Ibland överröstar jag männen och tar min plats- lika ofta skäms jag efteråt

Jag började tänka idag på hår-debatten som körde igång för ett tag sedan. Jag tänkte inte skriva så mycket om just den debatten, för jag tycker att Felicia sammanfattade det på ett sånt utmärkt sätt  här.

Däremot började jag tänka lite mer kring vad jag skrivit om i ett tidigare inlägg– att balansera på den fina linjen och hela tiden vara ”lagom”. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner igen mig så väl i känslan av att det jag gör lixom ”aldrig blir rätt”. Numera har jag lärt mig att sätta ord på det och det gör det lättare. Vi brukar kalla det för Dubbel bestraffning.

Jag tänkte på en grej, som förutom bristen på makt och kontroll, var det som människorna blev så fruktansvärt upprörda över när en tjej inte hade rakat sina armhålor. Det var ingenting hon hade gjort, utan det var någonting som hon inte hade gjort. Vi ifrågasätts alltså inte bara på vad vi gör, hur vi klär oss, eller hur mycket vi pratar. Vi ifrågasätts även på vad vi inte gör.

Ni kanske känner igen er. På mötet/lektionen/runt kaffebordet. Mannen som säger åt dig att ”ta din plats” och sedan klappar sig på bröstet för att han slagit ett slag för jämställdheten. Samma man säger sedan att ”gud vad mycket du pratar” när du rättmätigt tagit den plats som är din. Det jag vill komma till är att ansvaret hela tiden ska ligga hos dig. Hos mig. Hos oss som tjejer. Pratar jag för lite, då tar jag inte min plats. Pratar jag för mycket, då har jag plötsligt klivit över en gräns. Jag blir antingen bestraffad för något jag inte gör, eller för något som jag gör. Dubbel bestraffning- där har ni det.

För ni vet, vi har olika utgångslägen från början beroende på om vi är kvinnor eller män, tyvärr. Vi har olika stort handlingsutrymme redan innan mötet, vilket påverkar hur mycket plats vi kommer att ta under mötets gång. Ibland blir jag arg och överröstar de som försöker prata på min bekostnad. Lika ofta skäms jag efteråt och tänker att det kanske var onödigt. Nästa möte är jag tyst, jag har satts på min plats igen. Att vara på fel sida ”lagom-linjen” får mig att skämmas, oavsett om jag har gjort för mycket av något eller gjort för lite av något. Likt förbannat skäms jag, fastän jag vet att jag inte borde. Det handlar hela tiden om att handla inom ramen för det som förväntas av oss, och kliver vi utanför- då blir vi bestraffade.

Jag säger inte att vi ska sluta att spränga gränser tillsammans- det är en fantastisk känsla när man gör det. Men vi ska heller inte skuldbelägga oss själva när vi inte orkar ta den där diskussionen runt kaffebordet, eller överrösta alla gapande män på mötet.  Ansvaret ligger inte hos oss kvinnor att ta vår plats som redan besitts av någon annan- ansvaret ligger på männen att backa ett steg.
Annonser

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: