7A forever?

Jag tänkte också berätta om en händelse från högstadiet. Eller en serie händelser. På min skola fanns det en liten soffa och några bänkar som man oftast behövde gå förbi på väg till sina skåp eller till sina lektioner. Där satt det där killgänget. Ni vet, det där killgänget som alltid sitter där och följer en med blicken när man går förbi. Jag har hört andra som berättat om hur obehagligt det var att passera det coola killgänget, men jag minns inte själv att jag tyckte det. Det känns rätt obehagligt nu i efterhand att jag inte tyckte att det var obehagligt då. Jag ska berätta varför.

Såhär enkelt var det. Vi gick förbi, jag och mina två eller tre tjejkompisar, och i stort sett alltid fick vi kommentarer på hur vi såg ut. Eller, mer detaljerat, så var våra rumpor i fokus, minns jag. Det satt alltså några killar där i soffan varje dag, och min skola var en sån där 1-9, så om vi gick i 7an hade vi känt varandra i 7 år ungefär. Jag tror att det gjorde det hela normaliserat. Det var lixom ens ”polare” som man hade känt sedan man var 7 år, långt innan man varken hade bröst eller rumpa. Men så fort man fick det så var det lixom okej att få kommentarer på dem.

Ett väldigt pladdrigt inlägg det här, men jag är ganska nyvaken också. Jag kommer komma till den kanske ännu sjukare grejen med det här. När jag tänker tillbaka på mig och mina tjejkompisar, gåendes förbi de där sofforna, kommentarer som kastas på oss, minns jag inte riktigt att det var jobbigt. Det var nästan kul att få kommentarer, det var en slags bekräftelse. Vi fnittrade ibland. Jag tror att eftersom man blev så van vid att det skulle hända hur man än betedde sig, objektifieringen, så var det väl lika bra att få bra kommentarer istället för dåliga.

Feministen i mig vill ju gråta när jag tänker tillbaka på det här. Och jag tror att det landar djupare än att bara handla om mig och mina tjejkompisar och vare sig vi gillade att få kommentarer på våra kroppar eller inte. Jag tror att det handlar om att vi tjejer på många sätt uppfostras till att söka bekräftelse hos en man, och inte hos varandra. En bekräftelse från en fellow sister är lixom inte lika värd. Vi lär oss att istället som tjejer, att  tävla mot varandra om killarnas uppmärksamhet. Och jag tror att det var det som hela min högstadiegrej handlade om egentligen. Skulle jag och mina tjejkompisar ha satt oss ner och pratat om det, är jag ganska säker på att vi väldigt samstämmigt hade kommit fram till att vi inte gillade kommentarerna. Att vi inte gillade hur killarna i vår klass tog sig rätten att kommentera (och ta på) våra kroppar. Jag tror inte att vi någonsin pratade om det, det var en del av vardagen bara. Någonting man anpassade sig till.

Fan jag blir så arg nu i efterhand! Och jag kan inte låta bli att känna skuld och skam. Men jag ska inte känna göra det. Det har vi redan pratat om. Skulden ligger inte hos mig som hanterade kommentarerna på ett eller annat sätt, utan skulden ligger hos killarna som kände sig ha rätten till att kommentera min kropp. Fan jag hatar att tänka tillbaka på sånt här och undra vad jag hade kunnat göra annorlunda. Vad hade hänt, om jag hade sagt ifrån där någon dag? Jag hade antagligen blivit lagom förlöjligad. Och i och med att systerskapet inte riktigt satt i benmärgen på mig och mina tjejkompisar, så hade jag inte heller kunnat räkna med stöd från dem. Det var alltså bara att förhålla sig.

Men nu måste jag sluta skriva och göra någonting vettigt av den här dagen. Men fan vad skönt det var att skriva av sig om det här. Jag ska försöka sammanfatta detta något förvirrande inlägg. Det handlar om massa saker, men det handlar nog i grunden om hur vi tjejer ställs mot varandra för att tävla om killarna, istället för att samarbeta och bekräfta varandra. Hela den grejen, plus en normaliserad objektifiering mot kvinnor (vilket kanske också bär skulden till det sjukt dåliga självförtroendet man hade som 14-årig tjej).

Och botemedlet heter som vanligt: systerskap! Det låter kanske klyschigt att jag hela tiden tar upp det, men jag tror verkligen på det. Ingen har rätt att kommentera eller ta på våra kroppar utan vår tillåtelse. Och det är inte vårt fel i efterhand hur vi reagerade på kommentarerna. Hur vi antagligen använde en del försvarsmekanismer för att den där vägen förbi soffan inte skulle ta för mycket energi av vår dag. Det är väldigt svårt att säga ifrån om man är ensam, men tusen systrar kan ställa krav. Hehe nu bara ramlar citat och slogans, men de betyder inte mindre bara för att de blir använda ofta. Nu tänkte jag ta en kopp kaffe och kanske läsa igenom det jag skrivit, för att se om det sammanhänger på nåt sätt.

Kram på er, hoppas ni får en trevlig dag!

Annonser

One response to “7A forever?

Känner du igen dig?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: