Dubbelt så starka

För ett tag sedan träffade jag en tjej från min gamla klass som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Vi snackar rätt många år.

Vi pratade om vår skolgång från ettan i grundskolan fram tills nian. Om hur tjejerna i våran klass ställdes mot varandra. Om det coola tjejgänget mot det töntiga. Om de som fanns någonstans emellan. Om den mobbade tjejen som ingen ville vara.

Vi har skrivit tidigare i bloggen om könsroller och om hur vi tjejer uppfostras till att vara varandras fiender och motståndare. Den här tjejen som jag träffade för ett tag sedan, hon var min absolut värsta fiende. Alltså alla kategorier. Vi bara tålde inte varandra helt enkelt.

Helt enkelt? Jag har tänkt på det här mycket. Vad vad det egentligen som gjorde att vi inte kunde stå ut med varandra? Jag frågade henne vad hon trodde, nu när vi träffades. Hennes svar gav lite klarhet och stämmer antagligen väldigt bra: vi var två tjejer som ville ta plats. Vi pratade mycket, vi var envisa, vi ville ha vår vilja igenom. Och tydligen fanns det bara plats för en sådan tjej i klassen. Detsamma gällde givetvis inte killarna. De var många som kunde ta plats, utan att behöva konkurrera med varandra.

Nu satt vi där, jag och hon, så många år senare. Vi pratade om vår skolgång och kunde skratta lite åt vårt beteende, men också prata om killarna i klassen och hur deras roll påverkade vårt förhållningssätt till varandra. Vi kunde prata om vilket spelrum vi fick som tjejer och varför vi kände oss tvungna att konkurrera. Äntligen var det inte bara vi som var problemet.

Det blev bättre genom åren, vi var inte absoluta fiender hela vägen. Så småningom såg vi väl att vi kunde hjälpa varandra och det fanns nog lite systerskap där ändå. Men inte alls så mycket som jag önskar nu i efterhand. Alltså, fatta hur mycket tid vi la ner på att bekämpa varandra, istället för att kämpa med varandra. Vi var två envisa tjejer som ville ta plats. Problemet var bara att vi ställdes mot varandra och försökte ta varandras plats. Tänk om vi hade förstått då, att tillsammans hade vi varit dubbelt så starka.

Hursomhelst så var det så himla kul att träffa den här tjejen igen. Jag tycker att hon är ascool och det verkar ha hänt mycket med båda oss sedan sist. Vi kunde både skratta åt gamla minnen, men också prata om sådant vi aldrig pratat om förut. Jag har nog aldrig kunnat prata om så mycket med någon jag inte sett på såhär länge, och absolut inte med någon som jag haft den här historien med. Jag är så himla glad att vi sågs. Att vi inte bara ”tål” varandra nuförtiden utan att vi också trivs med att umgås.

Så där satt vi på en halvsunkig bar i stan, drack varsin öl och snackade. Konstaterade att tillsammans är vi dubbelt så starka. Fan va fint.


Om vår rätt att sätta gränser

Okej, jag lackar ut så jävla mycket på killar som hela tiden ska testa ens gränser. Fast att man visat klart och tydligt att man inte vill.

Jag vet inte om ni har varit med om samma, men jag gissar på att ni är många som har. En killkompis ni bara vill ha som kompis och inget mer, men som ändå bara fortsätter att testa er. Känna på gränsen. Kliva över den. Be om förlåt. Göra om det igen.

 

Och alltid samma känsla efteråt. Dålig stämning. Var det mitt fel? Fattar han inte eller vill han bara inte fatta? Skiter han bara i det?

 

Sen lättnaden. Lättnaden när jag kan ringa min tjejkompis som säger att det var inte mitt fel. Det var inte mitt fel att det blev dålig stämning, det var han som orsakade situationen.

 

Till sist ilskan. Ilskan som vi är så förbannat berättigade till. Ilskan som för mig gör det lättare att placera skulden.

 

För systrar, ingen har rätt att kliva över våra gränser. Ingen killkompis, brorsa, farsa eller främling. Och vi har rätt att säga ifrån, rätt att vara arga. Rätt att bestämma var gränsen går.


What can we do? – Plenty, sister!

Är du också frustrerad över det sexualiserade våldet som kvinnor utsätts för dagligen? Kanske har du själv blivit utsatt? Kanske känner du någon? Eller såg du kanske dokumentären på SVT1 igår om Sara? Önskar du att det fanns något du kunde göra för alla dessa tjejer och kvinnor? Det finns det!

ROKS – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – bedriver just nu en kampanj för att få fler att engagera sig.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

En enskild jourkvinna eller tjej kan vara skillnaden mellan liv och död, eller mellan fortsatt rädsla och början på vägen till upprättelse och frihet. Jourkvinnan svarar i telefonen när den sönderslagna kvinnan till sist bestämt sig för att ringa. Hon tar emot i det skyddade boendet när en mamma och hennes barn kommer för att få en stunds lugn och ro, och skydd från våldet. Hon står vid en stödsökande kvinnas sida i möten med socialtjänst, med polis och med advokat, som stöttar och säkrar att hon får det stöd hon har rätt till från samhället.

Jourtjejen är precis lika viktig. Hon finns på nätet, på chatten eller mejlen, och svarar på frågor om allt från anorexi och självskadebeteende till onani och hur det känns att vara kär. Hon åker ut till skolorna och pratar med ungdomar om normer, könsroller, och att de duger som de är. Hon lyssnar, stöttar och peppar, utan att ifrågasätta eller skuldbelägga.

Därför är Roksjourerna kvinnoseparatistiska. De är tillflyktsorter för våldsutsatta tjejer, kvinnor och deras barn som behöver stöd och skyddat boende. Samtidigt är jourerna mötesplatser för kvinnor och tjejer som vill arbeta politiskt för kvinnors frigörelse. Det är tack vare kvinnors självständiga organisering som vi i dag har kvinnlig rösträtt, rätt till utbildning och fri abort. Och det är fortfarande viktigt att det finns arenor där kvinnor kan organisera sig politiskt, utan mäns tolkningsföreträde.

Tillsammans gör vi skillnad – systerskapet ger dig styrkan.


Om att bli våldtagen

Idag läste jag den här texten i tidningen Arbetet. En text som handlar om att vi måste prata mer om våldtäkt. Om skulden, skammen, reaktionerna. Men också att vi borde prata om att man faktiskt kan överleva en våldtäkt, att livet kan gå vidare.

Jag har aldrig varit med om någonting som jag själv definierar som våldtäkt. Men jag har haft mycket tankar kring det; vad händer om jag blir våldtagen någon gång? Länge tänkte jag att mitt liv bara skulle ta slut, att en våldtäkt skulle jag aldrig komma över.

Men i och med att jag har fått lära mig mer om hur vanligt våldtäkt är och genom att prata om det, så känns det faktiskt lättare att tänka på. Hur många tjejer och kvinnor som utsätts för våldtäkt är jobbigt höga siffror, men det gör också att jag vet att om det här händer mig så är jag inte ensam. Och att det inte är för att jag är på ett speciellt ”sätt”. Att veta om hur många som faktiskt blir våldtagna gör också att vi kan utmana myten om att det är en speciell typ av kvinna som blir våldtagen och att det är en speciell typ av man som våldtar.

Det är sjukt att vi lever i ett samhälle där män våldtar kvinnor. Det ska aldrig någonsin hända.

Det är oerhört starkt av alla de tjejer och kvinnor som delar med sig av sina berättelser om våldtäkt. Att höra deras berättelser gör att även myten om den ”naturliga reaktionen” efter brottet kan utmanas. Att också berätta om hur man faktiskt kunde gå vidare, gör inte brottet till mindre hemskt eller allvarligt- men det visar att livet inte behöver ta slut. Att få höra om och prata om våldtäkt är till hjälp även för mig som inte blivit våldtagen. Det gör mina tankar lättare att handskas med, och jag påminns hela tiden om att om jag skulle bli utsatt, så är skulden aldrig min.


Tack Sara för att du berättar din historia

Ni var säkert många som ikväll såg på  Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt. Sara berättar sin historia om hur hon blev våldtagen.

Jag kommer mest skriva lite tankar jag har såhär efteråt, och redogöra för lite av det som framgick i dokumentären. Men till er som inte såg dokumentären: gör det. Här kan ni se den: http://svtplay.se/v/2797761/dokument_inifran/ingen_riktig_valdtakt.

Dokumentären handlar om Sara som berättar om hur hon blivit våldtagen på en hemmafest. Hon berättar om skulden och skammen, om att känna sig äcklig. Om att inte få något stöd efteråt.

Den här våldtäkten stämde inte överens med bilden av den ”riktiga” våldtäkten. I dokumentären diskuteras en syn på våldtäkt som är återkommande. Den äckliga gubben. Mannen i busken. Mannen man aldrig har träffat förut. Han som hoppar fram från ingenstans och använder mycket våld. Tjejens beteende innan övergreppet som någonting som spelar roll. Samtidigt som den här bilden framträder, har var 10:e tjej på gymnasiet någon gång haft sex mot sin vilja. I drygt hälften av fallen var förövaren en jämnårig. Var 10:e tjej ger ett snitt på en tjej i varje gymnasieklass. Förövaren kan vara någon i ens kompisgäng.

Under hela dokumentären återkommer skuldbeläggandet-  hur ansvar ändå ska läggas på tjejen, beroende på hennes beteende före övergreppet. Det här var ingen ”riktig” våldtäkt. Sara blev kallad för hora, medan killarna fick högre status. Ingen frågade henne om hennes egen version av vad som hade hänt.

Det väcker många känslor att se dokumentärer som denna, men det är så jävla viktigt. Och Sara är inte ensam- hon har sällskap av ungefär en tjej i varje gymnasieklass. Bilden på överfallsvåldtäkten som den enda ”riktiga” våldtäkten medverkar till skuldbeläggande för tjejer som Sara. Det är tjejers egna berättelser som utmanar myterna kring  hur en ”riktig” våldtäkt går till. Det är tjejers egna berättelser som vi ska lyssna på.

Jag vill bara säga tack till dig. Tack Sara, för att du berättar din historia.


Dö, sexismen, dö.

Fyfan. Satt och drack öl med en kompis och bredvid oss satt ett gäng med några killar och en tjej. Eller nja, killar vet jag inte. Det var snarare några män och en gubbe. Den där gubben. Den där gubben som var ett jävla svin. Gubben som tafsade på tjejen i sällskapet. Som tog henne runt midjan, som gav henne en dask på rumpan när hon böjde sig ner för att ta sin väska. Jag satt själv och kokade, försökte göra en handlingsplan i huvudet. Funderade på vad jag kunde göra, försökte hålla koll på honom under tiden. Men hon gick efter ett tag, och han satt kvar.

 

Jävla sexist.

 

Någonting annat som gjorde mig irriterad var en annan man i samma sällskap, som satt och konstant stirrade på mig och min tjejkompis. Som nästan lutade sig över henne, utan att bry sig om att hon tydligt visade att hon inte ville snacka med honom.

 

Fattar han inte signalerna eller skiter han bara i dem? Jag tror på det senare. 

 

Jag blir så mycket; arg, ledsen, förbannad, äcklad. Men ordet som beskriver bäst just nu är nog trött. Jag är trött. Trött på att se hur män ser sig ha tillgänglighet till kvinnors kroppar. Trött på män som skiter i om vi inte vill prata, och som hela tiden passerar våra gränser. Gränser som vi har rätt att sätta. Gränser som handlar om att här vill jag inte ha dig.

När jag träffar min tjejkompis för första gången på två år, vill jag prata med henne och bara henne, och vill vi inte snacka med några andra ska vi få ha det så. Jag vill inte heller se hur andra män tafsar på tjejer i sitt sällskap. Ska det vara så svårt?


Dear Lie, you suck

Dear lie
You’re dumb
You think you’ve got the best of me
You think you won
Misread my vulnerability
I’ve got your balls
Now get the hell away from me
I’ve learned your heart
Won’t let you unnerve me
Won’t let you control me
The truth will only free me
And your lies won’t hurt no
No more


Rätten till våra kroppar

Ska skriva lite kort om rätten till våra kroppar.

Det borde vara så självklart. Det borde vara det mest grundläggande. Det borde aldrig ifrågasättas. Aldrig någonsin.

Lik förbannat ifrågasätts det. Lik förbannat tafsas det på mig. Lik förbannat ropar någon efter mig och frågar vad jag kostar.

Sen har vi de som vill göra våra kroppar till handelsvaror i lagen. De som vill ”liberalisera” och värna varje människas fria val, genom att riva upp den svenska sexköpslagen. Som vill skuldbefria sexköparen en gång för alla.

Men frihet för mig är inte när män köper kvinnors kroppar. Inte heller när man vill ”hyra” en kvinnas kropp i 9 månader för surrogatmödraskap.

När man börjar ifrågasätta den svenska sexköpslagen har vi nått en allvarlig utveckling. Rätten till våra kroppar borde vara den mest grundläggande och självklara, men den måste hela tiden försvaras.

Och systrar, våra kroppar ÄR våra kroppar. Och våra kroppar är värda att försvara.


Hand i hand strömmar vi ner för gatorna

Vi ska gå ut tillsammans systrar i ett nytt liv

Hand i hand strömmar vi ner för gatorna

och vi svämmar över vägarna i bredder 

med vår glädje spränger vi gränserna*

Ibland så gräver jag ner mig i kvinnorörelsen under 1960- och 1970-talen, som har betytt så oerhört, oerhört mycket. Jag läser deras uttalanden och deras kraftfulla slagord. Lyssnar på Sånger om kvinnor och Röda Bönor. Förundras av dess sprängkraft. Romantiserar lite, visst, men varför ska man inte få göra det?

Speciellt 1970-talet var en tid då många kvinnor organiserade sig, skapade egna nätverk och ställde krav utifrån sin egen verklighet. Vi har mycket att tacka dem för. ”Det personliga är politiskt” gav politiken en helt ny dimension, då relationer kring våra köksbord hamnade på den politiska dagordningen.

Ni gav så mycket i kampen. Kampen för lika lön, kampen för vår rätt till våra egna kroppar. ”Systerskap ger styrka” stod det på parollerna.

aj aj aj aj om vindarna blåser mot oss 

skuldra vid skuldra stöder vi varann 

aj aj aj aj om vindarna blåser med oss 

delar vi med oss av det vi kan*

Ni trampade upp stigar, gjorde vägarna lite lättare att gå på. Jag vet att jag hyllar systerskapet om och om igen, men det är för att det betyder så mycket. För mig är systerskap frihet. Vi behöver inte hålla med varandra om allt hela tiden, men vi har någonting som vi delar och som ger oss styrka att trampa upp ännu fler stigar, bredda ännu fler vägar. Stötta varandra när vi när det går bra, stötta varandra när det går dåligt.

Feminismen är en frihetskamp, och vi är inte framme än. Men vi kommer inte att sluta kämpa, och vi är hela tiden i rörelse.

* Röda Bönor- Vi ska gå ut tillsammans


”Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här…”

Jag satt och försökte tänka ut hur många inlägg som jag har avslutat med ”jag har nog ingen riktig poäng med det här…”, ”jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här..” eller liknande. Det blir en del, speciellt i de inlägg där jag skriver om mig själv och mina upplevelser. Jag frågar mig varför. Det skulle kunna grunda sig i nåt slags ”det här är nog inte så viktigt”-tänk, och så har det nog varit rätt ofta.

Jag tror inte att jag är ensam om som tjej att tänka att det jag berättar om inte är så viktigt, att mina egna berättelser inte har så stor betydelse. Jag tror att det handlar mycket om att vi varit med om att våra berättelser och känslor inte tagits på allvar. När en kille på dagis drog en i håret så var det ”bara för att han gillade dig”. När en man tog mig på rumpan på tunnelbanan så var det ”bara för att han var full”. När jag blev osynliggjord på mötet så var det nog jag som hade sagt något dumt. The list goes on and on. Jag tycker att när tjejers berättelser ifrågasätts och inte tas på allvar så har vi ett stort problem. Varför är det våra egna berättelser som ska förbises och inte tas på allvar? Varför är det inte våra egna berättelser som är allra, allra viktigast? I längden så blir vi inte bara ifrågasatta av andra- vi börjar också att ifrågasätta oss själva. Var det verkligen så farligt? Det kanske var jag som överreagerade? Kanske var det lite mitt fel ändå?

Ibland har jag tänkt att jag borde döpa om mina samlade inlägg till ”jag och min högstadietid”, för att jag skriver så mycket om den tiden. Men det finns anledningar till varför jag hamnar där. Jag har upptäckt att jag har väldigt mycket att göra upp med från min högstadietid, och för mig så har det hjälpt att återberätta och sätta ord på vad som hände. Och det gäller just de här grejerna som jag lärde mig att inte ta på så stort allvar- killar som ropade efter en i korridoren, han som la handen på min rumpa och när jag tystades ner i klassrummet.

Det är nu jag vanligtvis skriver något i stil med ”jag vet inte riktigt vad jag vill säga med med det här…”, men jag skiter i det idag. Det jag vill säga är allt som står i det här inlägget. Hejdå.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.