Den blå vätskan är här igen

Var nyss i affären och köpte ett nytt paket tamponger för denna månadens mensfest. Eller, det är väl ingen fest egentligen. Jag brukar få både ont i magen och ryggen, i alla fall i början.

Jag började tänka när jag stod där i affären,  på när jag var lite yngre och skämdes rätt mycket över min mens. Eller, skämdes kanske inte är rätt ord. Eller det kanske är precis rätt ord, jag satte det nog bara inte i munnen på mig själv. Hursomhelst så tyckte jag att det var ganska obekvämt med mens- jag ville inte prata om det över huvud taget. Jag tyckte att det var skitjobbigt att handla bindor eller tamponger- jag nästan sprang till rullbandet och tryckte ner varorna i väskan efter att jag hade betalat. Jag visste att mens var helt naturligt, men det kändes ändå jobbigt.

Det är fortfarande någonting som jag inte riktigt pratar om, nu när jag tänker efter. Bara att ha skrivit ”mens” tre gånger i föregående stycke får mig att känna mig lite generad. Och hur är det möjligt att inte ens känna sig lite obekväm? Den fräscha, blå vätskan som man ser i reklamerna liknar inte alls mitt röda blod. Jag läste ett bra blogginlägg om det här för ett tag sedan på Skulden är inte minDär skrivs bra om hur ens relation till sin mens kan ha att göra med omgivningens syn. Återigen- den blå vätskan liknar inte alls det som kommer från min kropp en gång i månaden. Ska jag känna mig äcklig för det?

Jag känner också igen mig i det som skrivs i texten om mens som nåt slags skällsord. Var man på dåligt humör i skolan kunde man få höra saker som fan vad du är sur, har du PMS? , vilket inte direkt förbättrade relationen jag redan hade till min mens. Och även om det faktiskt skulle vara så att det var just mensvärk som påverkade mitt humör någon dag så var det inte som att jag ba ”ja, det har jag faktiskt”.

Då jag tyckte att mens och funderingar kring mens var så pinsamt att prata om, satt jag istället och lusläste Kamratpostens ”Kropp&Snopp”-del varje gång tidningen kom i brevlådan (visst hette det så?). Hursomhelst så hjälpte det mycket.  Det var nästan alltid minst en fråga om mens som liknade de frågor jag hade, som kom från tjejer i min ålder. Det är ju skitbra att man kan vända sig till sådana ställen som anonym med sina frågor, men det är ju bra om mens är någonting vi kan vara bekväma med att prata om med våra medmänniskor också. Mens är ju en del av livet under väldigt lång tid, så det är konstigt att det är såpass tabubelagt. Nu undrar jag också varför det inte hette typ ”Kropp, snopp och fitta” i Kamratposten istället för bara kropp och snopp, men det är nog en helt annan diskussion. Det kanske var för att det rimmade.

Jag har väl egentligen inte någon medveten poäng med det här inlägget, förutom att just skriva lite om min relation till min mens- vilket i och för sig känns väldigt befriande just nu. Aldrig har jag skrivit ”mens” så många gånger. Mens, mens, mens. Det känns rätt bra.

Nu ska jag festa vidare i några dagar till.

Annonser

3 responses to “Den blå vätskan är här igen

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: