Hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”

Ni kanske läste om det i gårdagens DN, Hanne Kjöllers text I enögda domares sällskap.  Den 17-åriga flickan med asperger som blev våldtagen men sen inte troddes på, för att hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”. Enligt domarna sa hon alltså inte nej på rätt sätt.

Jag blir så fucking jävla förbannad. Jag vill ändå tro mer om Sverige 2012. Att i Sverige 2012 lägger vi skulden på förövaren, och inte på offret. Det ska vara det enklaste i världen, men det är tydligen så förbannat svårt.

På Skulden är inte min  skrivs det bra om det här. Om våra föreställningar kring offer och förövare när det gäller sexualbrott. Om förövaren som hoppar fram bakom busken en sen lördagskväll och överfaller och våldtar sitt offer. Om att det är för jobbigt för oss att tänka på att förövarna kan vara våra farsor, bröder eller pojkvänner, och att offren kan vara vi.

Jag tror att det ligger mycket i det här. Om vi fortsätter att betrakta sexualbrott utefter gamla föreställningar kring offer och förövare, distanserar vi oss från verkligheten. Då kan det aldrig vara jag eller du som är offer eller förövare, utan det är alltid främmande människor. Och det är klart att sättet vi tänker på kring våldtäkt är påverkat av den entydiga bilden som målas upp för oss. Men vi måste kunna utmana våra föreställningar kring våldtäkt, förövare och offer.

Ett sätt att utmana våra föreställningar är att helt enkelt låta offren berätta. När vi tillåts berätta våra historier, då kan vi utmana berättelsen om att den fula mannen i busken är den typiska våldtäktsmannen. Visst kommer det att komma fram berättelser om överfallsvåldtäkter av främmande män, men det kommer också att komma fram många berättelser där förövaren är ens pojkvän som våldtar hemma i sängen. Och det är det där sista som vi har svårast att ta på. Att någon vi älskar också kan vara den som begår brottet.

Jag säger inte att det är lätt, mina systrar. Det är inte lätt att tänka att förövaren kan vara någon man har en nära relation till. Och jag tror att det har mycket med skulden att göra. Att oavsett hur en våldtäkt går till så kommer man att försöka lägga en del av skulden på oss. Att om vi enligt samhällets normer kring våldtäkt inte gör rätt innan, under och efteråt, så kommer vi att bli ifrågasatta.

Men systrar, det är inte vi som ska skämmas när vi blir våldtagna. Det ska vara våra berättelser om våldtäkt som gills, inte de som juristerna har sett på film. Och om vi hamnar i enögda domares sällskap ska vi stötta och bekräfta varandra, och lägga skulden där den hör hemma. För skulden är inte vår.

Annonser

One response to “Hennes ”uttrycksformer kan ha varit svårtolkade”

  • systerskaparna

    […] Jag hoppas också det. Det finns tillräckligt med människor inom rättsväsendet som inte tar tjejers ord på allvar, och då funkar det inte att våra blivande jurister kör med den attityden. Ni har väl inte glömt Hanna Kjöllers text om enögda domare, som jag skrev om här? […]

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: