Att anmäla en våldtäkt, eller att inte anmäla en våldtäkt

Ganska snart efter mitt förra inlägg kom jag på mig själv med att jag inte skrev någonting om jag anmälde honom eller inte. Någon kanske undrar. Ingen kanske reflekterade över det. I vilket fall som helst leder det mig in på varför så få faktiskt anmäler. Jag anmälde honom inte. Som så många andra som inte anmäler. Jag orkade inte. Visste att det inte skulle leda någon vart. Som jag skrev i mitt förra inlägg hade det redan gått två, tre år innan försvarsmekanimen, förträngningen, lagt sig, försvunnit. Innan minnet av vad som faktiskt hänt smög sig upp till ytan igen. Eller, minnet smög inte särskilt mycket egentligen. Det kom ganska plötsligt. Men det fanns liksom aldrig i mina tankar att jag skulle anmäla honom. Jag har funderat en del över det. Varför det var så självklart att aldrig anmäla. Dels för att jag vet hur statistiken ser ut. 10% av alla våldtäkter anmäls. 10% av dessa går vidare till domstol. 1% av dessa leder till en fällande dom.

Vi var tillsammans. En gång var vi faktiskt kära. Vi hade gemensamma vänner. Det har vi fortfarande. En del av dem vet vad han gjort mot mig. En del vet inte. Jag vet inte hur de som vet tänker om mig eller det han gjort, eller hur mycket kontakt de egentligen har. En del av dem är barndomsvänner. Men det är en faktor. Det skulle bli så mycket jobbigare att anmäla när vi har så många gemensamma vänner och bekanta som skulle bli indirekt inblandade. Som skulle behöva ”ta ställning”.

Ord skulle stå mot mot. I en rättegång. Jag skulle inte orkat med det. Sitta där och berätta vad som hänt. Skämmas. Ta upp andras tid. Och sedan få smällen i ansiktet: Han frias. Det finns inte tillräckligt med bevis. Trots att jag hade suttit där och gråtit, berättat, återupplevt våldtäkten. Han hade friats trots att det skulle ha funnits kvinnojourskvinnor som hade kunnat berätta samma historia, för att de hört mig berätta allting på de där träffarna. Han hade friats trots att det i lagstiftningen står att våldtäkt är när någon (han) genomför ett samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen (jag) på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning – eller annars med hänsyn till omständigheterna – befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Sömn. Hjälplöst tillstånd. Jag var i ett hjälplöst tillstånd. Jag sov. Han våldtog mig medan jag sov.

Men jag anmälde aldrig. Därför att min kropp och mitt psyke reagerade på ett sådant sätt så att jag skulle överleva. Jag förträngde vad som hänt. Tar lagstiftningen hänsyn till detta? Skulle han kunna fällas? Hur skulle det påverka hans fru och barn? Varför tar jag ens hänsyn till dem? De har inte gjort något. Men han har. Han har våldtagit mig. Men ska hans fru och barn lida för detta?

Nu råkar jag veta att hans fru har läst mitt brev, och inte alls tror på mig utan tror att han är oskyldig som ett litet lamm. Men ändå.

Det är någon som finns i min bekantskapskrets. Därför anmälde jag aldrig. Hade jag inte vetat vem han var, att han har familj, barn, och vänner, precis som jag, då hade det förmodligen varit lättare att anmäla. Och så ser också statistiken ut i resten av landet. 80-90% av alla våldtäktsoffer anmäler aldrig sin förövare. Därför att det oftast är någon man känner, mer eller mindre, sen tidigare. Det blir svårare då. Det tar emot. Fler faktorer som spelar in. Som inte borde spela roll. En våldtäkt är en våldtäkt.

Det pratas oftare om hårdare straff. Jag rycker på axlarna. Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om straffet för våldtäkt är livstid om ingen vågar anmäla. Jag vågade inte. Orkade inte. Orkar inte. Jag orkar inte anmäla honom. Jag har trots allt ändå lagt skulden där den hör hemma.

 

Annonser

2 responses to “Att anmäla en våldtäkt, eller att inte anmäla en våldtäkt

  • Felicia

    Vilken bra blogg ni har, så himla värdefull och nödvändig. Tack för att du skrev ditt förra inlägg och det här, det känns som att det är kvinnors berättelser som mest effektivt motverkar myterna kring våldtäkt. Och det är en svår känsla att beskriva, att ha blivit våldtagen, som att oavsett vilka ord man använder täcker de aldrig in allting man vill ha sagt. Så tack.

    • systerskaparna

      Tack själv! Jag tror också att det är bland det mest effektiva. Både för de som tror på och sprider myterna och för alla andra tjejer som kanske på grund av myterna tror att de är ensamma eller ”konstiga”. /Sunniva

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: