För ett tag sedan träffade jag en tjej från min gamla klass som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Vi snackar rätt många år.
Vi pratade om vår skolgång från ettan i grundskolan fram tills nian. Om hur tjejerna i våran klass ställdes mot varandra. Om det coola tjejgänget mot det töntiga. Om de som fanns någonstans emellan. Om den mobbade tjejen som ingen ville vara.
Vi har skrivit tidigare i bloggen om könsroller och om hur vi tjejer uppfostras till att vara varandras fiender och motståndare. Den här tjejen som jag träffade för ett tag sedan, hon var min absolut värsta fiende. Alltså alla kategorier. Vi bara tålde inte varandra helt enkelt.
Helt enkelt? Jag har tänkt på det här mycket. Vad vad det egentligen som gjorde att vi inte kunde stå ut med varandra? Jag frågade henne vad hon trodde, nu när vi träffades. Hennes svar gav lite klarhet och stämmer antagligen väldigt bra: vi var två tjejer som ville ta plats. Vi pratade mycket, vi var envisa, vi ville ha vår vilja igenom. Och tydligen fanns det bara plats för en sådan tjej i klassen. Detsamma gällde givetvis inte killarna. De var många som kunde ta plats, utan att behöva konkurrera med varandra.
Nu satt vi där, jag och hon, så många år senare. Vi pratade om vår skolgång och kunde skratta lite åt vårt beteende, men också prata om killarna i klassen och hur deras roll påverkade vårt förhållningssätt till varandra. Vi kunde prata om vilket spelrum vi fick som tjejer och varför vi kände oss tvungna att konkurrera. Äntligen var det inte bara vi som var problemet.
Det blev bättre genom åren, vi var inte absoluta fiender hela vägen. Så småningom såg vi väl att vi kunde hjälpa varandra och det fanns nog lite systerskap där ändå. Men inte alls så mycket som jag önskar nu i efterhand. Alltså, fatta hur mycket tid vi la ner på att bekämpa varandra, istället för att kämpa med varandra. Vi var två envisa tjejer som ville ta plats. Problemet var bara att vi ställdes mot varandra och försökte ta varandras plats. Tänk om vi hade förstått då, att tillsammans hade vi varit dubbelt så starka.
Hursomhelst så var det så himla kul att träffa den här tjejen igen. Jag tycker att hon är ascool och det verkar ha hänt mycket med båda oss sedan sist. Vi kunde både skratta åt gamla minnen, men också prata om sådant vi aldrig pratat om förut. Jag har nog aldrig kunnat prata om så mycket med någon jag inte sett på såhär länge, och absolut inte med någon som jag haft den här historien med. Jag är så himla glad att vi sågs. Att vi inte bara ”tål” varandra nuförtiden utan att vi också trivs med att umgås.
Så där satt vi på en halvsunkig bar i stan, drack varsin öl och snackade. Konstaterade att tillsammans är vi dubbelt så starka. Fan va fint.
