Jag ursäktade mig ständigt för att jag var feminist

Idag började jag tänka tillbaka och försökte komma på när jag blev feminist. Flera tjejer som jag har pratat med kommer ihåg exakt det där ögonblicket då de blev feminister, men för mig är det inte lika enkelt att sätta fingret på det. Jag tror att jag blev feminist successivt medan jag började inse att tjejer och killar behandlades olika och att vår vardag präglades av olika villkor. Vad jag däremot kommer ihåg mycket klarare, var att jag inte ville göra en sån stor grej av att jag var feminist. Jag hade inga vänner som kallade sig feminister, och jag ville inte framstå som värsta rabiata tjejen och förstöra stämningen. Jag insåg det nog inte då, men jag ursäktade mig ständigt för att jag var feminist.

Jag ville hela tiden vara lagom, det hade jag lärt mig som tjej. Så jag tänkte väldigt mycket på att inte vara för mycket av någonting, även när det gällde feminismen. Jag ville visa att jag trots att jag var feminist kunde vara mån om mitt utseende och fortsätta raka benen. Jag kunde avsluta en diskussion om feminism med att ge en komplimang till någon av killarna, för att visa att jag inte hatade dem. Om jag var för mycket feminist blev jag den där jobbiga tjejen, och om jag var för lite feminist så stod jag inte upp för vad jag tyckte. Att vara ”lagom” var en väldigt fin linje att balansera på.

Det tog lite tid, men det feministiska perspektivet började väva in sig i min vardag, och känslor som tidigare hade känts oförklarliga lärde jag mig att sätta ord på. Jag gick ett pass i feministiskt självförsvar och jag lärde mig alla härskarteknikerna utantill. Stegvis började jag se min egen och andra tjejers vardag från ett nytt håll, och jag började förstå varför jag ständigt balanserade på ”lagom-linjen”.

Bland det mest fantastiska med feminismen och systerskapet, är för mig känslan att placera skulden där den hör hemma. Och det är så jävla viktigt. Men det tog lång tid innan jag kunde göra det. När tusen röster hade berättat för mig att jag själv bär skulden för det jag är med om, krävdes det mer än en person som sa till mig att skulden inte var min. Jag tror att det är därför jag skriver så mycket om skulden här på bloggen, för jag vet hur långt inne det satt för mig. Och jag vet hur jag flera år senare fortfarande behöver höra det upprepas för mig, eftersom samhället fortsätter att påföra skulden om och om igen.

Att vara feminist är inte som att flyga runt på rosa moln utan man får ta rätt mycket skit, och man blir om och om igen påmind om maktobalansen mellan könen. Men för mig så har medvetenheten och ilskan över hur det här samhället ser ut, fått mig att ännu mer vilja förändra det. Och när vi är många som delar den synen så har vi en jävla stor kraft för förändring. Och ett systerskap som är bara vårt.

Förut var jag rädd för att vara för mycket feminist. Nu känns det som att jag blir mer och mer feminist för varje dag, och jag känner mig varken jobbig eller rabiat. Jag har långt ifrån berättat hela min feministiska historia, men kort sagt så är att bli feminist bland det absolut bästa som har hänt mig. Idag ursäktar jag mig inte längre för att jag är feminist, och det känns som en jävla seger.

Annonser

One response to “Jag ursäktade mig ständigt för att jag var feminist

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: