Om att vara den där ”jobbiga tjejen”

Om att vara den där ”jobbiga tjejen”

Men kom igen, det var ju bara ett skämt. Vi skojar ju bara. Var inte värsta bitterfittan hela tiden.

Känner ni igen er? Det kanske inte är just de orden man får på sig, men det känns oftast som någonting i den stilen. Jag hatar den känslan, att känna mig som den jobbiga tjejen som förstör stämningen, och lägger ibland skuld på mig själv för att vara för hård och ta strider. Helt i onödan så klart, men det är svårt att inte känna så.

Nu på julen tillexempel. Jag och två män från min släkt sitter och snackar. Vi sitter och snackar boxning (och så klart är de lite överraskade att jag har gått på boxning där vi faktiskt slog på varandra och inte på mitzsar). Vi börjar snacka om Mike Tyson. Han blev ju fälld för våldtäkt och fick sitta ett tag i fängelse. Så fort vi kommer in på ämnet börjar de skuldbelägga tjejen. ”Men alltså, man är ju dum om man följer med den mannen hem”, ”han var ju galen”, ”hon borde vetat bättre”. Jag blev så klart väldigt upprörd, men ville inte ”förstöra julstämningen”, så jag sa med lugn ton något i stil med att ”det är ju aldrig tjejens fel, ett nej är ett nej”. Jamen det förstår vi ju, sa de. Men de insisterade ändå på att hon ändå följde med upp på rummet, och på grund av att han var lite ”galen och farlig” var det nästan så att hon fick skylla sig själv. Jag sa något i stil med att det inte spelar någon roll om hon var med på det från början, för om hon säger nej i ett senare skede är det fortfarande ett nej. Sen bytte jag ämne. Jag ville inte vara ”jobbig” mer.

Men jag blir så arg. Fan. Det är hela den här synen på våldtäkt som vi har pratat om innan, att man hela tiden envisas med att hitta någonting som säger att tjejen ändå har lite skuld i det hela. Men det är inte så. Det är inte så. Hur många gånger ska man behöva säga det? ”Nej” är bland de tydligaste ord som finns, och det finns ingen tvekan om vad det betyder. Det är så självklart, men likt förbannat är det många som inte verkar fatta det, eller skiter i det och hittar på annat för att bortförklara. Jag blir så trött.

Sådana här situationer är inte alls ovanliga för mig (och många av er känner nog igen er). Jag lägger skuld på mig själv för att ta striden och vara ”jobbig”, fast att jag har all rätt att lägga mig i. Jag lägger också skuld på mig själv ibland för att jag inte tog striden.

Det blir lite babbligt det här känner jag, men ni fattar kanske vad jag menar? Jag tål bara inte de här sexistiska grejerna. Inte sexistiska skämt heller, även om det ”bara är ett skämt”. För bakom alla de där skämten ligger ett kvinnoförakt, som ibland är så tydligt så att man kan ta på det. Jag vill sudda ut ”sexistiska skämt” ur vårt vokabulär, ur vår värld. Det kanske inte finns några sexistiska ”skämt”, bara sexism.

Vi måste kunna välja att bemöta sexismen när vi känner för det. Vi måste också kunna välja att inte bemöta den när vi inte orkar. Utan att lägga skuld och skam på oss själva. För det är svårt att vara någon övermänniska, ibland vill man bara gå iväg. Och det är okej. Men att placera skulden där den hör hemma, det är viktigt. Det är så förbannat svårt ibland, och det kan ju bero på att vi tjejer är uppfostrade till att vara till lags, visa hänsyn och inte förstöra stämningen i några grabbiga samtal. Men det finns en styrka i att veta, att vi inte går en och en och själva bär förtrycket på våra axlar. Att vi vet att vi delar någonting, och att vi tillsammans kan stärka varandra. Bekräfta varandra, känna att vi inte är ensamma. För vi är halva befolkningen.

Annonser

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: