På nattbussen

Är ute och dansar med ett gäng grymma brudar. Stället stänger vid ett och jag beger mig hemåt. Jag går till busshållplatsen, som ligger lite avlägsen från allt folk. Det är fortfarande i stan och taxibilar åker förbi då och då, men jag ser inte så mycket människor. Minuterna går och jag väntar otåligt på bussen. Jag känner mig inte direkt rädd där jag står där ensam, men jag känner mig inte trygg heller. En bil stannar på andra sidan gatan, och nu är det helt tomt på folk. På en halv sekund har min hjärna planerat en flyktplan, och jag vet vart jag ska springa om det kommer ut en otrevlig typ ur bilen. Men bilen åker iväg, och istället kommer det en till tjej som sätter sig bredvid mig. Direkt känner jag lättnad och bussen kommer inom några minuter.

Bussen är inte fullsatt, men det sitter ungefär en person på varje säte så att alla sitter framför eller bakom någon annan. Två säten framför mig sitter en tjej i min ålder, och mitt emellan oss så sitter en man i kanske 50-årsåldern. Jag känner hur han luktar alkohol och jag ser hur han rör sig lite på sitt säte och lutar sig lite framåt. Jag ser blicken på tjejen framför och känner igen obehaget i den. Jag tar ur hörlurarna i öronen för att höra om han säger någonting till henne, men han är tyst. Jag försöker fånga hennes blick när hon ängsligt tittar sig över axeln, för att visa att jag sitter där bakom henne. Lika väl som jag kände igen hennes obehag när mannen lutade sig fram, känner jag igen hennes lättnad när han kliver av vid nästa station.

Att se på andra tjejer känns ibland som att se sig i spegeln. Det kunde lika gärna ha varit hon som satt vid busshållplatsen och känt hur vardagsrädslan kröp på. Och hon som blev lättad när jag kom. Det kunde lika gärna varit jag som satt två säten framför och blev flåsad i nacken. Och hon som kände igen sig i mig. Jag hade kunnat vara hon och hon hade kunnat vara jag. Just i den stunden.

Under min halvtimmes resa hem igår, hann jag känna obehag för en mindre befolkad gata, och jag hann se en annan tjej få sitt utrymme beskuret av en man. Det här är inga ovanliga saker att vara med om, och jag tror att många andra tjejer skulle hålla med mig. För vi är sällan ensamma med våra upplevelser så som dessa, vi delar väldigt mycket bara för att vi är tjejer. För mig hjälper det att prata om och sätta ord på vad som händer, så att jag sen kan placera skulden där den hör hemma. Men att placera skulden är ingen lätt sak, när vi har ett samhälle som hela tiden vill skuldbelägga oss tjejer. Så för alla andra tjejer som också åkte nattbuss igår vill jag bara upprepa: skulden är inte vår.

Annonser

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: