faktum att det faktiskt har hänt. Jag har också mött min förövare, och också förnekat hans närvaro, stelnat till eller försökt låtsas som ingenting, samtidigt som jag blivit livrädd för att han ska göra något, säga något eller liknande. Det är också skönt att höra att man inte är ensam om dessa känslor.

      Ta hand om dig!
      /Sunniva

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: